Kan jag få tala med ansvarig?

Då och då slås jag av den förlamande insikten att vi var och en bär ansvar för oss själva. Hela tiden. När allt är becksvart och ångesten härjar ansvarar var och en själv för att göra något åt det. Präktigt och ordentligt mitt i svarta kaoset. Det finns flera instanser att ta till hjälp - släkt, vänner, kontaktföreningar, internet, offentlig sektor, choklad, keramikkurser, psykofarmaka, musik, hästar, hundar, böcker, nikotin - listan kan göras oändlig, men ingen och inget av dessa ansvarar för att rycka ut och rycka upp någon annan. Det yttersta ansvaret ligger på dig som individ. Ansvar för att vilja bli hjälpt. Ansvar för att be om hjälp. Ansvar för att anstränga sig. Ansvar för att hela tiden kämpa och fortsätta kämpa efter bästa förmåga. Och det sura och skräckinjagande med det, är att ansvaret aldrig tar slut. Inte ens om man kan skylla sin situation på någon annan kan man slippa ifrån det förhatliga ansvaret. Jaha, du tycker att livet är skittråkigt, vad tänker du göra åt det? Ansvar ansvar ansvar. Det är i de här lägena jag önskar att jag var religiös. Att jag kunde ställa något slags gud till svars för allt det här.

- Ja, goddag, mitt namn är kanalisera. Jag skulle vilja tala med ansvarig på det här bygget.
- Ja tack, det går bra att vänta.
- Ja, goddag. Är det gud? Jo, det var just snygg jobbat det här. Det här kan jag orimligtvis tolerera. Nu får du banne mig ta ditt ansvar och styra upp saker och ting lite ögonaböj!
- Ja, då säger vi det. Tack så mycket då.

Men jag är inte religiös. Jag har ingen sådan gud (och det är väl egentligen inte vad religion och tro riktigt handlar om...). I stället försöker jag förtvivlat rädda mig genom att skylla ifrån mig och försöka kasta ansvar på andra till höger och vänster, men det fäster ingenstans. Jag skrämmer bara bort de som tog lite ansvar och i alla fall vågade fråga. Kvar står man med det förbannade ansvaret. Inte konstigt att man får panik ibland.