Mjölksyraträning i livet

Jag fick en bra kommentar av Lotta om novembergnäll: man måste välja, antingen gnäller man över mörkret i november eller över julstressen i december. Eftersom ingendera blir bättre av gnäll tycker jag att det är rimligt att begränsa sitt gnällande till en av dem.
Carpe diem, fånga dagen, jag väljer att gnälla här och nu. Novembermörkret.

I morse var det nämligen kärvt. Jag gick i kladdig grussörja i motvind över Västerbron. Ögonen tårades av vind, trötthet och stark ovilja att fortsätta framåt. Det är möjligt att jag funderade i banor om brist på livskvalitet och överlevnadsinstinkt. Om jag hade varit tre år hade jag lagt mig ner och gråtit, eller åtminstone låtit sådär otröstligt tröttgnällig som barn gör precis innan de brister ut i gallskrik.

Men så kom jag på mitt i allt det motiga och kärva att det är som att träna. Och det är när mjölksyran pumpar runt i benen som det verkligen ger något. Det är den sista tunga uppförsbacken i duggregn i Blackebergs backar i november som gör att man sen pallar att springa sig fri och göra den där ruschen mot mål i april. November är livets mjölksyraträning. Vi tränar i det kärva livsodugliga så att vi kan excellera i livskraft i vår. Ingen motgång är oss övermäktig, för vi klarade november.

Det tänkte jag medan jag stretade på, seg som en enekvist eller en alldeles för gammal Kalle Anka-tablettaskgodis. Allt som inte dödar härdar och nu jävlar är jag hård som titan.