fredag, mars 20, 2009

Det man inte får säga

Jag vet mer än väl att jag förväntas vara glad, tacksam och förväntansfull inför mötet med barnet i min mage. Jag kan dras med lite klädsam rädsla för själva förlossningen och lite pirrig oro för hur det ska gå och bli sen.

Men jag får inte känna att jag faktiskt inte vill längre. Att jag är livrädd för vad som kommer att hända när det plötsligt finns ett barn i vårt hem. Fastän det är precis så det känns.

Det där glada och förväntansfulla är borta. Jag är helt ointresserad av att träffa och ta hand om det här barnet. Jag vill inte. Jag vill bara ha tillbaka mig själv. Min egen kropp, min egen tid och mina egna tankar.

Nu kretsar allt kring barnet. Gravidmagen en skrikande neonskylt som tvingar undan andra samtalsämnen tvingar mig att tänka på hur mina dagar kommer att se ut om en månad eller ett halvår.

Mest är jag rädd för ensamheten. Att vanka omkring instängd i en lägenhet med ett barn som är beroende av mig hela tiden. I en kropp som är sargad och trasig och barnanpassad och med tankarna ständigt kring barnet. Begränsad av utmattning, normer och gemensamt ansvar är utrymmet för mig och mina möjligheter att vara det som en gång var jag, minimala. Jag ser framför mig hur jag skumpar runt med ett varmt bylte mellan vardagsrum, sovrum och kök timme in och timme ut. Emellanåt slumrar jag i soffan eller dricker några klunkar fil direkt ur paketet. Utanför är det strålande sol, grå asfalt och nysopade trottoarer, men de är inte för mig.

Jag vill ha tillbaka mig själv. Röra mig som jag vill, umgås som jag vill och tänka mina egna tankar. Så kommer det aldrig att bli. Jag kommer att bli en annan. Någon som definieras utifrån relationen till barnet. Mamman.

Och den enda tröst jag har är att det är något slags fas jag går igenom. Och så är det kanske. Det blir kanske bra sen. Kanske till och med jättebra och fantastiskt.

Men varför hör jag inga andra tvivlande gravida? Varför är alla sådär klämmigt glada, tacksamma och förväntansfulla?

Är det så tabubelagt att tvivla och vara rädd dagarna innan världen vänds upp och ner?
Borde det inte vara ganska sunt att känna som jag gör. Och att uttrycka det.

9 kommentarer:

.perpotator sa...

jag skulle säga att det är väldigt sunt. Man får tänka dom där tankarna. Det är handlingarna som gör oss till andra personer än dom vi är.
Och är de inte också så, att ditt nya liv (på flera sätt) kommer att bli mycket bättre och innehållsrikare än det liv du tycker att du hade innan?

Miss Muffin sa...

Jo verkligen. Det är nog mest bara att det är så våldsamt skambelagt att inte vara fylld till brädden av ren och skär lycka av det nya. Det är ju helt klart att det är skrämmande och skitjobbigt att ens liv plötsligt ska ändras på ett ganska så dramatiskt sätt - utan att man egentligen kan förbereda sig på riktigt. När den dagen kommer kommer jag vara skiträdd, orolig och säkert ledsen ibland också. Inget konstigt med det.

Jens sa...

Om jag får döma så låter det som ett sunt resonemang och sunda funderingar.
Lycka-till-kram

30+ sa...

Klart som fan att man är nervös inför vad som potentiellt är en stor förändring.

Men som så mycket annat, hur stor den förändringen blir beror mycket på egna beslut och egen attityd. Det är inget som bara "drabbar" en, som ödet.

Singelmamman sa...

Min första bebis, nu 15 år, drog sig kvar två veckor över tiden i magen. Mot slutet av den tiden hade jag helt förträngt bebisen och mage och blev oerhört förvånad, på allvar, när jag var tvungen att "sättas igång" för jag skulle föda. Ville så gärna säga att: visst kan väl bebisen födas, men blanda inte in mig i det här". Känner så igen mig. Tycker inte alls att det är märkligt.

f sa...

Själklart ska du, och får du, känna så. (Sa hon som att det var hon som bestämde.)

Och andra gör det också. Som vänner till mig som på fullaste allvar sagt "Nej, nu vill jag inte längre, jag går hem!" och börjat leta efter sina ytterkläder inne på förlossningen. Eller tänkt så tiden innan. En anledning till att du inte hör det så mycket kanske att de sista dagarna innan förlossning kanske man inte träffar så jättemånga andra. Och sen finns det såklart de som inte känner lika starkt som du; har man haft en lång och svår kamp för att få ett barn så kanske glädjen tar överhand. Och riktigt så är det ju inte för dig.

Personligen tyckte jag att det svåraste var att förstå att de där två mycket små knytena faktiskt skulle följa med mig hem. Okej att de kom ut och att vi fick låna dem en vecka på BB och att vi sen skulle åka hem till våra vanliga liv; men tydligen var det ett långlån.

Grubbla på, men ha förtröstan, och var inte rädd. Förhoppningsvis är det bara timmar kvar av grubblerier.

f sa...

Var inte livrädd: blir det som dit skräckscenario så skrik så någon hör. Jag finns max 15 minuter ifrån ditt hem dygnet runt, och kan på lika många minuter komma jag komma och räddar dig med sällskap eller avlastning för några timmar. (Jag är grym på både köra vagn och ge mjölk på kopp. :-) )

Mina sa...

Du är inte särskilt "originell" med funderingarna. Men jag tror inte du hörde dem förut när det inte angick dig.

Och sen när bäbisen är ute.. Du kan typ vara säker på ungefär en sak bara.. det blir inte som du trodde. Några saker kommer stämma, och andra kommer du skratta åt att du trodde och hur du tänkte. Och det viktigaste att säga här är att jag som följer dina tankar och har barn sen länge vet inte alls vilka av alla funderingar som du kommer ha kvar eller vilka du ler åt i efterhand.

Jag sa för ett tag sen att du skulle vara snäll mot dig. Jag har funderat lite mer på en formulering på det som kanske kan gå igenom till dig och andra i din situation. Och det är att man är mycket hjälpt om man "ger upp".

Man kommer till slut till punkten när man ger upp allt som inte är av yttersta vikt för ens person. Och är man en som kämpar (som du) så gör varje litet "ge-uppande" skitont och måste motiveras. Men att ge upp är att inte bråka med sig själv i huvudet varje gång man gör något som liknar "ge upp"..

En enkel sak kan vara sovmorgnar. Om man är typerna som gillar att sova. Och så är man jämställda. Så man sover varannan morgon först och så får man i stället gå och lägga sig en stund senare när den andre går upp. Och man liksom _måste_ gå och lägga sig när den andre går upp för att på något vis hävda rättvisan i det hela. (förlåt mig här, för jag var 21)

Men när man ger upp så sover man utifrån behov. Man är jämställda i det att man vet att den andre inte skulle "lura" en och man ger utrymme till dag-sömn åt den andre efter sagt behov, det behöver inte kvittas exakt varje dag.

Kampen i det här är alltså att man så hårt försöker värna rättvisan att man inte funderar över om man själv "behöver" eller ens vill. Och det är att "ge upp".

Hm. Sorry över längden. Borde kanske svarat hos mig, men jag blev lite inspirerad.

Hur det än går kommer det gå jättejättebra! I'm sure! Låt mig veta om tre år vad du tänker om det här då, om det var mest dumt eller om det kan modifieras till någon ny onödig devis! :-)

Jasmin sa...

Precis det du skriver är exakt det som jag går och tänker på varje gång skaffa-barn kommer på tal. Och jag vägrar tro att det skulle vara unikt på nåt vis. I hemlighet undrar jag dessutom om de som inte tänker sådana tankar helt enkelt inte tänkt klart...
Jag tycker du är en riktig kämpe iallafall!