lördag, mars 07, 2009

Den stolte fanjunkaren på korttidsboendet

Efter att i några veckor haft dåligt samvete över att jag inte ringer till min farfar får jag idag höra att han tillfälligt lagts in på ett korttidsboende.

Det går sakta utför för farfar. Alldeles för sakta.

För den resliga hållningen med de gammelseniga musklerna har sjunkit ihop och urholkats, men fungerar fortfarande tillräckligt bra för att släpa kroppen fram och tillbaka mellan sovrum och kök. Och de flinka fingrarna som redde ut fiskenät och snidade knivskaft och träskålar skakar svårt och har tappat sin styrka, men är fortfarande tillräckligt starka för att skvimpa ut kaffet över den en gång så vita vardagsrumsmattan. Och den barska rösten som både kunde ryta i på skånska, uttrycka den varmaste stolthet och fnissa som ett barn, är nu skrovlig och förvirrad, men klarar av att uttala de märkliga kopplingarna som hjärnan bereder. Och ögonen som sett så mycket och plirat pillemariskt är nu vattnigt grå och ger endast ledsyn. Och öronen, mätta efter år av flygplansbuller, barns och barnbarns prat och Hälsingborgs dagblad på ljudband är nu avtrubbat trötta och orkar inte samarbeta med hjärnan, informationen hörs men begrips inte. Sinnena arbetar febrilt med att ta in de intryck de mäktar med, men i hjärnan blir det trångt och lite fel.

Och av det som var en stolt fanjunkare, en fantastisk farfar, far och man finns nu bara skalet kvar. Och stoltheten. Men vad ska man med stolthet till när man inte längre kan ta hand om sig själv? När man behöver hjälp och assistans med att mikra Findus-lådorna, blanda snabbkaffet och vattna de få blommor som fortfarande lever? På korttidsboenden finns inte plats för någon stolthet. Där finns vänliga sköterskor som vill hjälpa till att duscha farfar och möts av bestämda skånska nej. Farfar kan själv, imorgon. Eller inte alls.

Han är så seg så seg, stackars farfar. Den 96-åriga roppen vägrar ge upp kampen som borde förlorats för länge sen, men den vill inte. Den tvingar honom att underkasta sig först städhjälp, sen hemtjänst och nu vårdbiträden på korttidsboende.

Jag hoppas att korttidsboendet gör skäl för sitt namn och snart låter farfar åka vidare till den himmel jag ibland måste tro på, där farmor väntar tillsammans med andra farmödrar, morföräldrar och en och annan avlivad hund. En himmel där han får vara stark och stolt igen.

2 kommentarer:

Rosa von Trosa sa...

Så kände jag också innan min farmor slutligen gick bort. Håller på din fina farfar!

Har du läst denna artikel? Handlar om att hemlighålla barnets kön. Mycket intressant!

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/barnunga/artikel_2559041.svd

Anna S sa...

Fint skrivet och jag känner igen det så mkt. Min farfar dog när han var 96. Pigg och fräsch otroligt länge men till slut orkade inte kroppen och hjärnan riktigt med.