God jul och så där

Vafalls! Jag har blivit sjuk! Tydligen var jag inte bakfull igår, utan förkyld. Alltså var det helt fel att köra skylldigsjälvochtadittstraff-metoden och borra sig in i det djupaste av Designtorget mitt i panikrusningen dan före dan före dan före Mexicoresan. Och ännu dummare att skylla förkylningen på bristande lunchintag och tro att en burgartallrik, några öl och en Moneybrother-konsert skulle klara biffen. Dumt dumt dumt. För att inte tala om den lysande idén att göra hemgjorda spritmarsipangodisar till alla J:s släktingar – bara att ställa klockan lite tidigare och gå upp och kladda i köket!

Jahopp. Skyll sig själv alltså. Nu sitter jag med det där bekanta förkylningssuset i öronen, ömmande hals, febersvidande ögon och liter och åter liter av snor i mina bihålor. Och idag ska vi fira jul med J:s släkt. Och imorgon med min. Och på måndag åker vi till Mexico. Det är inte klokt vad det är synd om mig…

I alla fall. Hasta la vista och god jul och sådär. Om det blir tråkigt här utan mig går det alldeles utmärkt att roa sig med att klura ut önskebloggar och tipsa om dem i kommentarsfältet nedan. Arrrribaaaa!

Musikgener

Hahaahaaa! Nu spelar min mp3-spelare Global Fussball Ok för mig. Fussball total winn der pokal. Genialiskt. Och sen handklappen och visselpiporna. Och i en annan förort sitter min bror och hans kompisar och nördar loss kring inspelningstekniker och mastering och mixningar hit och dit. Men det sägs att vi är lite lika kring ögonen, så några gemensamma gener har vi väl i alla fall.

De sentimentala ekorrarnas okrönta drottning

Fasen vad det är kämpigt med sista gången-grejer och farväl. Jag jobbar sista dagen på mitt projekt idag. Det har bitvis varit ganska... inte så inspirerande och jag har räknat ner till den här dagen i både timmar och dagar. Så är den då äntligen här. Sista dagen. Äntligen torsdag 21 december-dagen. Och vad händer? Sitter hon inte där och är lite nostalgisk? Sitter hon inte där och maskar med sina avlämningsdokument? Försöker hon inte dra ut på dagen på ett sofistikerat lagom medvetet undermedvetet omedvetet sätt? Jo. Det är precis vad hon gör. Hon släntrar runt mellan skrivborden och pratar med folk om väder och vind och julklappsångest och Kalle Anka-favoriter. Hon hämtar kaffe på andra våningsplanet och stannar till och småpratar med alla som kommer i hennes väg. Jaså, ni ska fira jul i Dalarna, vad trevligt! Nej, jag tycker egentligen inte heller att julmat är så himla märkvärdigt. Ja, visst är den god den där kardemummakaffemjölken! Fortsätter hon i den här takten blir det inte sista dagen idag, utan näst sista och det vill hon väl inte?

Det är ju det där med hejdå. Alltså inte hejdå som i Hejdå, nu lägger jag på luren vi hörs imorgon eller Hejdå, nu slänger jag det här bananskalet i papperskorgen, utan Riktiga Hejdå. Hejdå som i Hejdå nu slänger jag den här tröjan som det egentligen inte är något fel på men som jag ändå aldrig använder eller Hejdå tack för den här tiden nu ses vi aldrig mer eller Hejdå nu läser jag sista sidan i den här jättebra boken. Herregud, jag sparar till och med gamla Keso-burkar för att de kan vara bra att ha! Jag är de sentimentala ekorrarnas okrönta drottning som tårfyllt pressar in gamla kottar och ekollon i prydliga mappar och lådor. Som har en flyttkartong full med räknehäften, svenskböcker och symaskinskörkort från lågstadiet, i sina föräldrars förråd. Som grät när hon slängde sina skitäckliga benskydd. Som har 600 kassettband i lådor i köket. Som bläddrar igenom telefonboken i mobilen och hittar portkoder och telefonnummer till kompisars kompisar jag träffat nån enstaka gång för tre år sen. För att det kan vara bra att ha. För vi kan ju hålla kontakten. För jag vill inte vill inte vill inte snälla säg att jag slipper säga Hejdå På Riktigt.

Ståkram - try it, you'll like it!

Jag har världens bästa pojkvän i världens sämsta förhållande. Han jobbar tidningsnattider, jag jobbar kontorsråttetider och vi träffas praktiskt taget aldrig. Vi sover några timmar i samma säng och kommunicerar genom korta mobilsamtal och sms då den ena av oss alltid är på jobbet. Ibland genom snälla inköpslistor på köksbordet eller påminnelselappar om att tömma tvättmaskinen eller avbeställa DN över semestern. Vi ses (alltså ses som i kan prata med varandra utan att den andre svarar med förvirrade drömfragment ur djupaste REM-sömnen) i snitt 3 vardagkvällar i månaden och några fredag-lördagar. That’s it. Utöver det pratar vi knappt med varandra, eftersom den ene alltid jobbar när den andre är vaken och ledig. Det är lite påfrestande och det får konstiga konsekvenser i ett förhållande. Till exempel är ordet ståkram det finaste man kan avsluta ett sms med. Ståkram betyder att man står upp (kräver alltså att båda är vakna samtidigt) och kramas. Inte kryper ner i sängen bredvid ett halvt medvetslöst knyte och försöker vara ömsint. Ståkram slår Puss med hästlängder. Ståkram – try it you’ll like it. Tack Gud för ståkram. Och för att jag har någon att ståkramas med. Amen.

Labradoren är lös

Plötsligt står en gigantisk godiskorg i vårt fikarum. Jag har på fullaste allvar aldrig sett något liknande. Åtminstone inte som jag får äta av. Åtminstone inte som är ämnad för så få personer. Åtminstone inte med gott godis. Inga äckliga påsksockerägg och fusk-malaco. Det här är the real shit.

Dödsdömt. Labradoren i mig har vaknat. Jag springer omkring mellan mina medarbetare med en dumglad min, gläfser glatt och dreglar. Och jag äter tills jag dör. Jag har gömt papperskorgen under skrivbordets andra hörn, så att ingen ska se berget av godispapper och tvångshämta mig till bulimikliniken innan korgen är tom. Måste. Äta. Alla. Ako. Mint. Kolor.

Och. Alla. Andra. Kolor. Också.

No sugar

Jiiisus. Nu är säkerhetsavdelningen här. De testar arbetet genom att iscensätta några potentiellt kritiska moment. Praktiskt sker det genom att två av dem spelar teater (berättar vilka de föreställer och pratar jättehögt med konstlad röst), en av operatörerna är skitnervös och resten fnittrar ihjäl sig inombords. Absurt. Och chefen är skitarg.

Inga sockerbitar än så länge. Jag tror inte riktigt att det är läge...

En diabolisk plan

Idag vill min chef starta krig mot säkerhetsavdelningen. De är ju för fan inte kloka, säger han. När de kommer hit går vi till attack, säger han. Kanalisera, är du med? Planen är diabolisk. Vi ska överfalla dem med sockerbitar. Såna där som ligger två och två i världens smartast konstruerade pappersförpackning. Sen skrattar han sådär högt och djupt med huvudet lätt bakåtlutat. Har ni hört, kluckar han, Kanalisera har en diabolisk plan! Vi ska kasta sockerbitar på säkerhetsavdelningen!

Det är hans sista dag före julledigheten. Sånt kan ha förlösande effekt på människor.

Idrottsdag i helvetet

Imorse på väg till jobbet låg ett stort trasigt bussdäck på barnvagnsplatserna längst bak i bussen. Det hör inte till vanligheterna. Eventuellt är det en av aktiviteterna man väljer mellan på idrottsdagarna i helvetet, att släpa gigantiska jättesmutsiga tunga bussdäck i kall tidig decembermorgon. Andra aktiviteter skulle kunna vara att försöka göra de där sista småändringarna i ett dokument precis innan man ska gå hem, mot ett nätverk från bronsåldern. Eller redovisa utlägg i en Excel-fil med tusen macron i samma nätverk.

Nätverksgrejerna tror jag att jag kommer råka ut för igen redan imorgon, men om bussdäcket ligger där då kommer jag att bli rädd på riktigt.

Tjejkalas

Nu har det blivit sådär fel igen. Satt bredvid en av operatörerna för att följa upp mina förbättringar och rutiner. Han är vad mina fördomar klassificerar som en intelligent hockey-kille. Ganska grabbig och ointressant men inte birabärsochtribaltatueringar-pantad. Hockeykillesnygg. Jag visar och berättar om informationsspridning och prioritet när jag plötsligt ser i ögonvrån att han har glömt gylfen öppen.

Jag har tre millisekunder på mig att påpeka det på ett naturligt sätt, sen har jag tänkt och formulerat sönder den möjligheten. Det självklara är borta och min hjärna massproducerar allt ifrån vassa skämt till nonchalanta iförbifartenkommentarer. Samtliga bygger på att jag ska kunna droppa dem lite spontant utan att rodna. Väljer man mellan ett fyrtiotal sätt att säga Din gylf är öppen, blir det inte spontant. Och då rodnar man.

Den smällen hade jag ju kunnat ta, kan man tycka. Men det gick inte! Min hjärna hade slutat med konstruktiva och välmenande säg så här-tankar och bytt sida. Nu satt den och spottade snus och läste Café och drog alla de plumpa skämt hans hockeylag förmodligen hade garvat rått åt om de satt bredvid. Jag var tvungen att gå därifrån. Så nu sitter han där intet ont anande med den förbannade gylften öppen. Hoppas att nån med mindre dysfunktionell hjärna säger nåt.

Pappa och Internet

Innan jag fick hybris och mejlade ut adressen till min blogg till alla som någon gång gjort misstaget att delge mig sin mejladress, funderade jag på om jag skulle berätta om den för mina föräldrar eller inte. Dels är det knepigt för att det är privat och personligt på ett plan som vuxen-kanalisera och vuxen-kanaliseras föräldrar noggrant håller sig borta ifrån. Dels har mina föräldrar ett normalt 40-talistperspektiv på användande av datorer och Internet varför jag hyste en föraning om att avslöjandet om min blogg och diskussionerna därefter skulle komma att handla mer om min pappas syn på arbetsmoral och prestation i relation till dator- och Internet-tillgång på arbetsplatsen, än om vad och hur jag faktiskt skriver. Min pappa har vid tidigare tillfälle med djup förskräckelse utbrustit i ”Men sitter du framför en dator HELA dagarna på jobbet? Använder du den inte bara som ett redskap!?!” och egentligen har han ju rätt. En jobbig diskussion att ta alltså. Jag bestämde mig för att testa läget genom att lite leisure sådär i förbifarten fråga om de visste vad en blogg var. Mamma svarade inte alls. Pappa svarade stensäkert och/eller ironiskt. En hundras.

I alla fall. Hybris kom och jag berättade. Mamma! Pappa! Jag är i tidningen! (Ja, det var ämnesraden i mejlet de fick, på riktigt).

Pappas moralpredikan koncentrerades till en ironisk och faktiskt lite rolig mening. I ett mejl! Sen tror jag att han upptäckte Internet. På riktigt liksom. Några timmar senare fick jag helt oprovocerat mejlet:

Hej. Jag hittade ungefär 173 Kanalisera* på Google. Pappa**. Nu ska jag gå hem.

Ni fattar inte hur stort det är.


* Mitt riktiga namn, alltså.
** Pappas riktiga namn, alltså.

Svensson svensson

På väg hem med vantarna varma av pizzakartong och hjärnan sysselsatt med isbitarnas framtida vara eller icke vara i nära förestående julmustdrickande slår det mig plötsligt. Pang! En insikt. Pang! Igen. En till insikt.
Ett. Jag är sjukt svensson.
Två. Jag gillar det. Som fan.

Jag tycker att höjden av livskvalitet kan vara en Vegeteriana och ett stort glas julmust framför slutet av en romantisk komedi på TV 3. Helst iklädd min gigantiska urtvättade Champion-munkjacka, som presenterades som en mänsklig rättighet för mina föräldrar i tonårens tidiga 90-tal, och de noppiga plyschmjukbyxorna man fick på köpet om man i tillfällig sinnesförvirring och hopp om en beach 2000-nånting-kropp beställde en trenummersprenumeration av tidningen iForm (rent hypotetiskt alltså, jag skulle ju aldrig…).

Jag tycker också att höjden av livskvalitet kan vara pepparbiff, pulver-bea, klyftpotatis och billigt rödvin mittemot J en lördagskväll i förorten. Han i mörkblå vindtygsbyxor. Jag i urtvättat gröna. Ingen i strumpor.

Jag kan bli oprovocerat jätteglad när Magnus Uggla-låtarna, som på något sätt smygit sig in i mitt musikbibliotek, shufflas fram i min mp3-spelare. Pom pom pom.

Ibland känner jag mig lite för mer när jag går på konstutställning, teater eller nån hipp konsert. Som att jag förstår något som andra inte förstår. Jag ser det som ett tecken på god svensk jantelag och avundsjuka. Och jag tycker det är spännande när folk berättar Nära kändis-upplevelser.

Jag är 28 och ett halvt år. Jag kliver ur garderoben och bekänner färg. Grå grå grå är färgen på min vardag. Grå grå grå är dräkten som jag bär. Allt som är grått grått tycker jag är vackert. Och det är äntligen okej.

Julklappsjoller

I skrivaren hittar jag en lista. Någon har skrivit och printat ut ett word-dokument med texten:

Mor
Bok

Arne
Glas – Lasse Åberg
Film - ?

Micke
Da Vinci Koden, bok

Julklappsidiotin vet inga gränser. Varje år slår försäljningssiffrorna för december nya rekord. Varje år skrivs tusentals listor som den ovan. Hur många böcker kommer köpas men aldrig läsas? Hur många hårda och mjuka paket kommer klämmas, skakas, öppnas och lämnas tillbaka? Hur många presentkort kommer sitta under en kylskåpsmagnet ända fram till påska? Hur många miljoner kronor investeras i presenter som ingen egentligen vill ha eller behöver? Och hur bra kommer Mor, Arne och Micke fejka ett överraskat leende när de öppnar sina paket?

I min familj ska vi inte köpa några julklappar till varandra i år. Så jäkla skönt. Världens bästa jultradition. Och jesusbarnet jollrar glatt. Som en bonus för eventuella sakrala grötslevsslängar.

Jag och Fuglesang!

Vilken dag!
Har haft möte med min chef som - hör och häpna utav bara helvete - är mycket nöjd med mitt arbete! Jag har levererat exakt efter hans förväntningar och i vissa fall bättre. Precis som han hade trott (här var han tvungen att berömma sin egen förmåga lite). Ojojoj. Nu återstår bara att knyta ihop säcken och paddla ända in i kaklet. Svusch!

Dessutom nämns min blogg i tidningen idag. Fränt utav bara tusan. Det är jag och Fuglesang. Visst serni! Infällt i en krönika på näst sista sidan i SvD:s näringslivsbilaga i en yttepytteliten notis som dessutom är felstavad, men ändå! Fråga kanalisera! Är mina fingertoppar skinnflådda? Vad är det bästa med att vara konsult? Är min arbetsyta städvänlig?

Men vad förvånade de ska bli, alla Näringlivsläsare. Inte ett börstips, inte en trendanalys, inte en budget så långt scrollfunktionen når. Bara massa uppblåst dravel. Å andra sidan kanske det här är precis vad de behöver. Lite QuadraPop och lite Kenneth och lite allvar.

Och så rekordmorgonen på perrongen ovanpå det. Plötsligt händer det, liksom. Värsta rymdpromenaden.

High score!

Idag kom jag försent till sjukgymnasten för att jag stod blick stilla i morgonrusningen på Östra station och spelade QuadraPop. Det känns inte så angeläget att dyka ner i iskallt bassängvatten och förnedringsjogga en timme i flytbälte klockan 07:00 på morgonen. Inte lika angeläget som 39470 QuadraPop-poäng. Jää jäää jäääää!

QuadraPop

Tunnelbanans blå linje behandlar mig som skräp. Jag tillbringar oproportionerligt mycket tid på perronger och långsamma tunnelbanetåg. Sedan min tid som boende på gröna linjen är min tolerans för förseningar i kollektivtrafiken under all kritik. Ord som vagnfel och för närvarande ett stopp i körriktning... kan få mig att brista ut i uppgiven barngråt. Kunde. Innan QuadraPop.

Förra veckan hade jag till min stora fasa redan läst ut pocketboken och rensat alla sms när tunnelbanehögtalarna talade till mig. Med frustrationstårarna stigande i ögonen klickade jag runt i telefonen på måfå och fann... QuadraPop. Kärlek vid första ögonkastet. QuadraPop är ett mobilspel som i sin karaktär påminner om mitt favvisspel alla kategorier - Tetris. Skillnaden är att det är färger och inte former som ska passa ihop.

Jag är helt manisk. Jag spelar överallt och hela tiden. Härom dagen slog jag rekord i töntighet när jag klev av tunnelbanan med telefonen i högsta hugg och tvärstannade på perrongen mitt i morgonrusningen, för att jag hade chans på ny high score. Jag finner en nästan pervers njutning i att få sista raden perfekt, så att skärmen blir helt tom. Det har något med ordningssinnet att göra. Kanske samma störning som fick mig att tycka att det var helt okej att stå 06:00 på Brommas postterminal och sortera julkort, innan internet kom.

Men ändå, det är sådana här grejer, när man hittar QuadraPop i mobiltelefonen, som man nästan vågar tro att livet är okej.

Fråga Fuglesang

Det är inte speciellt nytänkande att skriva om Fuglesangs Tintin-resa, DN har haft det som förstasidesstoff flera dagar i rad och alla andra medier med självaktning smäller på i motsvarande storlek. Under tiden står halva Göteborg under vatten. Det är lite kul. Fokus medie-san!

I alla fall väcker det här rymdäventyret en del tankar. Det är lite kejsaren är naken över det. Jag har dålig koll på rymden, men visst har folk varit där förut? Närhetsprincipen slår fördummande och stenhårt. Men det finns några roliga saker att fundera kring apropå rymdresan. Till exempel att Christer faktiskt ser ut som Tintin på riktigt. Och att han påstår att han inte blev besviken när första uppskjutningen ställdes in. Och att namnet Christer Fuglesang, (Fu-gle-sang, allvarligt talat...) kommer vara svar på TP-frågan om första svensken i rymden och vem som gjort den längsta rymdpromendaden (som förresten benämns långpromenad i DN – sjukt kul!).

Jag är inte ensam i mina funderingar. På dn.se kan man ställa frågor till Fuglesang (Fråga Fuglesang – allt med det namnet blir roligt!). Gustav Franklin undrar hur svårt det är att hålla rent i rymden. Gustav jobbar själv med renrum och vet att en människa avstöter ca 100 000 partiklar per minut i total vila. Gustav inser att ISS är långt ifrån städvänlig. Niclas Börlin undrar om Christer har problem med skinnflådda fingertoppar och Annelie undrar kort och gott vad som är det bästa med att vara i rymden. DN kommer välja ut den bästa frågan och låta Christer besvara den i något slags intervju. Jag är mer imponerad av prestationen att välja en av alla frågor, än att intervjua någon som befinner sig i rymden. Men det är jag det.

Det är tur att vi blåser upp den här bubblan nära jul i alla fall, så att vi kan gömma oss bakom jul-TV och mellandagsreahysteri när den spricker...

Vardags-Twin Peaks

I morse stod inte han som ser ut som en yxmördare vid busshållplatsen. Det har aldrig hänt förut. Han står alltid där. I stället satt en liten flicka ensam på bänken och dinglade med lysande röda gummistövelfötter i den svartblöta morgonsörjan. Det var otäckt.

Jobbfunderingar

En kollega ser en klar förbättringspotential i att låta en person sköta all informations- och dokumentationshantering på avdelningen: -Som jag till exempel, jag brinner verkligen för dokumentation!
Världen är full av väldigt olika människor.

Mamma-förbannelsen

Vi pratade om potentiella rekryteringar på lunchen. En kollega tipsade om sin kompis. Namnet antecknas. Rekryteringstipset benämns som jävligt skarp och en rolig person och någon man verkligen skulle vilja anställa. Sen uttalas förbannelsen: ”Men hon är ju mamma” och diskussionen dör. Nästa namn.

Mina protester bemöts med mummel om att hon säkert inte vill byta jobb, eftersom hon är mamma. Jag tycker inte att det är samma sak som Hon vill nog inte bli bergsbestigare, eftersom hon är spetälsk.
Men jag kan ju ha fel.
Herregud.

Kris i småpåveland

Igår blixtinkallades jag till krismöte på mitt jobb. Chefen och chefens chef och så småpåvarna som inte kan komma överens. Chefen vågar inte delegera ansvar till småpåvarna var för sig utan de har bara beslutanderätt i de fall de är överens. Den ena småpåven är hon som alltid säger nej och den andra småpåven är toknaiv och tycker per default att allt som nej-påven säger är dåligt. Det blir inte så många beslut fattade. I stället ränner småpåvarna in och ut till chefen och skvallrar på varandra. Chefen pratar mest om sin magkatarr och att han inte varit sjukskriven sen 1981. Chefen ger aldrig några raka svar. Chefen säger saker som ”Ja, men då kör vi på det, om vi förstår varandra...”. Här förstår ingen någon.

På mötet igår pratade vi om de förändringar som jag genomfört. Alla som jobbar med dem är nöjda, men nej-påven känner att hon förlorar prestige om hon inte säger nej ändå. Så hon säger nej. Och då blir naiv-påven så upprörd. Då suckar chefen och säger att vi kör på det då, om vi förstår varandra. Sen ställer chefens chef frågor om helt andra saker. Sen frågar chefen vad mitt förslag är. Jag säger att jag tycker att vi fortsätter arbeta med förändringarna som faktiskt fungerar. Då säger nej-påven nej jättemånga gånger. Sen blir det tyst. Då förstår nej-påven att hon måste argumentera för sin sak. Det går sådär. Hela tiden är naiv-påven så upprörd. Sen är jag tvungen att gå för att hinna till julfesten på mitt riktiga jobb (thank god). De fick avsluta mötet själva. På tunnelbanan ringer naiv-påven och är så upprörd. Hon har minsann kallat till möte med alla som är underställda småpåvarna idag. Det är om en halvtimme.

Jag har 83 timmar kvar att debitera här, sen är jag fri. Och igår vann jag ett tandemfallskärmshopp.