Kris i småpåveland

Igår blixtinkallades jag till krismöte på mitt jobb. Chefen och chefens chef och så småpåvarna som inte kan komma överens. Chefen vågar inte delegera ansvar till småpåvarna var för sig utan de har bara beslutanderätt i de fall de är överens. Den ena småpåven är hon som alltid säger nej och den andra småpåven är toknaiv och tycker per default att allt som nej-påven säger är dåligt. Det blir inte så många beslut fattade. I stället ränner småpåvarna in och ut till chefen och skvallrar på varandra. Chefen pratar mest om sin magkatarr och att han inte varit sjukskriven sen 1981. Chefen ger aldrig några raka svar. Chefen säger saker som ”Ja, men då kör vi på det, om vi förstår varandra...”. Här förstår ingen någon.

På mötet igår pratade vi om de förändringar som jag genomfört. Alla som jobbar med dem är nöjda, men nej-påven känner att hon förlorar prestige om hon inte säger nej ändå. Så hon säger nej. Och då blir naiv-påven så upprörd. Då suckar chefen och säger att vi kör på det då, om vi förstår varandra. Sen ställer chefens chef frågor om helt andra saker. Sen frågar chefen vad mitt förslag är. Jag säger att jag tycker att vi fortsätter arbeta med förändringarna som faktiskt fungerar. Då säger nej-påven nej jättemånga gånger. Sen blir det tyst. Då förstår nej-påven att hon måste argumentera för sin sak. Det går sådär. Hela tiden är naiv-påven så upprörd. Sen är jag tvungen att gå för att hinna till julfesten på mitt riktiga jobb (thank god). De fick avsluta mötet själva. På tunnelbanan ringer naiv-påven och är så upprörd. Hon har minsann kallat till möte med alla som är underställda småpåvarna idag. Det är om en halvtimme.

Jag har 83 timmar kvar att debitera här, sen är jag fri. Och igår vann jag ett tandemfallskärmshopp.