Svensson svensson

På väg hem med vantarna varma av pizzakartong och hjärnan sysselsatt med isbitarnas framtida vara eller icke vara i nära förestående julmustdrickande slår det mig plötsligt. Pang! En insikt. Pang! Igen. En till insikt.
Ett. Jag är sjukt svensson.
Två. Jag gillar det. Som fan.

Jag tycker att höjden av livskvalitet kan vara en Vegeteriana och ett stort glas julmust framför slutet av en romantisk komedi på TV 3. Helst iklädd min gigantiska urtvättade Champion-munkjacka, som presenterades som en mänsklig rättighet för mina föräldrar i tonårens tidiga 90-tal, och de noppiga plyschmjukbyxorna man fick på köpet om man i tillfällig sinnesförvirring och hopp om en beach 2000-nånting-kropp beställde en trenummersprenumeration av tidningen iForm (rent hypotetiskt alltså, jag skulle ju aldrig…).

Jag tycker också att höjden av livskvalitet kan vara pepparbiff, pulver-bea, klyftpotatis och billigt rödvin mittemot J en lördagskväll i förorten. Han i mörkblå vindtygsbyxor. Jag i urtvättat gröna. Ingen i strumpor.

Jag kan bli oprovocerat jätteglad när Magnus Uggla-låtarna, som på något sätt smygit sig in i mitt musikbibliotek, shufflas fram i min mp3-spelare. Pom pom pom.

Ibland känner jag mig lite för mer när jag går på konstutställning, teater eller nån hipp konsert. Som att jag förstår något som andra inte förstår. Jag ser det som ett tecken på god svensk jantelag och avundsjuka. Och jag tycker det är spännande när folk berättar Nära kändis-upplevelser.

Jag är 28 och ett halvt år. Jag kliver ur garderoben och bekänner färg. Grå grå grå är färgen på min vardag. Grå grå grå är dräkten som jag bär. Allt som är grått grått tycker jag är vackert. Och det är äntligen okej.