Pappa och Internet

Innan jag fick hybris och mejlade ut adressen till min blogg till alla som någon gång gjort misstaget att delge mig sin mejladress, funderade jag på om jag skulle berätta om den för mina föräldrar eller inte. Dels är det knepigt för att det är privat och personligt på ett plan som vuxen-kanalisera och vuxen-kanaliseras föräldrar noggrant håller sig borta ifrån. Dels har mina föräldrar ett normalt 40-talistperspektiv på användande av datorer och Internet varför jag hyste en föraning om att avslöjandet om min blogg och diskussionerna därefter skulle komma att handla mer om min pappas syn på arbetsmoral och prestation i relation till dator- och Internet-tillgång på arbetsplatsen, än om vad och hur jag faktiskt skriver. Min pappa har vid tidigare tillfälle med djup förskräckelse utbrustit i ”Men sitter du framför en dator HELA dagarna på jobbet? Använder du den inte bara som ett redskap!?!” och egentligen har han ju rätt. En jobbig diskussion att ta alltså. Jag bestämde mig för att testa läget genom att lite leisure sådär i förbifarten fråga om de visste vad en blogg var. Mamma svarade inte alls. Pappa svarade stensäkert och/eller ironiskt. En hundras.

I alla fall. Hybris kom och jag berättade. Mamma! Pappa! Jag är i tidningen! (Ja, det var ämnesraden i mejlet de fick, på riktigt).

Pappas moralpredikan koncentrerades till en ironisk och faktiskt lite rolig mening. I ett mejl! Sen tror jag att han upptäckte Internet. På riktigt liksom. Några timmar senare fick jag helt oprovocerat mejlet:

Hej. Jag hittade ungefär 173 Kanalisera* på Google. Pappa**. Nu ska jag gå hem.

Ni fattar inte hur stort det är.


* Mitt riktiga namn, alltså.
** Pappas riktiga namn, alltså.