De sentimentala ekorrarnas okrönta drottning

Fasen vad det är kämpigt med sista gången-grejer och farväl. Jag jobbar sista dagen på mitt projekt idag. Det har bitvis varit ganska... inte så inspirerande och jag har räknat ner till den här dagen i både timmar och dagar. Så är den då äntligen här. Sista dagen. Äntligen torsdag 21 december-dagen. Och vad händer? Sitter hon inte där och är lite nostalgisk? Sitter hon inte där och maskar med sina avlämningsdokument? Försöker hon inte dra ut på dagen på ett sofistikerat lagom medvetet undermedvetet omedvetet sätt? Jo. Det är precis vad hon gör. Hon släntrar runt mellan skrivborden och pratar med folk om väder och vind och julklappsångest och Kalle Anka-favoriter. Hon hämtar kaffe på andra våningsplanet och stannar till och småpratar med alla som kommer i hennes väg. Jaså, ni ska fira jul i Dalarna, vad trevligt! Nej, jag tycker egentligen inte heller att julmat är så himla märkvärdigt. Ja, visst är den god den där kardemummakaffemjölken! Fortsätter hon i den här takten blir det inte sista dagen idag, utan näst sista och det vill hon väl inte?

Det är ju det där med hejdå. Alltså inte hejdå som i Hejdå, nu lägger jag på luren vi hörs imorgon eller Hejdå, nu slänger jag det här bananskalet i papperskorgen, utan Riktiga Hejdå. Hejdå som i Hejdå nu slänger jag den här tröjan som det egentligen inte är något fel på men som jag ändå aldrig använder eller Hejdå tack för den här tiden nu ses vi aldrig mer eller Hejdå nu läser jag sista sidan i den här jättebra boken. Herregud, jag sparar till och med gamla Keso-burkar för att de kan vara bra att ha! Jag är de sentimentala ekorrarnas okrönta drottning som tårfyllt pressar in gamla kottar och ekollon i prydliga mappar och lådor. Som har en flyttkartong full med räknehäften, svenskböcker och symaskinskörkort från lågstadiet, i sina föräldrars förråd. Som grät när hon slängde sina skitäckliga benskydd. Som har 600 kassettband i lådor i köket. Som bläddrar igenom telefonboken i mobilen och hittar portkoder och telefonnummer till kompisars kompisar jag träffat nån enstaka gång för tre år sen. För att det kan vara bra att ha. För vi kan ju hålla kontakten. För jag vill inte vill inte vill inte snälla säg att jag slipper säga Hejdå På Riktigt.