Ny beslutsgång

Det är mycket som förändras när man får barn, helt uppenbart. Till exempel förskjuts beslutsordningen i familjen. Just nu fattas alla beslut enligt följande hierarki:

1) Bebisen - merparten av alla planeringsgrundande beslut. Samtliga med extremt kort varsel. Bebisens beslut påverkar vår förmåga att äta, sova, kommunicera med omvärlden och vårda oss själva och vårt boende.

2) Min kropp - beslut om möjlig klädsel, dusch och toalettbestyr, eget intag av mat, dryck och smärtstillande samt hantering av mjölkproduktion för ett helt U-land

3) Jag & J - små beslut på detaljnivå helt utifrån den tid vi får över när bebisen och min kropp sagt sitt. T.ex. val av underkläder och... eh, nä det var väl det.

Lyckligtvis har både jag och J fått våra hjärnor fyllda av bomull, så vi förstår inte hur manipulerade vi är. Vi tycker bara att allt är fantastiskt och förundras över att det inte står något om vårt barn i tidningen än.

Kim Jong Il, Franco, Machiavelli... kärt barn har många namn

Praktisk jämställdhet med ny bebis

Nu går vi ju in i den lite längre fasen av aktiv jämställdhet kring en ny människa. Graviditeten var, om än lång, påfallande tidsbegränsad. Dessutom svårare att dela fysiskt lika. Med barnet utanför magen är det lättare att turas om att bära det, vilket föranledde följande geniuttalande på BB för ett par dagar sen:

- Hörru J, allvarligt talat, det här med jämställdhet... är det så himla viktigt egentligen? Är det inte bättre att jag är med barnet så mycket som möjligt. Speciellt när det är såhär litet, sött och tyst?

Som tur är faller det beslutet inte bara på mig och mina personliga önskemål. J:s protester tillsammans med mina egna bortdomnade ideal får mig på banan igen, för det handlar ju inte om mitt ego och vad jag vill, utan även barnets och pappans rätt till varandra och vilka idéer om rättvisa och ansvar vi vill förmedla till det lilla livet. Och förstås, i ett större perspektiv, om all orättvisa mellan kön i hela samhället som garanterat har sin början i precis det läge vi befinner oss i nu.

(Typiskt synd, annars hade det varit fint att skita i allt annat och bara gosa ihjäl sig.)

Jag förstår verkligen att det krävs en stark övertygelse för att vilja/orka med att dela lika. Som nyförlöst ammande mamma har jag ett väldigt försprång eftersom jag dels ammar och dels inte fysiskt kan ta hand om praktiska saker som att handla och laga mat, tvätta, eller andra aktiviteter som kräver att jag rör mig fortare än 5 steg/minut i någon riktning. Jag "tvingas" ha barnet hos mig en väldigt stor del av tiden och blir fort säker på hur man håller i det, pratar med det osv.

För att J ska få samma chans ansvarar han för:
1) all på- och avklädning av barnet
2) alla blöjbyten
3) att barnet rapar efter amning
4) all informationssökning och - hantering

Det är bra eftersom det är konkret och tvingar honom att bli lika bäst på något som jag blir på amning. Det ger också att vi båda är lika bra på att lugna ett ledset barn, vilket känns viktigt och fint.

Det är verkligen en resa och jag är glad att vi så tydligt pratade om det här innan vi riktigt förstod innebörden av de två blå strecken på graviditetstestet. Det är också ett mycket intressant experiment. Jag följer mina egna tankar med stor förundran och lagom distans och är tacksam för vårt regelverk.

Och än så länge ser vi inga tecken på att barnet tar skada av att ha utrustats med så torrt politiskt korrekta föräldrar, men det handlar väl bara om veckor innan det kastas gatsten på barrikaderna.

Tack!

...för alla fina kommentarer! Vad fina ni är! Man kan ju tycka att jag kunde återgälda det med att uppdatera på bloggen åtminstone ibland, men:

1) Jag hinner inte! Jag är fullt upptagen med att lära och läka mig, utan att gå in på detaljer (men det kommer, tro mig)

2) Jag har tappat all distans. Jag vill bara blogga om vilken fin bebis jag har och hur fantastiskt det är med livets mirakel. Eventuellt kan jag även tänka mig att lägga upp söta bilder med tokiga kommentarer. Jag ska i det längsta försöka bespara er det. Ni är värda bättre.

Men allting har som bekant sin tid. Hang in there!

Världens bästa bäbis

Det visade sig att världens bästa bäbis fanns inuti min mage. Sedan 14.26 i tisdags är livet precis sådär översvallande fantastiskt som alla nyförlösta föräldrar påstår, fast bättre.

Att dela lika på en graviditet - Utvärdering

Eftersom flera tydliga tecken pekar på att den här graviditeten jag roat mig med ett tag faktiskt äntligen lider mot sitt slut tänkte jag att det kunde vara på sin plats att plocka fram jämställdhetskontraktet och sammanfatta lite.

Med den chockerande vetskapen att jag var gravid bestämde oss jag och J för att dela så lika som möjligt. Just graviditeten är av naturliga skäl svår att dela på, eftersom den så påtagligt fysiskt påverkar en av oss mer. Vår lösning på det var att lägga allt ansvar, utöver att växa, på J. J skötte all kontakt med MVC, höll koll på alla utbildningar och infoträffar samt vad jag fick och inte fick äta. Undrade jag något graviditetsrelaterat frågade jag honom i stället för att läsa/googla själv. Självklart har J varit med på alla utbildningar och MVC-besök.

Till en början fungerade det perfekt. Visst var det svårt att gå ”omvägen” via J när jag var nyfiken på något själv, men eftersom det var ett så konkret och enkelt sätt att dela på ansvaret och jag tycker att ändamålet är viktigt, var det ändå värt det. Och det fungerade, i början. Efter ungefär 6 månader kom första bakslaget. Plötsligt tyckte J att det inte var lika bråttom att ta reda på svaren på mina frågor längre, samtidigt som jag tyckte att det var ”lika bra att kolla själv, lite fort”. Varningsklocka varningsklocka! Vi använde oss av Dr Phils beprövade metodik och pratade om det. Under ett litet lager av dåliga samveten och ”men durå” hittade vi tillbaka till vad vi båda tyckte var viktigt och kom upp på banan igen. Fascinerande effektivt det där med att prata med varandra.

Sen dess har det fungerat alldeles utmärkt. J har gnällt över att det är svårt och tråkigt att hålla koll på Försäkringskassan och på att han inte hinner och jag har gnällt på att jag vill ha tillbaka min kropp.

De sista två månaderna har regeln om att jag bara frågar J återigen luckrats upp något. Förmodligen för att frågeställningen mot slutet av graviditeten har ändrats från att tidigare rört konkreta frågor till att nu handla mer diffust om kunskap och tankar. J har lånat ett par böcker av kollegor och på bibliotek, som vi båda har läst var för sig. Jämvikten har förskjutits och jag har i flera fall läst före J, vilket faktiskt är ett avsteg från överenskommelsen. Återigen pratade vi om det. Den här gången enades vi om att det var okej att låta det vara så; så länge böckerna fungerar som diskussionsunderlag och så länge båda ändå läser och använder texten just i diskussion och samtal med varandra känns det okej.

Krasst sett är det inte okej, om man ska vara petimeternoga. Vi delar inte riktigt lika och det överslag som sker är till ett klassiskt könsrollsbundet håll. Man kan argumentera att det trots allt är jag, kvinnan, som är gravid och ska genomgå den fysiska förlossningen, att det inte är någon mening med att vara så millimeternoggrann och att det viktigaste ju är att vi båda känner oss komfortabla med förberedelserna inför stundande förlossning och visst finns det poänger med de resonemangen men hela vägen räcker de egentligen inte.

Som experiment betraktat blir slutsatsen ändå att det går väldigt bra att dela lika på en graviditet med vår uppdelning, men att det kräver engagemang, vilja och medvetande från båda och att det blir svårare och svårare mot slutet. För vår del kom vi inte ända fram i mål, men längre och medvetnare än många andra och vi är ändå nöjda med resultatet.

No drama

Halv två inatt väcktes jag av livets dramatik - värkar! Sedan följde timmar av profylaxandning och klockning. Regelbundet en minut i kvarten gjorde det skitont. Drama! Drama! Och bättre ändå - mätbart drama! Framåt morgonen minskade intervallet till tio minuter och J ringde och ställde in dagens besök hos barnmorskan, som gratulerade och tyckte att allt lät väldigt bra. Drama drama!

Så plötsligt la allt av och blev som vanligt, bortsett från detaljen att jag är skittrött. Till ingen nytta alltså. Så här sitter jag med min dag-TV och mina gäspningar i årtusendenas största antiklimax och känner mig både lurad och lite fånig.

Slempropp!

Det är mycket jag inte visste om slemproppar för några månader sedan, som jag nu vet. Till exempel att det inte bara är ett okvädningsord i Kalle Anka, utan även något man talar om i förlossningssammanhang. Eller att man säger att "den går" när den tröttnar på att vara inuti kroppen och bestämmer sig för att kolla läget utanför. Och att det egentligen inte betyder någonting att den går, mer än att förlossningen kan starta "inom ett par dagar".

Sedan halv sju imorse vet jag nu även hur den kan se ut. Av ren barmhärtighet besparar jag er detaljerna, men gigantisk äggvita och manet är ord som kommer för mig.

Bolognese

Vi lagar bolognese efter konstens alla regler. Det ska först finhackas och fräsas och brynas i en evighet och sen är det dags att "ge det hela ett uppkok och låt sjuda under lock på svag värme cirka 2-5 h".

Jag gillar ordet "cirka" i den meningen.

Same same but different

Typiskt bra att höra från en bra kompis när din inre prestationsångest och drama queen försöker att ta livet av dig (se dagens tidigare två blogginlägg och minns att senast igår var allt hur bra som helst):

"Det är lika bra idag som igår. Det bara känns inte just nu. Det ändrar inte hur saker är."

Just det ja. Nu ska jag lugna ner mig och äta en kiwi. Allt ska bli bra. Allt är ju bra. Egentligen.

Och med ett väsande gick all luft ur prestationsångestmonstret och min inre drama queen förintades till ett ingenting - poff!

Lurad

Det här med att vara hemma och vila upp sig och förbereda sig mentalt före förlossningen måste vara den sämsta idén jag har blivit övertalad om någonsin.

Och då har jag ändå ätit en väldigt god, lyxig och trivsam lunch i ypperligt sällskap idag.

Det man inte får säga

Jag vet mer än väl att jag förväntas vara glad, tacksam och förväntansfull inför mötet med barnet i min mage. Jag kan dras med lite klädsam rädsla för själva förlossningen och lite pirrig oro för hur det ska gå och bli sen.

Men jag får inte känna att jag faktiskt inte vill längre. Att jag är livrädd för vad som kommer att hända när det plötsligt finns ett barn i vårt hem. Fastän det är precis så det känns.

Det där glada och förväntansfulla är borta. Jag är helt ointresserad av att träffa och ta hand om det här barnet. Jag vill inte. Jag vill bara ha tillbaka mig själv. Min egen kropp, min egen tid och mina egna tankar.

Nu kretsar allt kring barnet. Gravidmagen en skrikande neonskylt som tvingar undan andra samtalsämnen tvingar mig att tänka på hur mina dagar kommer att se ut om en månad eller ett halvår.

Mest är jag rädd för ensamheten. Att vanka omkring instängd i en lägenhet med ett barn som är beroende av mig hela tiden. I en kropp som är sargad och trasig och barnanpassad och med tankarna ständigt kring barnet. Begränsad av utmattning, normer och gemensamt ansvar är utrymmet för mig och mina möjligheter att vara det som en gång var jag, minimala. Jag ser framför mig hur jag skumpar runt med ett varmt bylte mellan vardagsrum, sovrum och kök timme in och timme ut. Emellanåt slumrar jag i soffan eller dricker några klunkar fil direkt ur paketet. Utanför är det strålande sol, grå asfalt och nysopade trottoarer, men de är inte för mig.

Jag vill ha tillbaka mig själv. Röra mig som jag vill, umgås som jag vill och tänka mina egna tankar. Så kommer det aldrig att bli. Jag kommer att bli en annan. Någon som definieras utifrån relationen till barnet. Mamman.

Och den enda tröst jag har är att det är något slags fas jag går igenom. Och så är det kanske. Det blir kanske bra sen. Kanske till och med jättebra och fantastiskt.

Men varför hör jag inga andra tvivlande gravida? Varför är alla sådär klämmigt glada, tacksamma och förväntansfulla?

Är det så tabubelagt att tvivla och vara rädd dagarna innan världen vänds upp och ner?
Borde det inte vara ganska sunt att känna som jag gör. Och att uttrycka det.

Dagens lärdomar

Idag har jag lärt mig:
* respekt för hur varmt ett ugnsgaller kan bli
* hur mycket färgad vätska som finns i frysta blåbär
* att ägg går sönder om man släpper dem på golvet

och ur de lärdomarna kunnat konstatera följande:
* jag blir aldrig någon bullmamma

vilket lämnar mig med känslan:
* inte särskilt förvånad

Dagens U-landsproblem

Dagens U-landsproblem:

Det finns ingen mat att laga eller äta.

Lyllosar.

Vardagsmat

Det absolut sämsta med att vara hemma och ledig: Man måste laga och äta vardagsmat.

Det är helt outsägligt tråkigt att laga och äta vardagsmat och att tvingas göra det både till lunch och middag är bortom gränsen för vad som kan anses rimligt att utsätta en människa för. Och nu kommer det alltså att vara såhär i flera månader!

Eller ja, ganska många måltider äter jag ju ute på stan och de som lagas hemma är vi ju faktiskt två om, men ändå!

Jag försöker få det fort överstökat. Jag kokar tre potatisar och äter hela som äpplen, med skalen på. Till det äter jag tre skivor kassler och en paprika på samma sätt. Det där med att finfördela med kniv och gaffel och lägga upp på tallrik är inte min grej. Effektivitet framför allt.
Det är för jävligt att jag har den där förbannade uppfostran om att man måste äta näringsriktig mat tre gånger om dagen så hårt i ryggmärgen. Vad fint det hade varit om jag kunnat nöja mig med en kaffe och några skorpor!

Om det hade funnits näringsriktig och mättande mat på tablett hade jag varit storkonsument. Tänk er eonerna av tid jag skulle kunnat lägga på något roligare!

Notera gärna antalet utropstecken mitt undermedvetna valt att krydda det här inlägget med. Som för att ytterligare manifestera min desperation.

Hur ett barn blir till - learning by doing

Jag har bilden av mig själv mer som teoretiker än praktiker. Jag är bra på att läsa och förstå. Jag kan många saker i teorin bättre än i praktiken. Därför förvånar det mig hur usel jag är på det här livets grundläggande om hur ett barn blir till. Jag lär mig det by doing vid en ålder av 30 år. Borde jag inte snappat det här nån gång i högstadiet redan?

Följ min resa till kunskap genom teori och praktik, från ax till limpa, så att säga:

1. Preventivmedel
Kanalisera teori: Om man inte använder preventivmedel blir man gravid direkt. Det finns inget som heter säkra perioder.
Riktig teori: Ägget lever i ett dygn, spermierna några dagar längre. I praktiken kan man bli gravid max 5-6 dagar per månad. Resten är totalsafe.
Riktig praktik: Par som vill bli med barn får ofta försöka länge och målmedvetet.
Kanalisera uppdaterad teori: Håller man koll på de där dagarna och är noga med kondom är det omöjligt att bli gravid. Totalsafe.
Kanalisera praktik: Gravid.

2. Graviditetsbeskedet
Kanalisera teori: Man märker att man är gravid eftersom mensen uteblir och man mår illa på morgonen.
Riktig teori: Man märker att man är gravid eftersom mensen uteblir och man mår illa på morgonen.
Kanalisera praktik: Man märker att man är gravid eftersom man tror att man har cancer i ljumskarna eller äggledarna och gör ett graviditetstest för att hjälpa läkaren att utesluta den möjligheten. Då uppdagar det sig att man varit gravid ganska länge.

3. Graviditeten
Kanalisera teori: Människan är gravid i nio månader. Under den tiden får hon inte dricka alkohol. Det syns att man är gravid eftersom magen blir stor och rund. Livet är ungefär som vanligt, även om man är gravid. Graviditeten är en angelägenhet främst för de blivande föräldrarna.
Riktig teori: Människan är gravid i ett komplext antal veckor som kan uttryckas på olika sätt. Under tiden gäller massvis med förhållningsregler, aka propaganda. Det dröjer ganska länge innan det syns att man är gravid. Under graviditeten kan man drabbas av oändligt många konstiga åkommor, men det är helt normalt. Graviditeten är en angelägenhet för Alla Kvinnor.
Riktig praktik: Under graviditeten är det fritt fram för alla i din omgivning att uttrycka åsikter om hur du ser ut, ställa personliga frågor och helt sluta intressera sig för andra delar av ditt liv än barnet i din mage. Det är också okej att ta på dig och berätta hur du borde må. Graviditeten är allas angelägenhet, utom eventullt den blivande pappans.
Kanalisera praktik: Graviditeten varar ungefär ett helt liv. Under tiden kan man leva ganska mycket som vanligt, bortsett från att man känner sig lite halvkrasslig mest hela tiden. Det är heeelt normaaalt. Du vet det eftersom alla i din omgivning berättar för dig hur det egentligen är.

4. Förlossning
Kanalisera teori: Förlossningen handlar om att föda ut ett barn. Plötsligt går vattnet! Då måste man snabbt rycka väskan som står packad i hallen (lite oklart med vad) och sätta sig i en taxi som åker i ilfart till närmsta sjukhus. Där placeras man i gynstol och skriker, svettas och krystar tills barnet föds. Förloppet tar totalt max en timme. Barnet skriker och är blodigt men blir mirakulöst fort rent och torrt. Färgen på barnet är friskt rosig.
Riktig teori: Förlossningen handlar främst om att stå ut med smärtan under något som kallas värkarbetet och som kan hålla i sig några dygn. Till förlossningen kan man åka i egen bil. Det är bra att ha med sig en väska med t.ex. avslappningsmusik, en kortlek(!), kläder och speciella saker man kommer att vilja äta under förlossningen (äta!?). Sista delen av värkarbetet gör man på sjukhus på en avdelning som är inredd för att inte kännas som ett sjukhus. Man förväntas vara väl påläst och kunna saker om olika slags smärtlindring, andningstekniker och ställningar att föda i. När barnet kommer ut spricker man. Förloppet tar normalt över ett dygn för förstföderskor. Barnet är kladdigt av något som heter fosterfett och skiftar i kulörer mellan blå och lila.
Kanalisera praktik: -

5. Eftervård
Kanalisera teori: När barnet är fött ligger man kvar i sjukhussängen. En brits rullas in till partnern och tillsammans bor man där 4-5 dagar. Man får hela tiden smörgåsar och varm choklad av de som jobbar där. De visar också hur man tar hand om ett barn.
Riktig teori: Efter födseln flyttas man till ett speciellt hotell. Där blir man lämnad i fred så mycket som möjligt. Efter 2 dagar åker man hem.
Kanalisera praktik: -

6. Amning
Kanalisera teori: Människan är ett däggdjur. Barnet äter mjölk från mammans bröst. Om man inte kan eller vill amma ger man barnet mjölkersättning ur nappflaska. Amning är inte så märkvärdigt.
Riktig teori: Amning är stort och svårt och jätteviktigt. Alla måste ha en åsikt om amning. De flesta mammor får hemskt ont i brösten och bröstvårtorna blöder och går sönder. Ändå måste man fortsätta amma. Dessutom får man något som heter mjölkstockning som ger feber och svåra smärtor (utöver blodet och det söndertrasade). Efter några dagar får man amningsblues och blir deprimerad. Det finns ett oändligt antal hjälpcentran att vända sig till när amningen inte fungerar perfekt. Så länge barnet ammar är man fysiskt bunden till sitt barn var 3:e-4:e timme. Man bör amma ungefär ett halvår, annars blir barnet allergiskt och den egna kroppen får ett helvete att hitta tillbaka till pre-graviditetformen. Under amningstiden läcker det mjölk från brösten typ jämt. Man måste ha speciella skydd och sova med bh. Man måste tycka om att amma, annars är man ingen Riktig Kvinna.
Kanalisera praktik: - (men jag har köpt en amnings-bh i en helt overklig kupstorlek)

7. Barnuppfostran
Kanalisera teori: Man gör sitt bästa för att överföra trygghet och sunda värderingar till sitt barn. För de allra flesta går det alldeles utmärkt.
Verklig teori: - (jag bävar...)
Kanalisera praktik: -

Och det här är ändå bara början.

Jag ångrade mig

På den tredje dagens ledighet ångrade jag mig. Jag vill nog inte ha något barn. Det här är det här den perfekta tillvaron. Dagarna går hur fort som helst och jag gör bara saker jag tycker om att göra. Blir jag det minsta lilla trött lägger jag mig och vilar och jag följer stenhårt rådet från min kollega "ät varje måltid som vore det din sista". Det enda jag har att klaga på är det här med att jag är lite otymplig.

När jag landat lite i ledigheten finns det faktiskt en frihet i att inte veta hur många dagar, veckor eller timmar den är. Det tvingar mig att hela tiden göra det jag känner mest för precis just nu. Så generös är jag sällan mot mig själv annars.

Dagens outfit - Karlsson på taket

Som ni kan se har jag idag valt att klä ut mig till Karlsson på taket. Jag har till och med samma rufsiga rödbruna frisyr. Och jag stannar inte vid outfiten - jag kör hela rejset! Jag är sååå i min karaktär att vilken Dramatenskådis som helst skulle bli imponerad; Jag är dryg och gnällig och förtrycker J (som passande nog har en viss likhet med lillebror) och försöker tvinga till mig kuckelimuckmedicin hela tiden.

Disclaimer: Jag vill poängtera att byxorna inte är mina, utan ett lån från J:s kollega. Och jag använder dem inte bland folk. Till och med jag har något slags gräns för min värdighet.

Och plötsligt tog jag min inre hemmafru på bar gärning

Under förra veckan fick jag från två olika håll tips om ett inslag i DN:s webb-TV som sedan fanns i artikelformat i söndagens tidning. Inslaget handlar om hur jämställdhet lätt hamnar i skymundan i dagens stress på det perfekta hemmet och min generations (bakåt)strävan efter att vara den perfekta Modern och Hustrun med linneskåp, fiffig hallförvaring och hemlagad husmanskost. Det är både självklar och otäck läsning. Självklar när den beskriver att en bra relation med barn och partner, bra sex och ett jobb man trivs med är viktigare än ett perfekt hem. Otäck när jag inser att det inte alltid är så i verkligheten.

Och så idag, när jag har min första lediga dag inför stundande förlossning (en absurd känsla, varför är jag inte på jobbet!?) så känner jag det komma krypande över mig, det livsfarliga hemmafruidealet. Vid frukostbordet gör jag mentala listor över saker jag kan göra idag. Det poppar upp idéer om rustik lasagne, ända från grunden och äntligen rensa i städskåpet för att inte tala om att montera gardinstången i sovrummet och kanske sy ett par piffiga gardiner. Vafan! Var kommer det ifrån?

Det är ganska otäckt att jag i mitt feministiskt medvetna inre som dessutom hittat en praktiskt jämställd partner att odla och förverkliga ideal tillsammans med, ändå smygodlar såna här idéer om vad som är bra aktiviteter en ledig dag.

För vad händer om jag etablerar en hemmaroll där jag fixar och putsar i stället för att odla mina egna intressen och mig själv, vilket slags mamma blir jag då? Och vilket slags partner? Vän? Människa?

Tur att jag kom på mig själv på bar gärning. Nu blir det bara roligheter hela dagen och inga husmorspoäng till kanalisera. Basta!

Alternativa frågor

Roligt! Jag har fått alternativa gravidfrågor till inlägget nedan. Jag känner mig vansinnigt intressant och smickrad och tar för givet att den anonyme kommentatorn (tack snälla för frågorna!) talar för er alla i sina undringar. Här kommer däför svaren:

1. Vilken musik gillar ert barn då? Sparkar den mer och roligare till reggae?
Ingen aning. Om intensiva sparkar är tecken på gillande tycker den i regel mer om förband än huvudartister. Helt urskiljningslöst, förbandet väcker alltid starkare reaktioner och då har jag ändå testat med konserter som Franz Ferdinand, Anna Ternheim, Hello Saferide, Lykke Li och barnets blivande morbror. Man kan ju tycka att det borde vara åtminstone lite intressant! Å andra sidan var det helt ointresserat av Madonna också. Men ickereaktioner kan ju också vara uttryck för stilla gillande eller tyst andakt. Jag hoppas att det blir lättare att läsa av reaktioner som positiva eller negativa barnet befinner sig på utsidan av magen.

2. Hur ställer ni er till lagidrott vs individuella sportgrenar och hobbys då barnet blivit tio år?
Inte alls. Barnet får välja själv.

3. Om svaret på fråga två leder till att barnet måste sälja kakor, korvar, vantar och lotter - tycker ni det är en bra princip att han/hon får göra allt själv eller tänker ni ta med och hjälpsälja på jobbet?
Barnet får sälja själv. Jag har redan sålt min livsranson av sånt där. Dock är vi säkert så snälla att vi stödköper ett paket strumpor eller en låda kokosbollar.

4. Hur tänker ni lösa amningseländet vid långa hårfrissebesök under mammaledigheten?
Den får väl göra precis som vuxna gör och äta innan. Eller så får den ersättning. Jag tänker mig att jag kommer vilja göra flera saker för mig själv, där jag inte är fysiskt bunden till barnet var tredje timme så det lär sig nog gilla ersättning tidigt i ren överlevnadsdrift.

5. Vilka serietidningar vägrar ni att prenumerera på oavsett vad barnet vill?
Hmm... jag misstänker att slaget inte kommer att stå mellan Bamse och Kalle Anka utan mellan tidningar jag aldrig har hört talas om. Jag vet faktiskt inte. Jag antar att vi får verka för att hjärntvätta barnet så mycket som möjligt under de tidiga åren att det här inte blir ett problem när barnet kan uttala ord som prenumerera.

Tack för frågorna! Det har varit en nyttig och rolig träning för både mig och J och vi fann glädjande att vi tyckte precis lika. Fler som undrar nåt? Hit me!

Topp tre konstiga frågor vid graviditet

Som gravid eller blivande pappa får man en del konstiga frågor, några mer ofta än andra. Det här är topp tre konstiga frågor vi (och garanterat fler blivande föräldrar) ofta får:

1) Vet ni vad det blir för kön?
Frågan i sig är inte konstig, eftersom man de facto kan ta reda på det och flera också väljer att göra det. Det som är konstigt är att så många frågar. I synnerhet som vi knappast gör någon hemlighet av att vi båda tycker att barnets kön är helt ointressant och att vi dessutom tror att vetskapen om det omedvetet redan nu kan prägla våra tankar och handlingar inför barnet.

2) Hur mår kanalisera då?
Frågan ställs till J och handlar alltså bara om hur jag mår. Hur han själv mår eller tänker kring föräldraskapet är helt ointressant. Plötsligt vill kollegor, kompisar och bekanta jag aldrig har träffat veta hur jag mår. Omtänksamt förvisso, men ganska konstigt. Och förstås tråkigt för J.

3) Vad säger J då?
Den frågan ställs bara till mig. Som om det här med att vara gravid vore ett tokigt upptåg jag hittat på och som J förväntas reagera på med en dråpligt uttalande. Det är ju i allra högsta grad något vi gör tillsammans. Och J säger väl ungefär samma saker som jag, att det är helt absurt och väldigt roligt.

Den finaste presenten

Igår fick jag den finaste presenten* av mina kompisar - en påse isländsk chokladlakrits från lakritsaffären jag skrev om i förra inlägget. Det är så fantastiskt! En kedja av fint. Först har de läst inlägget i torsdags kväll och sen hunnit agera på det på väldigt kort tid (ett dygn mellan bloggpublicering och presentöverräckning) och dessutom kommit ihåg att det var just den isländska chokladlakritsen jag nämnde speciellt. Fantastiskt.

Jag kan nu berätta att det är precis så gott som man kan tro och som jag minns det från Island. Och nu kan jag för mitt liv inte förstå varför jag brukar äta gröt till frukost, när det finns isländsk chokladlakrits.

*) För snart ett år sen fick jag "Den fina presenten" av samma kompisar. En meterhög porslingås som ger ordet anskrämlig ett porslinsansikte, tillsammans med ett prydligt regelverk som informerar om att gåsen måste stå framme synligt och inte lämnas vidare tidigare än efter 6 månader från mottagandet.

Porslinsgåsar och regler i all ära, men helt oprovocerad isländsk chokladlakrits är ändå en finare present. Den finaste rentutav.

Goda nyheter

Ni kan aldrig gissa vad jag hittade i tidningen i morse! Mitt bland alla lågkonjunktursvarsel och dödsskjutningar:

Det har öppnats en lakritsaffär!
Här i Stockholm!!
Och de säljer isländsk chokladlakrits!!!

Jag känner plötsligt nio månaders craving-fri graviditet som ångrar sig och kräver sitt ofödda barns vikt i lakrits.

Det här kommer väldigt lägligt. Från och med måndag är jag officiellt heltidsgravid. Min mission blir att äta alla lakritssorter i hela butiken.

Den stolte fanjunkaren på korttidsboendet

Efter att i några veckor haft dåligt samvete över att jag inte ringer till min farfar får jag idag höra att han tillfälligt lagts in på ett korttidsboende.

Det går sakta utför för farfar. Alldeles för sakta.

För den resliga hållningen med de gammelseniga musklerna har sjunkit ihop och urholkats, men fungerar fortfarande tillräckligt bra för att släpa kroppen fram och tillbaka mellan sovrum och kök. Och de flinka fingrarna som redde ut fiskenät och snidade knivskaft och träskålar skakar svårt och har tappat sin styrka, men är fortfarande tillräckligt starka för att skvimpa ut kaffet över den en gång så vita vardagsrumsmattan. Och den barska rösten som både kunde ryta i på skånska, uttrycka den varmaste stolthet och fnissa som ett barn, är nu skrovlig och förvirrad, men klarar av att uttala de märkliga kopplingarna som hjärnan bereder. Och ögonen som sett så mycket och plirat pillemariskt är nu vattnigt grå och ger endast ledsyn. Och öronen, mätta efter år av flygplansbuller, barns och barnbarns prat och Hälsingborgs dagblad på ljudband är nu avtrubbat trötta och orkar inte samarbeta med hjärnan, informationen hörs men begrips inte. Sinnena arbetar febrilt med att ta in de intryck de mäktar med, men i hjärnan blir det trångt och lite fel.

Och av det som var en stolt fanjunkare, en fantastisk farfar, far och man finns nu bara skalet kvar. Och stoltheten. Men vad ska man med stolthet till när man inte längre kan ta hand om sig själv? När man behöver hjälp och assistans med att mikra Findus-lådorna, blanda snabbkaffet och vattna de få blommor som fortfarande lever? På korttidsboenden finns inte plats för någon stolthet. Där finns vänliga sköterskor som vill hjälpa till att duscha farfar och möts av bestämda skånska nej. Farfar kan själv, imorgon. Eller inte alls.

Han är så seg så seg, stackars farfar. Den 96-åriga roppen vägrar ge upp kampen som borde förlorats för länge sen, men den vill inte. Den tvingar honom att underkasta sig först städhjälp, sen hemtjänst och nu vårdbiträden på korttidsboende.

Jag hoppas att korttidsboendet gör skäl för sitt namn och snart låter farfar åka vidare till den himmel jag ibland måste tro på, där farmor väntar tillsammans med andra farmödrar, morföräldrar och en och annan avlivad hund. En himmel där han får vara stark och stolt igen.

Starka kvinnor

Kisspausen kom tidigt under Skavlan igår, redan vid första gästen Fredrik Reinfeldt. Skavlan och Reinfeldt pratade om "starka kvinnor" och hur Reinfeldt så lätt kom överens med dem och precis där blev jag så provocerad att jag var tvungen att låsa in mig på toaletten. J blev så upprörd att han somnade.

För vad fan är "starka kvinnor"? Är det kvinnor som är extra mycket kvinnor? Och vad är då detta kvinnliga som de förstärker? Ofta är det ju mödrar som fått stå förebild för den "starka kvinnan". Mödrar som tagit hand om hem och familj och ändå då och då orkat uttrycka en åsikt. Det måste man för all del tycka är starkt, men inte fan är det en förebild!

Oaktat vad uttrycket "starka kvinnor" innebär lämnar det oss med frågan vad det säger om alla andra kvinnor. Är de per definition svaga? Eftersom "starka kvinnor" handlar om undantag från normen (annars hade man inte behövt bestämma dem som "starka") hamnar ju majoriteten av alla kvinnor i facket "inte så starka kvinnor" vilket är fruktansvärt beklämmande.

Och var finns den manliga motsvarigheten? De "starka männen"? Om uttrycket förekommer handlar det snarare om muskelstyrka än något annat. "De starka männen" hamnar i samma omöjliga fack som "män med skinn på näsan".

Det som är allra mest provocerande med diskussioner om "starka kvinnor" är att de oftast förs av män och kvinnor som vill vara lite politiskt korrekt jämställda, men för den sakens skull inte lämna de bekväma könsroller vi nu en gång så praktiskt inrättat oss efter. Genom att prata om "starka kvinnor" ger de sig själva alibi i jämställdhetsdebatten utan att röra sig en centimeter framåt.

Planerade kisspauser under stundande fredagsmys

Här gäller det att vara toalettaktisk. Jag har noterat i TV-tablån att SVT1 kommer att hålla mig bänkad i fredagsmyssoffan fyra timmar i rad och det utan reklampauser. Ingen onödig vätska efter 18 alltså.

Se själva:
20:00 Så ska det låta (mitt favoritprogram alla kategorier, ja jag tycker det blivit bättre sen Peter Settman tog över efter Peter Harrysson och ja, jag är grymt bra på att gissa låtarna och ja, självklart sjunger jag med och ja, jag förstår att ni måste börja hata mig nu)
21:00 Skavlan (okej, inte lika bra som Så ska det låta, men trivsam fredagsunderhållning i alla fall)
22:00 Efter bröllopet (jag ääälskar dansk film och den här har jag fingrat på i videobutiken i månader utan att komma till skott)

Jag kan förstås med lätthet klämma in ett par kisspauser när Stenmark kör solo i Så ska det låta och kniper det senare kan jag mellankissa i programpauserna eller kanske kanske nån gång under Skavlan beroende på gästerna, det måste jag kolla upp!
Men det kommer inte att bli en enkel kväll, det kommer det inte.

Det är tråkigt...

...så jag piggar upp mig med att mejla lite:

"Hej J!
Vattnet gick, så jag åker in till förlossningen. Du kan väl komma när du läst det här?
Puss!"

och sen sms:ar jag:

"Här går det undan. Allt har gått bra, vi finns på Hotell BB rum 27. Ses sen!"

Näää... det gör jag förstås inte. Men visst skulle det vara kul!

Om

Om varelsen inuti min mage hade varit jag, hade den tittat ut ganska precis nu, tre veckor för tidigt och vid elvasnåret på förmiddagen. Jag ser inga sådana tendenser. Alls. Å andra sidan, om varelsen hade varit jag hade ju jag varit min mamma och alltså tillbringat gårdagen med en spänstig cykeltur fram och tillbaka till Lidingö, i stället för bland äppeljuice, snor och gnäll i en soffa i Solna. Och det hade varit maj.

Det är knepigt det där med arv och miljö.

På bar gärning

Jag hade länge misstänkt att tulpanerna spionerade på mig.

Smärta i kvadrat

Jaha. Så hände det som inte fick hända. Jag blev halsontad. Första steget till en perfekt förkylning. Och detta precis när jag ska till att föda barn.

Som den medvetna feminist jag är blir jag precis lika däckad av förkylningar som män (ni vet, "kvinnor gnäller över att föda barn, men de vet inte hur det känns när en man är riktigt förkyld" och andra klyschor).

Jag ser alltså fram emot en unik smärtupplevelse i kvadrat! Manlig förkylning OCH förlossning. Oh joy.

Optimeringsregler vid bajslukt

En annan grej jag funderar på i min strävan att optimera livet för mig själv och andra är det här med när det luktar bajs på toaletten. Jag har ganska begränsade kunskaper om luktsinnet, flimmerhår, partiklar och luktcentrat men jag tänker mig att luktupplevelsen går till ungefär såhär:

Pyttepartiklar av det som luktar susar omkring i luften och fastnar i näsans flimmerhår som registrerar dem kemiskt och skickar signaler till hjärnans luktcentra varpå vi uppfattar lukten: bajs.

Det är alltså bajspartiklar som vi registrerar som bajslukt. Bajslukt är en starkt obehaglig upplevelse som jag gärna undviker. Ett sätt att undvika lukten är att andas genom munnen. Men! Då får jag ju bajspartiklarna direkt på tungan på tänderna i halsen och där har jag inga flimmerhår som kan filtrera bort dem. Det är förstås inte farligt, lite skit rensar magen, men obehaget av att veta att jag har någon annans bajs i munnen ska inte underskattas.

Så vad är värst - bajspartiklar i munnen eller obehaget av den fräna lukten?