Praktisk jämställdhet med ny bebis
Nu går vi ju in i den lite längre fasen av aktiv jämställdhet kring en ny människa. Graviditeten var, om än lång, påfallande tidsbegränsad. Dessutom svårare att dela fysiskt lika. Med barnet utanför magen är det lättare att turas om att bära det, vilket föranledde följande geniuttalande på BB för ett par dagar sen:
- Hörru J, allvarligt talat, det här med jämställdhet... är det så himla viktigt egentligen? Är det inte bättre att jag är med barnet så mycket som möjligt. Speciellt när det är såhär litet, sött och tyst?
Som tur är faller det beslutet inte bara på mig och mina personliga önskemål. J:s protester tillsammans med mina egna bortdomnade ideal får mig på banan igen, för det handlar ju inte om mitt ego och vad jag vill, utan även barnets och pappans rätt till varandra och vilka idéer om rättvisa och ansvar vi vill förmedla till det lilla livet. Och förstås, i ett större perspektiv, om all orättvisa mellan kön i hela samhället som garanterat har sin början i precis det läge vi befinner oss i nu.
(Typiskt synd, annars hade det varit fint att skita i allt annat och bara gosa ihjäl sig.)
Jag förstår verkligen att det krävs en stark övertygelse för att vilja/orka med att dela lika. Som nyförlöst ammande mamma har jag ett väldigt försprång eftersom jag dels ammar och dels inte fysiskt kan ta hand om praktiska saker som att handla och laga mat, tvätta, eller andra aktiviteter som kräver att jag rör mig fortare än 5 steg/minut i någon riktning. Jag "tvingas" ha barnet hos mig en väldigt stor del av tiden och blir fort säker på hur man håller i det, pratar med det osv.
För att J ska få samma chans ansvarar han för:
1) all på- och avklädning av barnet
2) alla blöjbyten
3) att barnet rapar efter amning
4) all informationssökning och - hantering
Det är bra eftersom det är konkret och tvingar honom att bli lika bäst på något som jag blir på amning. Det ger också att vi båda är lika bra på att lugna ett ledset barn, vilket känns viktigt och fint.
Det är verkligen en resa och jag är glad att vi så tydligt pratade om det här innan vi riktigt förstod innebörden av de två blå strecken på graviditetstestet. Det är också ett mycket intressant experiment. Jag följer mina egna tankar med stor förundran och lagom distans och är tacksam för vårt regelverk.
Och än så länge ser vi inga tecken på att barnet tar skada av att ha utrustats med så torrt politiskt korrekta föräldrar, men det handlar väl bara om veckor innan det kastas gatsten på barrikaderna.
5 kommentarer:
Ett till tips är att ni delar på nätterna också, så att båda får sova så mycket som möjligt. Vi gjorde som så att min man på "sina" nätter levererade hungrige Kalle till mig så att jag inte ens behövde resa mig upp. Det gjorde mycket!
Grattis och lycka till, det kommer bli väldigt spännande att följa er.
Jag följer ert spännande jämställdhetsarbete och det ska bli superintressant att följa nu när bebisen är ute och känslorna svallar :)
Jag har frågor nu bara:
Min bror och hans sambo fick barn för snart en månad sedan. Han har fått kolik vilket innebär att han skriker några timmar varje kväll. Det finns endast ett sätt att få honom någorlunda lugn och det är att ligga på mage på min brors arm och gungas. Det medför alltså att min bror går och gungar sin son ett flertal timmar varje kväll efter att han varit på jobbet en hel dag. Troligtvis beror detta på rent fysiska delar, som att brors arms rent fysionomiska sammansättning passar barnet extra bra. Min fråga är vad anser du om detta ur jämställdhetsperspektiv, med tanke på att de int ehar den ringaste jämställdhetsmedvetenhet utan liksom bara är? Samt vad anser du om det hade varit tvärtom, om det endast var mamman som kunde få honom lugn?
Fråga två: Om ni vill vidhålla att könet på ert barn inte är viktigt i så pass grad att det inte ens är viktigt för en grundidentitet, vilket pronomen anser ni att man ska använda då? Han eller hon känns ju bättre och mer personifierande än den och det.
I övrigt så önskar jag er lycka till och bebisen är verkligen supersöt! Det har ni gjort bra!
Ang. fråga 2: Det finns ett begrepp som i vissa kretsar används istället för "hon" eller "han", när man inte vill könsbestämma en person: "hen". Den possesiva formen är "hens", den objektiva är "henom".
Kan vara bra istället för alla "han/hon" som används, fast det känns lite skumt...
Apropå jämställdhet: du måste skriva nåt om hela den här sjuka grejen om faderskapsintyg och ansökan om vårdnad och det här. Jag och H är helt i chock över hur det funkar när man inte är gifta!
Måste säga att det är det genusvidrigaste jag stött på hittills under vårt barnaskaffande.
/B
Rosa: Tack för tipset! Vi kör ungefär så. Än så länge är nätterna ganska enkla faktiskt. Peppar peppar...
thewoodfairy: Nu har jag ju extremt lite kunskap om barnuppfostran och barnskötsel, men min högst personliga åsikt är att det ju är alldeles utmärkt att pappan kan lugna barnet och extra bra blir det av att "de bara är". Ur jämställdhetsaspekt är det ju toppen att pappan har barnet på kvällen om mamman är hemma med det hela dagarna. Hade det bara varit mamman som kunde trösta barnet hade det varit tråkigt, men kolik är nog ett sånt läge där jag hade satt jämställdheten i andra hand.
Och barnets kön är förvisso oviktigt, men vi har gett det ett könsbestämt namn och det är inte heller någon hemlighet. Det är en svår balans, jag vill både att barnet ska bemötas som andra barn OCH att det ska slippa att tvingas in i ett fack utifrån sitt kön. En omöjlig ekvation förstås.
Niklas: ja, det är bra att det finns ett ord, men jag håller med om att det känns krystat. Vi håller oss till de vanligare pronomen.
B: Jag vet!!! Det är så sjukt förnedrande att man baxnar. Jag återkommer garanterat när vi varit och lovat hos familjerätten.
Skicka en kommentar