söndag, april 05, 2009

Knark

Jag har de senaste två veckorna haft förmånen att testa alla narkotiska preparat som står till buds genom den svenska läkarvården. En blandad upplevelse. Eftersom jag, sedan polisens skitläskiga information i lågstadiet om inkörsportar till tyngre missbruk och allt vad det hette, VET att man DÖR om man så mycket som ens tänker på någon som kan ha rökt gräs någon gång eller i alla fall känner någon som eventuellt har gjort, det är jag lite orolig för min framtid. Hur stort är egentligen steget från epidural till Sergels torg?

Å andra sidan är jag djupt tacksam för alla liter lustgas jag tillåtits inhalera, all epidural som susat runt i min ryggmärg, för att inte tala om nävarna med häst-Alvedon och elefant-Voltaren jag knaprat i mig, eller den där tabletterna på De...någonting som man kan få andningsuppehåll av om man inte passar sig eller torsdagens ljuvliga morfinspruta, förutan vilka jag hade varit dödare än dödast.

Det är inte utan att jag börjar formulera de klassiska inkörsport-nu-är-det-kört-citaten om skillnaden mellan att bruka och missbruka. Det kommer att vara jag som står skakig och HIV-positiv bredvid traktens närpolis och berättar min historia för era barn i skolan om några år. Kom ihåg var ni läste det först!

3 kommentarer:

knarkarn sa...

Vissa kan tycka det är konstigt, men fortfarande tycker jag nog att det bästa med att föda barn var allt morfin. Vilken grej alltså!

Sen kan jag inse att det inte bara var bra när jag började försöka prata med "Ville Verktyg" och "Tommy Tumstock" som jag trodde hade kommit och hälsat på... Eller när barnmorskan och barnens far frågar om jag verkligen har ont längre, och tillslut bestämmer att nu är det slut med sprutorna, trots mina protester. Men det var ju härligt så länge det varade.

Peppe sa...

Jag hoppas att det här är en inledning till förlossningsinlägget.

Anna sa...

Jag instämmer med föregående talare! Få höra nu hur det gick till, alltihop.