Grönt ludd och GI

Den största chocken med att få barn och plötsligt bli en familj är inte, som man skulle kunna tro, att det plötsligt finns ett barn man förväntas ta hand om eller hur mycket blöjor som går åt, utan att man måste börja laga middag. Och lunch. Varje dag! Det är helt absurt. Efter några dagar i chock där timmar varje dag lades på att försöka komma ihåg vad som är mat och vad som är annat (jag kom bara på köttfärssås och spagetti i kategorin "mat") fattade vi beslutet att rycka en kokbok ur hyllan och laga mat ur den från A-Ö. En lysande idé. Vi blir på så sätt ett vuxenbeslut fattigare och en frihetsgrad rikare (ja, det känns som frihet att slippa välja).

Kruxet är att boken vi valde heter "GI till vardags". GI är ju väldigt rätt och säkert nyttigt och så, men mitt normala kolhydratintag är inte riktigt lika modernt och nöjer sig inte alls med kikärtsmos eller dinkelsallad. Det kinkar och gnäller och framåt kvällen skriker det riktigt högt och hjärtskärande. Som den goda människa jag ändå är, gör jag mitt bästa för att göra det till viljes. Som igår, då åt jag säkert tre bitar kardemummakaka, bara för att vara snäll. Jag var lite rädd att Anna Skipper skulle ringa på dörren och peta mig i pizzadegsmagen, men hämnden för min kolhydratfrossa var värre än så. Efter tredje biten kardemummakaka noterade jag nämligen lite grönt ludd på återstående bitar. Grönt ludd. Inte för att det var mögel eller så. Och inte för att det kan ha funnit sånt på bitarna jag åt. Men ändå, grönt ludd känns inte så GI.