onsdag, april 01, 2009

Yrken jag är glad att jag inte har, nr 343

När jag extrajobbade som brevbärare var den mest tröstlösa uppgiften att cykla ut med julkort (ja, det här var på den tiden vuxna människor skickade drivor med opersonliga blanka tomtebilder till varandra via vanlig post i stället för på Internet) i drivis och regn. Jularna i Stockholmsområdet är sällan skimrande vita. Det hände inte sällan att den överlastade cykeln välte och alla de, efter timmar och åter timmars arla monotona arbete, prydligt sorterade julkorten hamnade i en salig röra bland snöslask och grus. Det var ett sisyfosarbete utan nåde att försöka sortera dem i hällregn medan de snirkligt felskrivna adresserna flöt ut i blåsnuskiga rorschachplumpar.

Samma klimax kunde nås med cykeln kvar i stödet, vid de grågröna postlådorna där man fyller på cykeln med mer post mellan varven. Där kunde "buntarna kalva". (Sug på det uttrycket ett tag) Alltså låta blanka julkort sippra ut mellan lite större tidningar och reklam, utan ledtråd om var de skulle stoppas tillbaka igen.

De första dagarna som brevbärare gick jag dubbelt med en sliten ensam farbror som strävsamt cyklade sin tunga gula växellösa cykel och som när det blev lite extra kärvt peppade mig med ramsan "I regn och snö och slask och damm, måste posten fram". Då känner man att man lever.

Andra lågvattenmärken i brevbärarbranschen är att "blada reklam". Alltså vika ihop reklamblad från olika företag. Pallvis med erbjudanden om tvättmaskiner och falukorv. Skärsår och trycksvärta överallt. Och ingen ljusning alls. Det handlade om timmar och åter timmar av samma rörelse. Efter fem minuter var jag så uttråkad att jag drabbades av psykosomatisk bladarm (tänk er brevbärarens motsvarighet till musarm eller tennisarmbåge).

Men ändå återvände jag till brevbärarknäcket. Jag dristar mig till och med till att ranka det som ett riktigt bra extrajobb. Speciellt sommartid. Yrket jag är glad att jag inte har är det som en annan brevbärarkollega refererade till i det djupaste reklambladarmörket:

- Men ändå, jag måste ändå tänka att det här är bättre än min polares jobb. Han jobbar på Skogaholm och tillverkar ströbröd.

Greppa den meningslösheten.

5 kommentarer:

Kate sa...

Något av det mest menisgslösa jag gjort: Förbereda telefonkataloger för distrubition. Alltså, de kommer i vacuum-pack om sex stycken, man öppnar, sätter i reklamblad i varje, placerar i en påse, och lägger 24 böcker i varje bananlåda så att de lätt kan köras ut till alla som sedan återvinner dem i och med att gula sidorna nu finns på nätet.

Men ändå sjöng vi och hade kul. Man kan bygga många olika saker med 98000 telefonkataloger.

kimpa sa...

Jag strök bebiskläder en gång och när jag inte gjorde det fick jag springa och handla pepparkakor till ägarinnan av affären.

Bebiskläder är svårt att stryka.

Sofy sa...

jag har jobbat på skogaholm. Jag vet exakt hur breda 4 limpor är när de ska skjutsas ner i lådan. Vet hur man byter rulle på datummärkaren nästan i farten ( så att bandet inte måste stannas och det blir översvämning och man måste tokjobba för att plocka bort limporna så att de inte kläms och blir fula och skogaholm inte går med vinst). Jag har packat lussekatter i slutet på juli och jag har fått skärsår av vallmöfrön. Men nej, jag var för kompetent för att hamna vid ströbrödmaskinen. Och jag tackar min lyckliga stjärna för det!

f sa...

I såna här sammanhang brukar jag vilja nämna min brors sommarjobb; att ur tunna skivor faner skilja det mörka i årsrigarna från det ljusa med hjälp av en skalpell. Så satt de en liten grupp; skar och skar och la i två högar, vecka ut och vecka in. Han fick så mycket skärsår i fingertopparna att jag inte tror hans fingeravtryck inte går att känna igen längre.

Efter det valde han brevbärar-vägen istället, och var mycket nöjd. Och så sent som igår sa jag "tänk om man fick vara brevbärare och sortera post i små olika fack". För när jag praoade på posten tyckte jag det var en sån mysig uppgift. (Men då slapp jag ju smitande julkort och blada reklam.)

(Sen har vi ju Ö´s jobb på slakteriet; då hans uppgift var att raka grisar mellan skinkorna för där hade inte maskinen som brände bort borsten kommit åt.)

Niklas sa...

Åh, Ö:s jobb är ju en riktig klassiker! :-)

Jag kan bidra med att i fyra veckor gått igenom Ungerska Gula sidor-kataloger för att räkna hur mycket annonser de säljer. När jag är klar går jag stolt in med alla sifforna och statistiken till chefen och förväntar mig ett vridande och vändande, ett par "åh, fan", "det här var nåt nytt!" under ett långt, viktigt möte. Det jag fick var en blick på slutsumman och "ja, det var det vi trodde. Tack och hej."