Att vara gravid - ett paradis för hårfobiker

Bortsett från de här små detaljerna med meningen med livet själv och mirakel och fantastiskt, är det rätt värdelöst att vara gravid. Här är min minuslista:

* Jag kan inte träna något som är roligt
* Jag får inte dricka alkohol
* Andra tar på min mage utan att fråga
* Andra har åsikter om vad jag får och inte får äta och om jag borde lyssna på de råden eller inte
* Jag kan inte ha mina vanliga kläder och de flesta gravidkläder är fula eller dyra eller både och
* Jag får inte bära tungt
* Jag kan inte springa eller ta längre promenader
* Jag trakasseras med frågor om jag vet barnets kön
* Det finns massa människor som ”vet” hur det är, hur jag mår och vad jag borde göra. De har nästan alltid fel.

…och då har jag ändå förskonats från de riktiga graviditetsåkommorna som illamående, foglossningar, ryggont och annat ont, större viktuppgång (min kropp jobbar mer med resursfördelning) eller konstiga cravings.

Men på pluslistan finns något fantastiskt (utöver tidigare nämnda mirakel och livet själv etc.):

* Jag har slutat tappa hår

Jag har inte tappat ett hårstrå på åtta månader! Så här rikt och fylligt har mitt tunna råttsvensson aldrig varit! Och jag som har något av en issue med hårstrån (ja, även mina egna) lever just nu i paradiset – inga äckliga hårstrån i duschen, inga äckliga hårstrån på händerna när jag stylar det, inga äckliga hårstrån i sängen, på kläderna, på golvet eller någon annanstans. Alla hårstrån sitter fint där de ska. Jag är medveten av att detta frisyreldorado kommer att förbytas i ett dito helvete när allt det här fantastiska håret sedan börjar rasa av mig i tussar om nån månad, men jävlar, carpe hår-diem, det här är fantastiskt!