Karlagöra

Vi ska riva ner det fula nittiotalskaklet i köket och sätta upp nytt och fint. Vi pratade om det redan på visningen när vi köpte lägenheten för nästan tre år sen och nu ska det alltså äntligen ske. Jag har ingen som helst respekt för att hemmarenovering kan vara svårt eller tungt. Projektledaren och ingenjören i mig kan inte bärga sig innan de äntligen får skrida till verket. J är lite mer försiktigt inställd. Han anar att det kan bli både jobbigt och svårt emellanåt.
Inte jag.

Jag är tokigt kakelrivningentusiastisk.
Jag är spackelredo.
Jag är fog och fix-sugen.

Och jag är gravid i 8:e månaden.

Som gravid får man tips (läs: arga förmaningar) om att ta det lugnt, inte stressa och att lyssna på kroppen. Man ska spara på höfter och bäcken och undvika vissa rörelser och absolut inte bära tungt.

Ingenstans får man lära sig att man inte ska riva kakel.
Eller sätta upp nya gipsskivor.
Eller spackla.

Men det ska man inte.
Tydligen.

Då kan det nämligen hända att kroppen går i generalstrejk, så att man förödmjukad och avundsjuk tvingas stå bredvid och se på när sambo leker Timell med bröder, grannar och vänner, samtidigt som man kämpar med sina tankar om feminism och dela lika och vet att det är ett undantag när man är tokgravid, men ändå.

Sen får man koka kaffe och säga att de är duktiga och kanske ställa fram lite kakor.

Och när man inte pallar mer får man fly det tillfälliga stereotyplivet, gå på bio och se Mammut och gråta i biomörkret och tänka att det snart är över.