Det perfekt optimerade samhället

Jag tilltalas väldigt av tanken på att leva i ett perfekt optimerat samhälle. Perfekt så till vida att alla verkligen hjälps åt på ett maximalt effektivt sätt. Dels i det stora, på ersättnings-, ansvar- och skatte-nivå men framförallt i det lilla. Två saker tänker jag särskilt på.

1) Kliva av tunnelbanan. I det perfekt optimerade samhället reser sig avstigande i god tid för att vara redo längst fram vid dörrarna så att de snabbt kan kliva av tåget innan de påstigande kliver på. De påstigande står under tiden samlade vid dörrparets sidor, så att de avstigande kan kliva av rakt fram och ut på perrongen. De avstigande går raskt några steg rakt ut på perrongen innan de svänger av åt sitt håll eller stannar och läser skyltar eller funderar på om de fick med sig Metrotidningen.

Det som gör det perfekt optimerade samhället så perfekt optimerat i detta avseende är att alla vet när denna regel är tvingande tillämpbar och inte och kan optimera efter det. Vid större tunnelbaneperronger och i rusning gäller den alltid, men vid lite mindre perronger och utanför rusningstid kan medlemmarna av det perfekt optimerade samhället i stället välja att sitta kvar på sina platser och ta hjälp av det lilla rycket när tunnelbanan stannar, för att resa sig och gå till dörren lite senare än i exemplet ovan.

Det fina är alltså att alla i det perfekt optimerade samhället kan reglerna och tillämpningarna av dem i olika situationer för att maximera effektiviteten för hela kollektivet.

2) Trycka ner hissen. I hissen i mitt hus informerar en mindre vänlig lapp* om att man ska trycka ner hissen efter sig. Det här retar mig. Det är nämligen inte optimalt att alltid trycka ner hissen, eftersom man inte kan förutsätta att nästa resa kommer att gå från bottenvåningen. Kanske kommer den gå från våning tre och då har hissen gjort en färd från fjärde våningen ner till bottenvåningen och sen upp till tredje våningen helt i onödan.

Måhända går flertalet av hissresorna från bottenvåningen och uppåt, vilket skulle kunna motivera nedtryckning av hissen i alla lägen, men då ställs vi i stället i frågan Vad är värt mest - de boendes tid eller hissens livslängd i kombination med energispareffekten? Sedan har vi folkhälsoaspekten. De flesta skulle må bra av vardagsmotionen det innebär att ta trapporna upp och endast bruka hissen för nedfärd, för att spara på knän och leder.

Och ungefär här känner jag att jag passerar gränsen för vad som ens med stor vilja kan kategoriseras som ett normalt och socialt accepterat resonemang, så jag lämnar mig själv djupt otillfredsställd med nyckfulla hisstryckarvanor och drömmandes om det perfekt optimerade samhället.

* papperslapp, inte svensk minoritetsbefolkning