Vad blev det?
Det är idag exakt en månad som vi haft förmånen att ha det fantastiska A-barnet hos oss och jag tänker att jag äntligen ska få ur mig det där inlägget om kön.
Under graviditeten lekte jag ibland med tanken "blir det en pojke eller en flicka?" och "vad hoppas jag, egentligen?" och slogs av två saker:
1) jag tycker verkligen på riktigt, i skarpt läge, att det inte spelar någon som helst roll (skönt, men inte självklart)
2) i mitt undermedvetna måste jag ju tro att det är skillnad på att ha en son och en dotter, eftersom jag funderar kring det. Naturligtvis gör det skillnad eftersom pojkar och flickor bemöts olika, vilket påverkar mig som förälder, men kanske finns det saker även i mig som triggas av barnets kön? Förmodligen.
När barnet precis fötts och man la det vid mitt bröst var det ingen av barmorskorna som kollade vilket kön det hade. Det förvånade och gladde mig. Jag hade liksom föreställt mig hur de hissade upp det skrikande knytet i luften och gratulerade oss till att ha fått en son/dotter. I stället slängdes barnet kvickt upp på mitt bröst, hela världen exploderade och långt senare frågade barnmorskan om någon sett vilket kön det hade. Först då insåg jag att jag inte visste och, det självklara, att jag inte brydde mig. Alls. Jag hade gärna fortsatt ha det så. Det hade varit grymt skönt att ärligt svara "jag vet inte" på Vad blev det-frågan, men av... hygieniska... skäl är det inte möjligt.
I vårt jämställdhetskontrakt kom vi överens om att inte berätta barnets kön när det fötts. Vi skickade alltså ut de klassiska bilderna på en skrynklig unge om att allt gått bra och att alla fingrar och tår var på plats och att livet är fantastiskt, men nämnde medvetet inget om kön. Av den enkla anledningen att kön verkligen inte spelar någon som helst roll för oss. Verkligen ingen alls.
Till min stora glädje och förvåning fick jag nästan inga motfrågor om barnets kön. Jag tänker mig att det kan bero på tre saker:
1) De flesta jag känner vet min ståndpunkt och respekterar den
2) De flesta jag känner vet min ståndpunkt och vågar inte fråga eftersom jag skulle kunna bli rabiat och arg
3) De flesta jag känner tycker inte heller att det spelar någon roll (hoppas hoppas)
Oavsett vilket gör det mig glad att så få frågade.
Allra helst skulle jag vilja att kön spelade så liten roll att det inte gjorde någon skillnad att folk visste om det. Alltså att alla barn behandlades lika oavsett kön, att det var en icke-fråga. Så är det inte idag. Vi håller olika i pojk- och flickbebisar, pratar med dem med olika röster och tolkar gråt och skrik på olika sätt.
Utifrån det skulle jag helst inte berätta barnets kön för någon (och helst alltså inte veta det själv heller) och på så sätt "utsätta" det för både pojk- och flickbehandlingen. Men, eftersom vi inte hittade något könsneutralt namn vi gillade och eftersom vi fegade ur för att ständigt ta diskussionen och eftersom många blir så besvärade av att inte veta barnets kön att de beter sig konstigt mot barnet, är A-barnets kön inte hemligt, vi bara väljer att inte berätta det på eget initiativ. För de som står oss nära känns det logiskt att berätta vad barnet heter och därmed avslöjas alltså könet.Själv märker jag hur skrämmande indoktrinerad jag är av könsroller, trots att jag tänkt så mycket kring det. Jag experimenterar med att kalla barnet både för han och hon och föreställa mig att det är ömsom en pojke ömsom en flicka. Jag är väldigt bra på att lura mig själv, trots att jag är helt säker på facit. Till min stora fasa märker jag att det händer saker i min hjärna och i mitt beteende när jag byter kön på barnet. Han är stor och stark och arg, medan hon är liten och söt och ledsen. Eftersom jag vill ha ett barn som kan vara både stor, stark, arg, liten, söt och ledsen är det en bra metod. En annan bra metod är att inte tänka att det är en människa, utan en hundvalp. Hundars kön är väldigt ointressant och därför behandlar vi dem lika. I linje med min barnuppfostringsteori (du skall behandla ditt barn såsom vore det en hund) är det ett alldeles utmärkt förhållningssätt. Jag vet inte heller om Rizzla är namnet på en hane eller tik.
I takt med att A-barnet blir större och större kommer det att bli svårare och svårare att "skydda" det från könsrollsstyrt bemötande från andra. Mitt trick då blir att väga upp genom att själv "byta kön" på barnet - om omgivningen vill ge det bilar och tuffa monster får jag kompensera med att leka lugnt och stilla i rött och rosa. Eller vice versa. För jag vill ju att barnet ska få tillgång till hela livet, inte bara halva.
Därför har vi försökt säga, utan att såra, att vi helst inte vill ha könsstereotypa kläder och leksaker i present till barnet. Det funkar ganska bra. Sen är det ju inte hela världen om barnet har en svart overall med flames eller en rosa prinsessklänning nån gång, men när vi exponerar det för många väljer jag hellre något mer neutralt för att inte ytterligare trigga könsbestämt bemötande.
Jag experimenterar också med mig själv genom att byta på han och hon i sånger och prat och jag märker att det påverkar mig, alltså ska jag fortsätta. Det är också nyttigt för mig att envisas med att kalla barnet för barnet, eller A-barnet, här i bloggen.
Sammanfattningsvis känns det här väldigt viktigt och väldigt svårt. Framförallt är jag mer indoktrinerad än jag trodde. Det är otäckt, men bra, att jag uppmärksammat det.
DN har en artikelserie om könsneutral uppfostran och idag tycker jag att det stod mycket vettigt och konkret. Läs den gärna i sin helhet här.
Bild: www.queerkids.se
20 kommentarer:
Stackars unge!
Klä dig själv i manskläder istället för att straffa ett oskyldigt barn.
Vilken skämtare du är ST! Straffa barnet! Ja herre gud vilket straff att ens föräldrar försöker uppfostra en på ett sätt som inte har med ens kön att göra utan att man är ett BARN som behöver vettiga och trygga vuxna i sin närhet.
Vettiga vuxna? Ja, då faller den här föräldern bort.
Det är en förolämpning mot sitt barn att inte tillkalla det vid namn. En förolämpning att tillkalla det hon när det är en han. En förolämpning att kalla det A-barnet. mm mm
Mamman. Sätt på dig manskläder, säg till folk i din omgivning att kalla dig 'det' istället för ditt namn så får du väl se hur kul det är.
Jag läste också artikeln i DN och tyckte den var väldigt vettig. På ett annat ställe i samma tidning hittade jag dessutom en klockren påminnelse om hur starka könsstereotyperna är grundade i vårt omedvetna och varför det är viktigt att vara medveten om vilken betydelse dessa klassiska uppfattningar av mannligt och kvinnligt har för vårt bemötande av omvärlden. Var? Jo, i IKEA-annonsen för vårens nya textilier. Samtliga hade flicknamn. Tillfällighet? I think not.
I min blogg benämns min sambo "sambon". Jag lovar dig ST att jag inte kallar honom det när jag "kallar på" honom i verkligheten :). Däremot håller jag med Kanalisera om att hundteorin är bra i uppfostringssyfte men jag vill påpeka att Rizzla är en tik och att det i hundvärlden är mycket viktigt om valpen är en tik eller hane.
Heja på Kanalisera och barnfader!
ST. Du nämner ju själv problemet: Att det inte är så kul för kvinnor att ha på sig manskläder (hmm.. stämmer det) och killar att gå i kjol. Man blir retad och utskrattad. Ska det vara så? Och om det ska vara så, varför ska det då vara så? Menar du att man ska blunda för problemet istället för att ta itu med det?
Kanalisera. Jag kikar ibland på och får ofta din blogg återberättad. Håller inte med om allt, men det är onekligen en väckarklocka för oss lite likgiltiga, icke-ifrågasättande svenssons att ha en intelligent och rolig person som dig i vår bloggosfär som kontrast.
Teitur. Din inställning visar hur fel ute du är. Barn ska inte användas för att förändra samhället åt det håll som föräldern önskar. De ska bara växa upp, känna sig trygga och älskade utan att behöva ta någon politisk strid.
Däremot ska man aldrig acceptera att människor blir kränkta varför det är viktigt att arbeta på attityder i samhället så att vi lär oss acceptera varandra oavsett hur vi ser ut, hur vi beter oss och vilken sexuell läggning vi har mm mm.
Tror faktiskt inte att barnet blir kallad för A-barnet av sina föräldrar till människor de träffar, utan bara i bloggen. Det är väl verkligen inte så att kanslisera går runt och försöker "gömma" barnet för folk de träffar på, utan bara försöker bete sig så neutralt som möjligt, alltså inga prinsesskläder och inga svarta kläder med eldsflammor på.. Eller?
Låter sunt tycker jag!
ST. Det låter iofsig vettigt att som du säger hålla barn utanför sin egen politiska agenda. Men det här handlar om en orättvisa snarare än en politisk fråga där det oftast inte finns några "rätt" eller "fel". Om jag t.ex. vore bosatt i vissa delar av Amerikanska södern, så är risken att omgivningen skulle prägla mitt barn med rasistiska åsikter. Det vore antagligen bekvämast för barnet att få behålla dessa åsikter och smälta in i gemenskapen, och kanske vore det rentav farligt att ifrågasätta dem. Jag, som förälder, hade nog ändå inte stillasittande tittat på. Jag förstår om du i det läget kallar mig för oansvarig förälder, men att säga att jag är fel ute är enbart din subjektiva åsikt. Jag tror inte att enbart trygghet och kärlek räcker för att forma barnet till den tänkande individ som jag utan att bryta några barnkonventioner ämnar göra.
Tänk att man anses straffa sitt barn för att man försöker ge dem hela skalan! Det är ju absurt.
Jag hittade just den här fantastiska bloggen genom "Skriet från kärnfamiljen" som länkat hit. Fnissade som sjutton till bajsinlägget och kände mig väldigt hjärtlös.
Själv har jag råkat ut för akut kejsarsnitt två gånger, men är tydligen av någon konstig sort som inte har problem med stora bukoperationer. Lade av det smärtstillande efter fyra resp. tre dagar och gick normalt efter ytterligare några dagar. Minns dock bajsrädslan första dagen efter första snittet, men den fantastiska uskan var så sträng på att jag skulle bajsa att jag nog inte vågade annat.
Tänkte på det du skrev om att hen känns lite konstruerat. Det tyckte jag också, men så började jag använda det (i skrift). Och nu känns det helt naturligt.
ST: Jag tror du missförstår hela grejen. Ingen förälder vill "straffa" sina barn för att de tycker omgivningen har fördomar. Varför skulle man det? Det är väl snarare så att man vill hjälpa sitt barn förbi diverse grynnor och obehag i form av pådyvlade stereotyper från omgivningen.
Kanalisera: Min ensamstående mor gav mig inga bilar eller andra pojkleksaker utan bara dockor när jag var liten. Det höll ett tag, ända tills min blivande adoptivfars kompis gav mig en Dinky Toy-bil (vilket min mor fortfarande stör sig på). Sen lekte jag bara med bilen. Men det blir nog bra ändå, även om A-barnet spårar iväg och börjar leka könsstereotypt så småningom; jag blev ju den ultimata varelsen, kanske just för att jag bara fick dockor när jag var riktigt liten.
Det verkar onekligen som att ni fått en son 8]
/V
innan vårt barn föddes färgade/slängde vi alla könsstereotypa kläder vi ärvt. när vi sen annonserade att vi fått en dotter inkasserade vi mängder av nya rosa kläder, klänningar och annat puttenuttigt och "flickigt", men vad "hjälpte" det? hon är ändå alltid en "han" när vi är ute bland folk vi inte känner.
en gång blev en dam upprörd över att vi klädde vår "son" i flickkläder och senast jag tog med henne ut på stan iklädd rosa body och kjol kallade folk henne ändå för "honom".
jag har gett upp och tycker numera snarast att det är lustigt att en elvamånadersunge tydligen kan se så oneutral och "pojkig" och ut.
St: "En förolämpning att tillkalla det hon när det är en han."
Varför skrev du inte iaf tvärtom? =)
ST: lägg dig under en sten, eller hör av dig till 1800-talet och ge tillbaka din människosyn. Hur fan kan du tycka det är ett straff att inte vilja pressa in sitt barn i en mall???
Kanalisera: heja, heja! Jag ska försöka hitta en rosa dräkt med ascoola flejms och deathskulls, eller en blå med svarta prinsessor på. Antar att det finns en uppsjö på barnavdelningarna...
@Niklas
Omoget av dig att sätta på dina barn kläder för att vädra dina åsikter. Det blir en skyltdocka för dina åsikter. Varför inte bara sätta på barnet normala könsneutrala kläder istället?
@Jonas
Det framgår av texten att A-barnet är en kille.
@Jocke Din mamma var ett bra exempel på någon som försöker påtvinga sina normer på barnet.
@teitur
Jag tycker bara att du lägger fokus på fel sak. Det finns viktigare saker att lägga tid på i barnuppfostran än att se till så att barnet absolut måste få 50-50 i tid med blått och rosa. Det är bara färger. Sätt dig ner med din son och lyssna på lugn musik, låt honom göra något konstnärligt och krama honom som gör att han får utveckla sina enligt samhället feminina egenskaper. Avsevärt vettigare än att panikartat ta fram allt rosa man hittar i lägenheten när han kommer tillbaka efter att ha tillbringat några timmar med mor/farföräldrarna. Det lär också leda till att man drar sig från att överlämna barnet till andra vilket knappast kan vara utvecklande för det.
/Pappa till två barn
Tack för en bra blogg! Vi lever också efter "ert" jämställdhetskontrakt, men vi började 2005 när Storebror föddes. Lillebror kom 2006 och vi har fått kämpa hårt för att de inte bara ska få lastbilar och traktorer i present. Inte heller superman kläder. Har skrivit en del om detta i min blogg!
Förundras över alla som tycker synd om barn som uppfostras lite mer könsneutralet, eller som jag föredrar att se det med fler möjligeheter.
Ang. färg:
2 oberoende (men väldigt jämförbara) tvillingstudier visar att man som medveten förälder kan skjuta upp tidpunkten ett barn identifierar sig med en färg.
Det tog 2 år, 3 månader, 22 dagar, 11 timmar och 35 minuter innan dottern identifierade de rosa tofflorna som sina. (Tack för det mormor, jag vet att du läser det här ) Detta trots att sonen haft den rosa sängen och hon den blå, hon den blå tandborsten och han den gröna, hon den bruna tröjan och han den grå.
I en annan studie där föräldrarna inte gjorde (lika många) ”tvärtomval” tog det många månader kortare för barnen att själva göra begränsningen vad de får och inte får använda.
Den slutsats jag kan dra på våra barn är ju då också att man som förälder inte är ensam i det här. För hade det bara varit vi som på verkade hade de ju inte lärt sig det här redan; utan jag tror det är vänner, förskola, tv, böcker osv., osv. som sätter spåret här.
Men hade vi varit ännu aktivare hade vi säkert kunnat skjuta det framåt i tiden också (t.ex. har vi både rosa och ljusblåa kläder, klänningar och skjortor, den rosa nallen är dotterns och den ljusblå sonens). Och jag har fortfarande hopp, kan de lära sig kan de också lära om.
(På söndag ska jag inleda en ny tvillingstudie i ämnet.)
ST:
Det viktiga är ju inte egentligen färgen i sig! Men jag kan inte hålla med ST som säger ”det är bara färger”. När det finns lika mycket rosa verktygsleksaker som svarta strumpbyxor, lika mycket rosa kläder som passar för trädklättring som pyssellådor med eldsflammor så spelar det ju ingen roll vilken färg som blir barnets favoritfärg, för då innebär inte låsningen vid en färg någon begränsning. Men idag är det en begränsning.
Det tragiska är att det här inte är en utveckling som av sig själv blir ”bättre”. Det har aldrig varit så uppdelat som idag, och trenden går åt helt fel håll. Så det räcker inte att bara stå vid sidan och se på, utan vill man förändra måste man vara aktiv.
Och självklart också kämpa med sitt bemötande och sina tankar kring annat än färgerna.
du har inte kategoriserat det här inlägget under din kontraktpunktspalt.
plus att du har länket ena pro/post inlägget fel.
ordning och reda!
gillar din blogg för övrigt
Skicka en kommentar