Inte alls på spåret

Tittar på På spåret. Ikväll tävlar Fredrik Lindström och Peter Apelgren mot Filip Hammar och Fredrik Wikingsson, i vanlig ordning ledda av Ingvar Oldsberg och Björn Hellberg. Svensk TV-underhållning i högform. Och plötsligt slås jag av bitterfitteinsikten; det är bara män.

Det i sig spelar förstås ingen roll. Inte förrän faktumet ställs emot att jag (och garanterat fler med mig) hade reagerat om det bara hade varit kvinnor i rutan. Har det någonsin ens förekommit att ett lag i På spåret bestått enbart av kvinnor? Finns det motsvarande frågeprogram där kvinnor är överrepresenterade? I vilka program ges kvinnor större plats än män? Och hur mycket medialt utrymme får egentligen kvinnor jämfört män - kvantitativt såväl som kvalitativt?

Spinner man vidare i förebilder och framtid blir jag riktigt mörkrädd och det jämställda samhälle det ibland skryts om känns sorgligt avlägset.

Så länge fördelningen är så uppenbart olik kommer det att spela stor roll att män är överrepresenterade i media.

Prisvärt!

Och vet ni vad de hade på hotellfrukosten?! Grapefruktjuice OCH färsk grapefrukt! Jag jobbade duktigt på att tjäna in hela frukostkostnaden i olika versioner av grapefrukt. För att vara säker på att gå plus jobbade jag även duktigt på den färska ananasen och brödet. Och lite på pannkakorna och wienerbrödet.

Dessutom har jag inte varit hungrig på hela dagen. Sjukt värt pengarna.

Målbild

Notera tiden jag denna morgon står klädd och redo att möta dagen på tunnelbaneperrongen. Och jag är inte ens trött. Jag ska nämligen äta hotellfrukost med mina vänner. Jag jobbar hårt med målbilder. Jag tänker grapefruktjuice. Jag tänker färskt bröd med ost och paprika. Jag tänker kaffe med varm mjölk. Jag tänker oändliga valmöjligheter bland frukostflingor. Äggröra och färsk frukt. Såna drifter som ibland är starkare än livet själv, eller åtminstone sömnen.

Och så klart...

Clip Art-bilderna. Minst två per over head. Jag känner sådär med förtroende för Danderyd. Det bekymrar mig.

Tidskapsel

Jag är på Danderyds sjukhus. Jag ska lära mig hur man föder barn. Föreläsaren använder sig av presentationstekniken over head. Jag trodde de var utdöda sen länge. Eventuellt är jag tillbaka i 90-talet. När som helst kan någon börja nynna på Ultima Thule eller tycka att tacos är fräckt.

Kontorsbajs

På mitt jobb är finns två toaletter. De är alltid upptagna. Alltid utom ibland. Då luktar det nybajsat på dem. Alltid.

Jag fattar inte det där. Bajsar alla mina kollegor rutinmässigt på jobbet? Varför?

Post profylax och Fru Värk

Jag hade fel. Uttrycken ”din kvinna” och ”du som kvinna” användes totalt 4 ggr (jag räknade) under gårdagens kurs och då i sammanhang som ändå får räknas som okej. Jag behövde inte spela teater eller råma i grupp och övningen där J nyper mig skithårt och jag inte får slå tillbaka visade sig gå över förväntan bra.

Tvärtom blev jag mycket positivt överraskad av det så självklart jämställda bemötande alla par fick och den lika självklart jämställda inställning alla närvarande par hade. Bådas tankar inför och roller under förlossningen fick samma fokus och ingen gång drogs plumpa generaliserande skämt om vad som var typiskt manligt eller kvinnligt. Mycket befriande.

Själva andningskursen var dock inte så märkvärdig, utan precis som vår barnmorska sagt ”Men du kan ju redan andas och gör det ont, ja, då andas du lite mer”. Inga konstigheter. In genom näsan och ut genom munnen, lugnt och stilla. Behållningen var snarare fokusen på hela paret och inte bara kvinnan samt ett par konkreta verktyg à la ”Gör så här”.

Roligast med kursen var att kursledaren blev så till sig i trasorna när J under nyp-övningen (som klämmigt kallades Herr Värk) sa att det var bra att byta så att den gravida nöp partnern. På så sätt fick han bättre förståelse för hur det kändes och hur viktig den belönande beröringen efteråt var. Kursledaren antecknade exalterat och avbröt hela övningen för att entusiastiskt berätta för hela klassen ovanför J:s rodnande ansikte. Väldigt festligt. Paret bredvid oss döpte genast om övningen till Fru Värk.

Ännu lite roligare blev det att träna värkar på sin partner i morse när J:s träningsvärk efter första fotbollsträningen i mannaminne kickade in och han stapplade omkring i lägenheten som en bajsnödig pensionär. Sällan har jag och mina nypor känt oss så maktfullkomliga.

Pro profylax

Ikväll ska vi på profylax-kurs. Jag ville inte först, eftersom jag förväntar mig att det går ut på att J helt oprovocerat ska nypa mig skithårt och att jag inte får bli arg och skrika åt honom, utan bara harmoniskt och metodiskt andas mig igenom smärtan i ett rosa moln av kärlekskletiga livets mirakel-tankar.
Det är väldigt osäkert om jag kommer klara av det.
Det är ganska säkert att jag inte kommer klara av det alls faktiskt.

Jag förväntar mig också massa tråkiga anspelningar på vad som är typiskt ”manligt” och ”kvinnligt” följt av några igenkännande höhö-garv samt att de obekväma uttrycken ”din kvinna” och ”du som kvinna” kommer att förekomma flitigt och sånt är jag direkt usel på att klara av.

Dessutom säger vår barnmorska att det bara är tjafs att gå och att jag ju redan kan andas. Svårt att argumentera emot det.

Men ändå ska vi alltså gå. Av den enkla anledningen att det, enligt de kompisar vi har som gått kursen, är en bra kurs framförallt för partnern som då får ett verktyg och en uppgift vid förlossningen. Det blir alltså mer jämställt och lättare att dela lika och därmed är diskussionen slut för min del. Självklart ska vi gå.

Jag tänker mig att jag stoiskt uthärdar vad skit som helst för jämställdhetens skull. Att jag klarar av vad som helst för en lite mer jämställd värld, även blåmärken och plumpa skämt.
Bear with me.

Vuxengodis 2

"Vuxengodis" var förresten den enkla förklaringen en pappa gav sitt frågande barn apropå de färgglada kondomförpackningarna vid kassan i matvaruaffären. Sjukt smart!

Hästfolket hälsar mig

Namnsdagsvansinnet fortsätter. Nyss hittade J en länk till något slags hästforum ("Lite friare icke hästrelaterade diskussioner för vuxna, 25 år och uppåt") där ett tiotal medlemmar gratulerar mig i en diskussionstråd med förhoppning om att jag ska hitta dit och höra deras välmening. Fantastiskt!

Vuxengodis

Vi har fått en påse Twist. Jag tycker att det är höjden av lyx. Nästan lika fint som en kartong bridgeblandning. Så får jag höra att det är vuxengodis och alltså per definition äckligt. Twist, bridgeblandning och engelsk konfekt. Jag har sedan barnsben lärt mig att dessa tre är det finaste man kan hitta i en godispåse. När vi fick välja varsitt godis på Helsingörfärjan valde jag engelsk konfekt utan att tveka. Uppenbart är jag lurad på något sätt, men jag vet inte. Med den glädje Twistpåsen skänker mig måste jag ju vara en vinnare.

Dagens namnsdag på ett lite annat sätt

Titta vad som fanns i dagens DN.

Ja, det är jag på bilden.*
Nej, det är inte jag som satt in annonsen.

- Ska du inte läsa dagens namn? frågade J vid köksbordet. Vi läser osmakligt ofta dödsannonserna på spaning efter fina barnnamn.

Jag började med att skratta så jag grät. Ett mer klockrent fall av hobbymongolism får man leta efter, och så är det jag! Vansinnigt roligt.

Sen kom jag på att DN även läses av personer som jag träffar i min yrkesroll samt av såna jag refererar till som kompisars kompisar och som faktiskt på allvar kan tro att jag satt in annonsen själv.

Då fick jag lite ont i magen.

Sen skrattade jag igen.

Min mobiltelefon har under tidig morgon (tidningsläsartid) gått varm med gratulationer varav minst en person är helt okänd för mig (jag har googlat). Men den allra bästa spin-offen är att en man från ett bokförlag har hört av sig till DN och bett om min adress. Han hade sett annonsen och vill ge mig en bok i namnsdagspresent. Storstilat!

J försöker nu sluta fred och säga att vi ska sluta med fåniga lekar. Jag säger att det var han som började. Och han fyller 30 om en månad. Moahahaa!

*) Men jag vill å det grövsta dementera att jag ser ut sådär!

Dagens namnsdag - Paul

I tecknad film ser man ibland en ängel eller en djävul som sitter på någons axel och ger välmenande eller elaka råd. På Pauls axel sitter en kameleont. Eller om det är en varan. Paul är inte så bra på det där med ödlor. I alla fall kallar han den Pål. Med Pål på axeln är Paul aldrig ensam och han har alltid ett rättesnöre att gå efter och svar på tal i alla situationer. Till exempel kände han sig trygg med att välja de grovsulade seglarskorna till jeansen i morse och att faktiskt slå till på två burkar crème fraiche för 20 kr, trots att han egentligen bara behövde en. Sedan knuffade han en liten pojke som sålde majblommor så att han ramlade. Alla majblommor hamnade i en vattenpöl och pojkens byxor skrapades upp på knät. Det hade Paul aldrig vågat göra utan Pål.

Bild: www.syverson.org

Valfri allergi

När jag äter smågodis, cocktailtomater, färska fikon eller balsamvinäger får jag blåsor på tungan. Eftersom jag tycker om smågodisk, cocktailtomater, färska fikon och balsamvinäger bryr jag mig inte om det, förrän det gör riktigt jävla ont. Då pausar jag några minuter innan jag fortsätter äta.

Om blåsorna hade uppkommit av pulvermos, stuvade makaroner, mangochutney eller muskot hade jag kallat det allergi.

Det är olika det där.

Rött och blått

Den svåraste och viktigaste punkten i mitt och J:s jämställdhetskontrakt är den sista; Vi ska anstränga oss till vårt yttersta för att behandla vårt barn lika, oavsett kön. När vi nyligen valde barnvagn blev komplexiteten i den punkten för första gången reell.

Att behandla alla barn lika, oavsett kön tycker jag är grunden för ett jämställt samhälle. Att se till individen före könet. Endast med ett lika bemötande kan barn växa upp till egna individer, utan att formas av könssterotypa förväntningar. Det borde vara så självklart för mig och alla andra vuxna att ge barn den möjligheten. Ändå gör vi det inte. Några för att de inte tycker att jämställdhet är viktigt, andra för att de inte ser kopplingen könsstereotypa förväntningar - jämställdhet och ytterligare några för att det sitter så djupt och omedvetet att det är svårt att värja sig. Jag är övertygad om att jag då och då trillar in i den sista gruppen.

Det har gjorts otaliga tester på hur vuxna människor interagerar med ett spädbarn efter att ha informerats om barnets kön. Man har visat upp samma barn och till olika testpersoner sagt att barnet är en pojke eller att det är en flicka. Testpersonerna har bl.a. tyckt att en pojke som gråter uttrycker missnöje och ilska medan en flicka som gråter är ledsen och behöver tröst. Samma tårar från samma barn. Testpersonerna har också handskats olika varsamt med barnet utifrån vilket kön de tror att barnet har och pratat med olika tonlägen om olika saker.

Jag är övertygad om att sådant påverkar redan mycket små barn. Jag försöker därför verkligen att inte låta mig påverkas av barnets kön, utan verkligen verkligen behandla alla barn lika. Ibland går den viljan så långt att den går vilse, som när vi skulle välja vagn.

Det fanns en jättefin blå och en jättefin röd, traditionella pojk- och flickfärger. Om jag hade vetat vilket kön barnet i min mage har, skulle jag möjlighen ha "anti-valt". Alltså valt den röda vagnen till en pojke och den blå vagnen till en flicka. Jag tänker mig att jag genom att välja "fel" färg kommer påverka och störa undermedvetandet hos andra vuxna, så att bemötandet av mitt barn blir lite mindre styrt av dess kön. Jag är osäker på om det fungerar så, men att välja de förväntade färgerna blått till killar och rött till tjejer, tror jag i alla fall förstärker ett könsrollskonserverande bemötande. Slutsatsen av det här blev att vi inte kunde välja varken en röd eller en blå vagn, utan valde en mer neutral gråsvart.

Agerandet slutade alltså i ett könsobundet beslut, så än så länge är vi på banan, men det är intressant att jag faktiskt skulle gjort annorlunda om jag vetat vilket kön barnet har, om än på en kvasi-nivå. Jag får verkligen passa mig framöver.

Moraträskförbannelsen

Jag har drabbats av den värsta av förbannelser. Från tidig morgon till sen kväll kan min hjärna när som helst överraska mig med att nynna bitar ur Mora Träsks Axeltåg.
Tillåt mig att citera*:

II: Det här det är ett axeltåg :II
II: Passar både hög som låg :II
II: Tåget tuffar upp för backen :II
Sedan säger tåget Stopp!**
Backar ned för backen

Åh-åh-åh
A-honna-honna A-tchii-tchii-tchii
A-honna-honna A-tchii-tchii-tchii

Sen finns det i sann Mora Träsk-anda verser om hälatåg och midjetåg och gudvetallatokigatåg. Min hjärna sjunger oftast hälatåg. Allra värst är det när den gnolar de sista utvecklingsstörda ljuden "A-honna-honna A-tchii-tchii-tchii". Varför? Och varför just jag?

Jag gissar att jag ändå ska vara tacksam för att min hjärna inte tvingar mig att sjunga högt eller utföra rörelserna. Även i det svartaste svarta finns det alltid nån som har det värre.


* Det här är texten som den spelas i mitt huvud, avvikelser från originalversionen förekommer med största sannolikhet
** Stopp! ropas lite mer än det sjungs, som de skojiga låtskrivargenier Mora Träsk ändå är

Dagens namnsdag - Viktor

"Dan Andersson är ju det nordiska vemodets och urskogsbluesens översteagnostiker!" säger Dan Viktor. "De dunklare och enligt mig mer intressanta sidorna av hans diktning har sällan tonsatts och givits ut. Det är där jag hoppas kunna komma in i bilden, med tonsättningar av de lite mer okända och jobbigare texterna och göra de gamla klassikerna i lite råare versioner. Alltid är det nån som blir förbannad...”

Låtskrivaren, musikern och sångaren Dan Viktor Andersson har levt nära poeten Dan Andersson (1888–1920) sedan barnsben. Nu vill han uppmärksamma sin legendariske namnes liv och leverne, och förstås hans dikter. Tanken är också att slänga de silkesvantar som Dan Viktor tycker att Dan Anderssons texter hanteras med. – Ambitionen är att inte skygga för de sidor av Dan Anderssons poesi som inte är enbart ”vackra”, utan att även använda sig av de dikter som har mer skit under naglarna. På turnén har Dan Viktor, som vann Fred Åkerström-priset 2006, med sig gitarr och munspel samt kollegan Petter Eriksson på bas. Skivan Dan Andersson sjunger Dan Andersson kom ut i våras. Just nu pågår en lång icke-offentlig turné för Musik i Väst, på bl a äldreboenden i Västra Götaland.

Nu var det sådär magiskt igen att verkligheten överträffar dikten. Bild OCH text: www.newsdesk.se

Arla visdom

Klockan är bara halv tio och jag har redan lärt mig tre saker idag:

1. Tro inte att det är lika lugnt och ensamt i simhallen i januari som i december. Julfetma, ånger och nyårslöften drabbar svenska folket däremellan.

2. Välj inte samma simbana som de med speedo-badbrallor och simglasögon. De tränar fjärilsim. Det stänker och blir vågor.

3. Om du kvällen innan är så trött att du gråter, ställ inte klockan på noll sex jävla noll noll för att gå upp och simma. Det gör dig inte piggare. Alls.

Dagens namnsdag - Agnes

Det är så mycket som är pinsamt, tycker Agnes. Att skratta högt, att vara lång, att någon ser när man går in eller ut från toaletten, att inte ha gjort läxan, att sjunga eller nynna, att äta bland folk, att ha färgstarka kläder, att klappa händerna, att vara förkyld, att på något sätt bli tilltalad, hörd eller sedd. Helst skulle hon vilja diffundera ut i ett ingenting. Men då skulle det säkert bli ett väldigt halibalo och det känns ju inte heller så kul. Hon får helt enkelt fortsätta släpa omkring på sin kvist och sitt lamm och försöka synas så lite som möjligt.

Bild: www.saint-agnes.org

Dagens namnsdag - Fabian

När Fabian första gången såg Döda poeters sällskap var det som att någon slog honom med en träklubba i huvudet; plötsligt föll allt på plats! Fabian förstod hela livet! Fånga dagen, carpe dem, seize the day! Att verkligen våga stanna upp och ta till vara på nuet. För det kommer aldrig igen. Livet är här och nu. Slösa inte bort det på att vänta på det. Fabian kan prata om det i timtal. Han har till och med skrivit några låtar om det som han kompar på gitarr. Då gör han sin röst spröd och sårbar och kisar lite. Det är riktigt så att det syns hur mycket missförstådd tänkare som ryms i Fabian.

Bild: www.fabian-u.de

Julgransplundring

Det där med tjugondag Knut ger jag inte mycket för. Det är ju så trivsamt med gran, jag vill inte alls slänga ut den. Dessutom är bästa platsen redan upptagen.

Dagens namnsdag - Anton

Anton är grymt besviken. På dig och på mig och på alla andra som inte skänker de hemlösa gråsparvarna en tanke. De kryllar i tusental ute i buskar och under cafébord, ensamma och utfrysta. Vem tänker på gråsparvarna när nattmörkret drar in och isvindarna blåser? Vem skänker dem en tanke framför TV:ns fredagsmys? Ingen! Vi slänger till dem några brödsmulor eller hänger upp en halv kokosnöt i ett träd, men bäddar vi om dem på kvällen? Sjunger vi för dem när de ska sova? Tar vi hand om dem när de blir gamla och sjuka? Nä! Inte konstigt att Anton är besviken. Någon måste ju för fan göra något. Så sedan fyra dagar tillbaka lever Anton själv som gråsparvarna, med gråsparvarna och för gråsparvarna. Det är för jävla torftigt.

Bild: www.corbijn.co.uk

Plötsligt vuxen

Och plötsligt, vid en ålder av 30 år, 7 månader och 19 dagar, blev jag helt vuxen. Det var inte så chockartat som jag hade trott, utan mer som ett stilla konstaterande. Följande händelser i tät följd är mina säkra indicier på nämnda fakta:

1) Jag blir upprörd över att de inte har hederliga kanelbullar på cafét, utan bara stora konstiga muffins, kärleksmums och biscottikrafs.
2) Jag och min sambo skriver en lista över praktiska lägenhetsbestyr att ta tag i och har verkligen intentionen att utföra samtliga.
3) Min sambo, mannen jag har valt att dela mitt liv med, fadern till mitt barn gubbsäger "Jag har gjort såhär i 30 år, jag tänker inte ändra på mina vanor nu!"
4) Jag konstaterar att jag inte har något planerat under fredag- eller lördagkvällar på hela våren, men ganska många vardagsgrejer.
5) Jag går och lägger mig och sover middag.

Dagens namnsdag - Hjalmar

Som VD på en av Sveriges mest framstående banker hade Hjalmar grava problem med sin trovärdighet. En del menar till och med att lågkonjunkturen beror på Hjalmar och hans tokiga framtoning.

Bild: www.svt.se

Jag hinner inte

Det är så fruktansvärt lite tid nu för tiden. Jag hinner inte klart. Så jag försöker prioritera. Sömn, jobb och roligheter. Och ändå tvingas jag lägga vaken tid på saker jag inte ens skrivit med på priolistan. Som att åka tunnelbana bredvid en man som luktar så fruktansvärt mycket mat att uttrycket passiv ätning får ett ansikte, eller titta på en kvinna som pillar sönder sina nagelband till en fnasig gröt eller försöka skära med den slöaste kökskniven genom frukostäppelbitarna in i fingrarna. När jag i stället kunde ha sovit, jobbat eller gjort något kreativt och roligt.

Dagens namnsdag - Knut

Vissa tog Knut för lite bakom, andra tyckte att han var en jävla retsticka. Sanningen var att Knuts tunga levde ett helt eget liv, långt bortom Knuts kontroll. 90% av tiden var det till hans nackdel. Resterande 10% lurade han i husvagnsfolk att han var söt. Så lurade!

Bild: www.smh.com.au

Morgonreflektion

Nästan alla kvinnor korrigerar sina ansikten med smink innan de möter dagen. Är det inte något väldigt sorgligt över det?

Dagens namnsdag - Sigbritt

Väldigt få känner till det, men det är faktiskt Sigbritt som är själva motorn bakom hela emo-kulturen i Sverige. Sedan hon blev pensionär lägger hon all sin lediga tid på att skriva i olika emo-forum på nätet och tipsa om alternativt mode och musik. Hon skriver i fyra dagböcker på Skunk och ett tiotal bloggar. Någon gång har hon skrivit om att skära sig, men sen fick hon dåligt samvete. Där gick på något sätt gränsen. Eller, hennes barbarn tyckte det i alla fall.

Bild: www.gearfuse.com

Mina husdjur Kleenex och Lambi

Det var flera timmar sen jag skrev något om min förkylning senast, så jag tänkte att det var dags. Ni är ju säkert oroliga för att den ska ha lämnat mig i sticket, men var inte rädda. Förkylningen är fortfarande med mig. Idag läser jag på olika sjukvårdssidor om hur man blir av med den. På flera ställen läser jag att man ska snyta sig i pappersnäsdukar som man sedan lägger i en hopknuten plastpåse.

Här vet jag inte vad jag ska tro riktigt. Finns det folk som faktiskt snyter sig en gång och sedan lägger den använda näsduken i en plastpåse och knyter ihop?! Det är inte möjligt! Finns det över huvud taget folk som bara använder engångsprodukter en gång? Låt gå för toapapper, tops och kanske servetter, men engångsrakhyvlar, plackers och pappersnäsdukar? Näää… Vi har ju en polaris, en plånbok och en lättja att tänka på, gott folk.

Jag har mina pappersnäsdukar lite som husdjur. De ligger lite här och var i lägenheten och vilar och då och då plockar jag upp dem och "kelar" lite. Det känns både hemtrevligt och praktiskt. Lite som dammråttor, fast med mer givande interaktion.

Disclaimer: Hm. Om någon av er tycker att det är äckligt att snyta sig flera gånger i samma pappersnäsduk kommer jag givetvis förneka att jag någonsin har gjort det, så försök inga tricks! Det skrivs så mycket strunt på Internet.

Dagens namnsdag - Gunnar

Gunnar är härlig. Han är en sådan lärare som alla elever gillar. Han ger de ambitiösa eleverna lite att bita i samtidigt som han sporrar de som har det svårt, att lägga på ett extra kol. Alla Gunnars elever känner sig verkligen Sedda. Till skolavslutningen brukar Gunnar skriva ett kort personligt brev till varje elev med ett boktips, som han tror att just den eleven kommer att uppskatta. Det händer ganska ofta att gamla elever hör av sig till Gunnar flera år efteråt och tackar för boktipset och utförligt berättar vad just den boken betytt för dem i olika svåra skeden i livet. Gunnar sätter upp alla såna brev på väggen i gillestugan. Väggarna är så fulla att träpanelen i furu inte längre syns. Och han som bara slumpat böcker ur bokhyllan på måfå. Skolungar är för jävla lättlurade.

Bild: www.partille.se

Motsatt placebo

Jag är övertygad om att det bara finns en sak i hela världen som hjälper mot förkylningar; placebo-effekten. Jag tror inte en sekund på Echinagard eller C-vitaminbrus eller vitlök eller honung och äggvitor hit och dit. Jag är däremot bergfast övertygad om att tron på ovan nämnda och alla andra huskurer och preparat botar vilken förkylning som helst. Tror man att man blir frisk av Echinagard och vitlökskapslar så blir man det. Tror man inte att man blir frisk av Echinagard och vitlökskapslar blir man inte det. Högst individuellt och vi är alla alldeles för smarta för att lura oss själva att tillfälligt tro något vi egentligen inte tror (t.ex. att man blir frisk av apelsiner).

Min placebo-religion stavas acitylsalicylsyra. Eller, om man vill, Ipren.* Jag vet att jag blir frisk om jag får maxdosera Ipren nåt dygn och alltså blir jag det. Det kan vara så att min placebotro blir lite hjälpt på traven av antiinflammatoriska egenskaper eller annat medicinskt, men den största effekten tillskriver jag min tro och min tillit.

Så, vad händer när man är gravid och blir förkyld och plötsligt inte FÅR äta någonting med acitylsalicylsyra? Jo, man blir Inte Frisk. Med råge. Jag har hela året (dramatiskt va?) dragits med världens segaste förkylning samt den bergfasta övertygelsen att jag inte kan bli frisk förrän om sisådär 3 månader när det är okej att kalasa loss i medicinskåpet igen.

Jag bedömer mina chanser att kunna leva ett normalt liv igen som mycket små. Det är mer sannolikt att jag dör än att jag kan andas genom näsan igen.

Där har jag för min tro.

*) Eller varför inte Ibumetin. Eller magnecyl. Eller...

Dagens namnsdag - August

- Hoppas att det inte märks att jag drömmer om att ha spenar. Hoppas att det inte märks att jag drömmer om att ha spenar. Hoppas att det inte märks att jag drömmer om att ha spenar. Hoppas att det inte märks att...

På det hela taget var August en normal 29-åring. Om det inte vore för den där lilla detaljen med spendrömmarna.

Bild: http://upload.wikimedia.org

Dagens namnsdag - Baltsar

Baltsar började bli trött. Det hade varit en lång dag. Först de gröna plastglasögonen och honom liggandes i ett cocktailglas, sen tomteluvan och glöggflaskan och nu bara nån minuts vila innan han skulle plåtas med apan Ola i sjömanskostym. Fy helvete vad han längtade hem. Bara slappa framför Hell's kitchen med en påse ostbågar i soffan.

Bild: www.litebusiga.se

Damen och den efterblivne

På tunnelbanan idag, när jag försökte närma mig staden som vanliga friska människor gör, såg jag damen jag brukade se i Alvik och hennes efterblivne son. Hon hade tjusig päls med matchande hatt, som alltid välklädd och damigt proper. Han hade en vinröd täckjacka och torkade snor på sina slalomvantar och försäkrade sig upprepade gånger om att de skulle få kaffe på Hellasgården. Och kanske pannkakor. För visst skulle det vara öppet? Och visst skulle de få kaffe? På Hellasgården? Det måste ju vara öppet? Och kanske kunde de få pannkakor? Till kaffet? Om det är öppet, men det är det väl? På Hellasgården?

Jag gissar att han är i dryga 40-årsåldern och att hon är sisådär 30 år äldre. Jag såg dem ofta när jag bodde i Alvik. Hon går med honom i släptåg. Hon säger åt honom att sätta på sig mössan och stänga jackan. Han är orolig ibland, men för det mesta verkar han trygg i hennes sällskap. Hon är så tjusig och så tålmodig. Jag undrar vad hon tänker. Så annorlunda hennes liv måste ha blivit än vad hon anat. Så annorlunda alla liv blir än vad vi tänker oss. Det är sorgligt ändå att vi är så rädda för det.

Moment 22

När man är precis så kissnödig att det är motiverat att meja ner alla som kommer i ens väg och tokrusa hem, samtidigt som man är precis så kissnödig att det bara går att gå myrsteg för att inte riskera en liten olycka i blåjeansen.

Ett scenario jag numer utsätts för praktiskt taget dagligen.

Jag tänkte att det var angeläget för er att veta det.

Dagens namnsdag - Hanna

På väggarna i familjens villa på Blåsippestigen 8 finns massvis av såna här bilder av Hanna. Alla inramade i gammaldags ramar med riktigt glas. Om Hanna någon gång slår igenom som skådespelare i Amerika och sedan dör och tiden dessutom vrids 50 år bakåt i tiden kommer de vara värda en förmögenhet. Tills dess roar sig Hanna med friidrott och så ska hon söka internationella linjen på gymnasiet. Nånstans måste man ju börja.

Bild: www.stagepool.se

Dagens namnsdag - Rut

Den där jävla Idol-hoppan kunde dra åt helvete, tänkte Rut och klämde i ända från klövarna I-i-i-i will aaalways looove youououuoooouu...

Bild: http://www.wildaboutbritain.co.uk

Kören - killar sjunger inte

Man måste älska SVT. Idag visar de sista delen i den fantastiska dokumentären "Kören - killar sjunger inte". Om högstadieskolan för pojkar som domineras av grabbighet och idrottsliga framgångar. Dit kommer Stavros Loucas musikaliske motsvarighet Gareth Malone. En liten glödande energisk musikpedagog med mål att få pojkarna på skolan att sjunga. Och det är svajigt. För killar sjunger inte. Killar spelar rugby. Men så plötsligt! Några blyga pojkar kommer ut som gossopraner och några andra erkänner motvilligt att de sjunger med i poplåtar när ingen hör. Och en har till och med ett hemligt alterego i kyrkokören. Och med dem bildar Gareth sin kör.

Och där är lilla Lewis som aldrig sjungit förut och som fullständigt gnistrar av stolthet och iver när han för första gången uppträder så att hans mamma hör. Och mamman gråter förstås och är stolt och jag gör likadant. Och den ultragrabbiga favoritläraren som har så stort followership bland eleverna men som inte vill vara med i lärarkören för att det är tråkigt att sjunga och han spelar hellre rugby, men sen ändå blygt kommer krypandes och ber om privatlektioner för att i nästa avsnitt stå i lärarkören på rugbyplanen och sjunga stolt och engagerat och till och med tycka om det och jag gråter lite till. Och igår fick Gareth till och med skolans svåra dissiga rappare med i kören genom att visa dem att man visst kunde vara cool och sjunga, titta bara på det här hippa beatboxgänget och Imram vill så gärna att ögonen blir alldeles blanka, men han vågar inte men så plötsligt vågar han och tårarna trillar nerför blanka kinder på en förkyld kanalisera för det är så vackert vackert vackert.

Det är något speciellt med ungdomar som plötsligt hittar något och vågar tro på sig själva. Släng på lite musik på det och jag betalar min tevelicens dubbel. Herregud vad mycket känsla man får för pengarna! Och inga reklamavbrott.

Och om bara några timmar ska de sjunga i Royal Albert Hall, här i mitt vardagsrum. Herreherregud.

Bild: http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=85531

Snorfjärilen ni aldrig fick se

Fråga: Hur många inlägg kan man skriva om en vanlig förkylning, innan det blir tråkigt att läsa?
Svar: 0 st.

Och ändå framhärdar jag.
För det händer fan inget annat.

Jag funderade lite på att fota den gröngula snorfjärilen jag blåste ut i morse, för att liksom ruska om lite. Den hade röda strimmor i och var ovanligt stor för sin art. Men så kom jag på att det inte är riktigt comme il faut, så jag lät bli. Så om det känns motigt idag kan ni tänka på det, att ni var en hårsmån ifrån att se kanaliseras snor men att ni slapp.

Det måste väl räknas som en bra dag?

Gränslös gråt

Och för andra gången idag gråter jag framför sjungande barn på teve. Först en engelsk dokumentär. Sen Whoppi Goldberg. Jag har inga gränser.

Nystart

Jag gillar verkligen nyår. Ut med det gamla och in med det nya och jag tror på det. Jag tror på att livet förändras över en natt. Att allt det där man varit lite missnöjd med går att förändra och att kraften att göra det kommer just i löftet att göra det och i att vända blad i almanackan.

Tror, alltså. Sen vet jag ju, både av erfarenhet och vid några millisekunders eftertänksamhet, att det faktiskt inte fungerar så. I erfarenheten och framförallt eftertänksamheten kan jag till och med tycka att det är lite sorgligt med dessa eviga löften om nya bättre liv. Varför kan vi inte bara tillåta oss att vara nöjda med hur det är?

Men den tanken är tråkig och nedslående, så jag stannar inte vid den. Jag susar vidare i stället in i 2009 och mitt nya liv. Så fort jag blivit frisk blir det åka av.

Där fick jag

Någon med beslutarmakt missade visst att läsa mitt inlägg om 2009 - året då alla skulle vara harmoniska, göra armhävningar och vara friska. Redan andra dagen på året går det alltså åt helvete. Jag vaknar genomsvettig med halsont och den där nära gråten-känslan man har i början av en förkylning. Såhär skulle det inte bli.

Till saken hör att jag firat det präktigaste jullovet ever. Jag har gått och lagt mig tidigt, sovit länge, promenerat i friska luften, ätit på regelbundna tider och inte varit ute och slarvat en millimeter. Jag är så präktig att jag inte ens reagerar när J och jag träffar en kompis i Solna Centrum och J blir kaffesugen och på äkta småputtrigt pensionärsmanér säger: Ja, vi kan väl koka oss lite kaffe sen, efter lunch.

Förmodligen är den här halsen och de susande öronen ett straff. Man får fan skylla sig själv om man är såhär präktig. Rätt åt mig. Tönt.

2009

Ni vet det ju förstås redan, men jag berättar det ändå; 2009 kommer bli ett fenomenalt bra år. Januari-februari kommer vara soliga och snöiga, mars och april våriga och blommiga, sommaren lång och lagom varm och hösten sådär klar och sprakande och lång. Först i december blir det mörkt och kallt och då kommer även snön. Ingen kommer vara förkyld, snorig eller ens trött. Alla människor kommer vara lyckliga och harmoniska och jag kommer lära mig att göra 100 armhävningar. På tårna.