Damen och den efterblivne

På tunnelbanan idag, när jag försökte närma mig staden som vanliga friska människor gör, såg jag damen jag brukade se i Alvik och hennes efterblivne son. Hon hade tjusig päls med matchande hatt, som alltid välklädd och damigt proper. Han hade en vinröd täckjacka och torkade snor på sina slalomvantar och försäkrade sig upprepade gånger om att de skulle få kaffe på Hellasgården. Och kanske pannkakor. För visst skulle det vara öppet? Och visst skulle de få kaffe? På Hellasgården? Det måste ju vara öppet? Och kanske kunde de få pannkakor? Till kaffet? Om det är öppet, men det är det väl? På Hellasgården?

Jag gissar att han är i dryga 40-årsåldern och att hon är sisådär 30 år äldre. Jag såg dem ofta när jag bodde i Alvik. Hon går med honom i släptåg. Hon säger åt honom att sätta på sig mössan och stänga jackan. Han är orolig ibland, men för det mesta verkar han trygg i hennes sällskap. Hon är så tjusig och så tålmodig. Jag undrar vad hon tänker. Så annorlunda hennes liv måste ha blivit än vad hon anat. Så annorlunda alla liv blir än vad vi tänker oss. Det är sorgligt ändå att vi är så rädda för det.