Kom ihåg att pappa är en man - om vattenkaraffer, giftermål och tonårsuppgörelser

J har på rekommendation och av nyfikenhet gått med i Liberoklubben. Ett beslut som skänker stor glädje till oss båda i form av hysterisk läsning och råa skratt. Liberoklubben tar för givet att alla medlemmar är kvinnor och J får mejl om hur hans mage förmodas växa och om hur han ska ta hand om sitt underliv. Igår fick han även tidningen "Föräldraguiden" i vilken vi bland annat hittar följande lista över "6 enkla överlevnadstips":

1) Skaffa sköna lågklackade skor (J har inget högklackat, så den är lugn)
2) Köp en fin vattenkaraff och glas (lite oklart vad det har med överlevnad att göra, så vi avvaktar på den punkten, även om det onekligen är ett enkelt tips)
3) Koppla av med lugna hemmakvällar (lite knepigt i kontrast mot alla råd om att "passa på" att göra ditten och datten innan barnet kommer, för sen blir det minsann inte tid till något roligt)
4) Välj bekväma kläder med plats för växande mage och bröst (än så länge har J:s mage och bröst inte växt det minsta, men börjar det hända kan han ju låna mina kläder tänker jag mig)
5) Prata om barnet som ska komma (check! det här känns faktiskt både enkelt och som ett vettigt överlevnadstips)

och så sista tipset - håll i hatten:

6) Ordna samboavtal eller gift er (WHAT!!! Vad är enkelt med den här "tipset"? Och på vilket sätt handlar giftermål om överlevnad!? Och hur hamnade "gift er" på samma lista som "köp en fin vattenkaraff"?)

Tidningen Föräldraguiden skrämmer mig. Lite längre bak ger ultrapappan Dick Sundvall sina bästa pappatips varav ett är

"Släpp fram pappan i dig! Kom ihåg att pappa är en man så det är mannen i dig som behövs."

Vi har ingen aning om vad som är "mannen i J", alltså vilka egenskaper han har som alltså jag, som kvinna, saknar och som han nu ska "släppa fram" för att bli en bra pappa.

Dicks första pappatips är för övrigt att "göra upp med sin tonårstid" så det är väl inte meningen att Dicks tips ska vara lika enkla som de 6 överlevnadstipsen ovan.

Föräldrautbildningen del 2 eller Att förbereda sig för en tapir

Nej. Del två av föräldrakursen gav inte mer än del ett. Under den fyra timmar långa utbildningen snappade jag upp relevant information motsvarande max 10 minuter. Resten var rosa plyschhjärtan och ”hur känns det?”.

Barnmorsketanten inledde kursen med att hålla upp två inplastade bilder med pappa + bebis samt mamma + bebis och bad oss ”reflektera fritt kring dem”. Det kan ha varit mitt livs trycktaste stämning i rummet. Till slut sa en barnmorskestudent att det såg ut som att mamman och barnet hade ”god kommunikation”. Sen blev det vakuumtyst igen tills barnmorsketanten tvingade en kille att kommentera bilden. Han mumlade att ”det ser väl fint ut” och sen var det tyst igen.

Överhuvudtaget jobbar hon mycket med att hålla upp inplastade bilder och fråga vad vi tänker om dem. Det kan vara en fotbollsspelare eller en ”skojig bild” på en ammande mamma. Det känns lite som i lågstadiet med den stora skillnaden att pedagogiken inte funkar längre. Alls.

Det provocerar mig oerhört att vi som kunskapstörstande blivande föräldrar snällt lämnar våra jobb för att ta del av ”viktig” utbildning om barn och föräldraskap och sedan sitter i 2*4 h och lär oss ingenting.

Efter den här kursen är jag precis lika oförberedd på att föda och ta hand om ett barn som jag var innan. Det känns ungefär som att någon snart kommer att ge mig en tapir, eller annat konstigt djur jag bara sett på avstånd eller lekt med i plast som barn, och den enda förberedelse jag får är att gruppterapiprata om hur det kommer kännas.

Föräldrautbildning

Idag ska jag på del 2 av 2 i en föräldrautbildning som Solna MVC/BMM anordnar. Inför det presenterar jag här lite highlights från förra tillfället:

1) Barnmorsketanten håller upp ett rosa mjukishjärta i plysch och säger med eftertryck "Det här, det ska vi prata om idag. Kärlek."

2) Barnmorsketanten går varvet runt och pekar på alla deltagare i tur och ordning med orden "Grattis till att du funnit mannen/kvinnan i ditt liv" (vilket alltså bevisades genom att vi skulle ha barn). 18 blivande föräldrar önskar sig långt långt bort.

3) Barnmorsketanten ställer frågan om det är någon skillnad på män och kvinnor, jag blir topp tunnor rosenrasande och häver ur mig en lång osammanhängande harang om hur jag tror att bemötandet av män och kvinnor i samhället kan forma stereotypt beteende men att jag inte tror att det finns några större genetiska orsaker till eventuellt olika beteende hos män respektive kvinnor. Jag förstår att jag varit lite för abstrakt när en annan kvinna i gruppen "håller med" genom att säga "Ja, precis. Jag läste en bok om det där och där stod det typ att män och kvinnor var från olika planeter och så är det verkligen med mig och min man!" (som för övrigt inte var där).*

4) Barnmorsketanten placerar oss i grupper om 8 och ber oss skriva på post-it-lappar vad som är viktigast i en relation. Grupperna reagerar med total tystnad och blossande kinder.

5) Barnmorsketanten lägger en timme (1h! 60 min!) på att gå igenom de till slut framkrystade lapparna med uppföljande frågor av typen "Vad innebär egentligen tillit i en relation?" eller "Vad är respekt, för dig?". Alla svarar kort, opersonligt och generat. Förväntad diskussion uteblir helt.

Efteråt tog vi upp med vår barnmorska att vi inte tyckte att det var fyra så väl förvaltade timmar, men hon har lovat att del två är bättre. Jag känner mig inte helt övertygad...

*) Barnmorsketanten säger sen att det inte är någon skillnad på hur män och kvinnor känner inför det kommande föräldraskapet och jag fick skämmas för att jag blev så arg.

Det perfekt optimerade samhället

Jag tilltalas väldigt av tanken på att leva i ett perfekt optimerat samhälle. Perfekt så till vida att alla verkligen hjälps åt på ett maximalt effektivt sätt. Dels i det stora, på ersättnings-, ansvar- och skatte-nivå men framförallt i det lilla. Två saker tänker jag särskilt på.

1) Kliva av tunnelbanan. I det perfekt optimerade samhället reser sig avstigande i god tid för att vara redo längst fram vid dörrarna så att de snabbt kan kliva av tåget innan de påstigande kliver på. De påstigande står under tiden samlade vid dörrparets sidor, så att de avstigande kan kliva av rakt fram och ut på perrongen. De avstigande går raskt några steg rakt ut på perrongen innan de svänger av åt sitt håll eller stannar och läser skyltar eller funderar på om de fick med sig Metrotidningen.

Det som gör det perfekt optimerade samhället så perfekt optimerat i detta avseende är att alla vet när denna regel är tvingande tillämpbar och inte och kan optimera efter det. Vid större tunnelbaneperronger och i rusning gäller den alltid, men vid lite mindre perronger och utanför rusningstid kan medlemmarna av det perfekt optimerade samhället i stället välja att sitta kvar på sina platser och ta hjälp av det lilla rycket när tunnelbanan stannar, för att resa sig och gå till dörren lite senare än i exemplet ovan.

Det fina är alltså att alla i det perfekt optimerade samhället kan reglerna och tillämpningarna av dem i olika situationer för att maximera effektiviteten för hela kollektivet.

2) Trycka ner hissen. I hissen i mitt hus informerar en mindre vänlig lapp* om att man ska trycka ner hissen efter sig. Det här retar mig. Det är nämligen inte optimalt att alltid trycka ner hissen, eftersom man inte kan förutsätta att nästa resa kommer att gå från bottenvåningen. Kanske kommer den gå från våning tre och då har hissen gjort en färd från fjärde våningen ner till bottenvåningen och sen upp till tredje våningen helt i onödan.

Måhända går flertalet av hissresorna från bottenvåningen och uppåt, vilket skulle kunna motivera nedtryckning av hissen i alla lägen, men då ställs vi i stället i frågan Vad är värt mest - de boendes tid eller hissens livslängd i kombination med energispareffekten? Sedan har vi folkhälsoaspekten. De flesta skulle må bra av vardagsmotionen det innebär att ta trapporna upp och endast bruka hissen för nedfärd, för att spara på knän och leder.

Och ungefär här känner jag att jag passerar gränsen för vad som ens med stor vilja kan kategoriseras som ett normalt och socialt accepterat resonemang, så jag lämnar mig själv djupt otillfredsställd med nyckfulla hisstryckarvanor och drömmandes om det perfekt optimerade samhället.

* papperslapp, inte svensk minoritetsbefolkning

Vårtecken eller annat - igen!

Nu är det verkligen lurigt det här med vårtecken eller annat. Imorse såg jag årets andra par brevbärarshorts. Vi talar måndag morgon i snömodd. Sportlov för de lyckosamma.

Det kan inte vara vårtecken.

Det måste vara annat. Något slags mutation bland Mariatorgets brevbärare. Ja, så måste det vara.

Försäkringskassekredd

Fast lite kredd ska de ha, Försäkringskassan.

Under den 1,5 h långa föreläsningen könsbestämdes inte föräldrarollerna som mamma och pappa, utan man pratade kort och gott om föräldrar eller partner.

Och som förklarande grundbild för hur ersättningen fungerade, visades en bild med 480 dagar fördelade rätttvist i 240 dagar till vardera förälder (vilket fick det att ta hus i helvete bland de lite mindre jämställda paren i lokalen).

Det finns hopp, med andra ord.

Ett lapptäcke av missriktad välvilja

Det är ingen nyhet för någon att föräldrapenning och jämställdhetsbonusar och L-dagar och S-dagar är en djungel att ta sig igenom. Det är som ett lapptäcke av olika regeringar som alla velat profilera sig som familjevänliga, genom att addera en extra regel till något i grunden ganska enkelt. Det började säkert med att föräldrar fick vara hemma ett visst antal dagar. Sen kom man på att det vore fint om de fick något slags ersättning under tiden också. Men kanske ändå inte hela tiden, utan några dagar bara. Sen kom man på att det måste finnas möjlighet att vara hemma delar av dagar. Och att trixa med de delarna på olika fiffiga sätt. Och varför inte ge dagar till varandra. Sen la man till möjligheten att vara hemma ännu fler dagar genom att klassa dagarna i L och S. Sen laborerade man lite fram och tillbaka med vem som skulle få ta ut hur många dagar. Och så höjde man taket för att de rika skulle bli gladare. Sen ångrade man sig och bestämde att det fanns två tak och så sänkte man det ena, för att de som inte var lika rika som de rika inte skulle känna sig förfördelade. Och så toppade man med en bonus för de som ändå delar lika, förutsatt att de gör det på ett visst sätt. Et voilà; ett lapptäcke av otacksam välfärd ingen begriper sig på.

Det mest fantastiska är att föredragshållaren från Försäkringskassan, som faktiskt jobbar med det, inte heller förstår något. Hon läser bara innantil och hänvisar till webben. Om några år kommer Försäkringskassan tvingas subventionera veckolång ledighet från arbetet för instudering av regler, bonusar, undantag och specialfall.

Vårtecken eller annat?

Årets första shorts och den svåra frågan jag ställer mig från nyår och framåt: är det vårtecken eller är det annat? Kanske en medfödd sjukdom eller ett korkat vad. Det är långt ifrån självklart det där, vad som är vårtecken och vad som är annat. Hur är det till exempel med varmare klimat, trötthet eller nyförälskelse - vårtecken eller annat?

Det svåraste som finns:

När människor jag tycker om inte delar mina värderingar. Det händer hela tiden och det måste ju förstås vara så. Men ändå gör det så ont i mig.

Jag borde åka på team building med ett gäng antifeministiska högerpolitiska rojalister och biologister med mottot ”Individen framför kollektivet – alltid!” och härdas lite.

Det skulle göra mig gott.

Hobbybakis

Ni vet sådär så det svider lite i ögonen och man reagerar starkt på höga ljud, starka lukter eller stora människor som kommer för nära? Så har det varit i två dagar nu. Det känns inte särskilt rättvist.

Nej till livet igen

Jag fick ett intressant lästips. SvD skriver om ett fall i Eskilstuna där en kvinna vid två tillfällen blivit gravid, bett att få reda på barnets kön och, när det uppdagats att det handlar om en flicka, valt att göra abort. Artikeln handlar om personalen på sjukhuset som upplever att de tvingats till något de inte står för/vill delta i. Läs hela artikeln här.

Den snabba reaktionen är att kvinnan är dum i huvudet.
Den lite mer eftertänksamma är att fundera över vilken frihet som inte borde vara en rättighet – att i förväg ta reda på barnets kön eller att göra abort på vilka grunder som helst.

Jag tycker att man ska få göra abort på vilka grunder som helst. I relation till t.ex. debatten om bevisbörda vid våldtäkt ("sa hon verkligen Nej?") känns det väldigt svårt att skapa regler (och framförallt att följa upp dessa) för vilka skäl som är giltiga för abort och inte.

Att ta reda på ett ofött barns kön däremot, tycker jag inte är en självklar rättighet. Att göra det signalerar att kön spelar roll. Och det känns inte okej.

I dagens informationssamhälle kan att ta reda på kön tyckas vara en ganska oförarglig handling, men när konsekvenserna känns så här instinktivt jättefel blir det svårare, vilket gör den här diskussionen riktigt intressant.

Djungelröj

Okej, jag ska inte tjata så mycket mer om vattengympa, men det här måste jag ändå få ur mig. Igår. På djupvattengympan. Med läraren som ser ut som någon av bumbibjörnarna och bara kör hits från de senaste melodifestivalerna.

Jag har ett flytbälte hårt åtdraget ovanför magen. Ändå är det med nöd och näppe jag håller näsan ovanför vattnet (de andra har hela huvudet, halsen och delar av axlarna svanlikt gracilt över vattenytan, jag måste se ut som en drunknande padda bredvid dem). Jag är så full av blod och vätska nu har jag förstått, att det naturliga för mig är att sjunka till botten och dö.

Det är då hon kör igång Nordman. Och det är då det blir refräng. Och det är då hon introducerar rörelsen ”Djungelröj”.

”Djungelröj”

Sug ett tag på kombinationen: vattengympa, bumbibjörnarna, Nordman och ”Djungelröj”. Jämför med hur ni föreställer er helvetet.

Ärligt talat, det måste vara befogat att hata henne och allt hon står för. Rörelsen ”Djungelröj” går ut på att bara ”röja loss till musiken och kom igen nu tjejer, jag vill se sockerdricka i hela bassängen!”. Och musiken är nån schlagerhit med Nordman.

Jag har nu fattat det mogna beslutet att jag aldrig mer behöver gå dit.

Karlagöra

Vi ska riva ner det fula nittiotalskaklet i köket och sätta upp nytt och fint. Vi pratade om det redan på visningen när vi köpte lägenheten för nästan tre år sen och nu ska det alltså äntligen ske. Jag har ingen som helst respekt för att hemmarenovering kan vara svårt eller tungt. Projektledaren och ingenjören i mig kan inte bärga sig innan de äntligen får skrida till verket. J är lite mer försiktigt inställd. Han anar att det kan bli både jobbigt och svårt emellanåt.
Inte jag.

Jag är tokigt kakelrivningentusiastisk.
Jag är spackelredo.
Jag är fog och fix-sugen.

Och jag är gravid i 8:e månaden.

Som gravid får man tips (läs: arga förmaningar) om att ta det lugnt, inte stressa och att lyssna på kroppen. Man ska spara på höfter och bäcken och undvika vissa rörelser och absolut inte bära tungt.

Ingenstans får man lära sig att man inte ska riva kakel.
Eller sätta upp nya gipsskivor.
Eller spackla.

Men det ska man inte.
Tydligen.

Då kan det nämligen hända att kroppen går i generalstrejk, så att man förödmjukad och avundsjuk tvingas stå bredvid och se på när sambo leker Timell med bröder, grannar och vänner, samtidigt som man kämpar med sina tankar om feminism och dela lika och vet att det är ett undantag när man är tokgravid, men ändå.

Sen får man koka kaffe och säga att de är duktiga och kanske ställa fram lite kakor.

Och när man inte pallar mer får man fly det tillfälliga stereotyplivet, gå på bio och se Mammut och gråta i biomörkret och tänka att det snart är över.

Saker jag ångrar att jag gjorde, nr 237

Så jävla korkat.

Att vara gravid - ett paradis för hårfobiker

Bortsett från de här små detaljerna med meningen med livet själv och mirakel och fantastiskt, är det rätt värdelöst att vara gravid. Här är min minuslista:

* Jag kan inte träna något som är roligt
* Jag får inte dricka alkohol
* Andra tar på min mage utan att fråga
* Andra har åsikter om vad jag får och inte får äta och om jag borde lyssna på de råden eller inte
* Jag kan inte ha mina vanliga kläder och de flesta gravidkläder är fula eller dyra eller både och
* Jag får inte bära tungt
* Jag kan inte springa eller ta längre promenader
* Jag trakasseras med frågor om jag vet barnets kön
* Det finns massa människor som ”vet” hur det är, hur jag mår och vad jag borde göra. De har nästan alltid fel.

…och då har jag ändå förskonats från de riktiga graviditetsåkommorna som illamående, foglossningar, ryggont och annat ont, större viktuppgång (min kropp jobbar mer med resursfördelning) eller konstiga cravings.

Men på pluslistan finns något fantastiskt (utöver tidigare nämnda mirakel och livet själv etc.):

* Jag har slutat tappa hår

Jag har inte tappat ett hårstrå på åtta månader! Så här rikt och fylligt har mitt tunna råttsvensson aldrig varit! Och jag som har något av en issue med hårstrån (ja, även mina egna) lever just nu i paradiset – inga äckliga hårstrån i duschen, inga äckliga hårstrån på händerna när jag stylar det, inga äckliga hårstrån i sängen, på kläderna, på golvet eller någon annanstans. Alla hårstrån sitter fint där de ska. Jag är medveten av att detta frisyreldorado kommer att förbytas i ett dito helvete när allt det här fantastiska håret sedan börjar rasa av mig i tussar om nån månad, men jävlar, carpe hår-diem, det här är fantastiskt!

Inget spring i simhallen!

Jag kommer ihåg känslan i kroppen när jag var liten och vi var i simhallen. Man fick på inga villkor springa i simhallen, för det var halt och man kunde ramla och slå ut alla tänder. Eller kanske springa in i en tant. Eller något annat hemskt.

Det var så oöverstigligt svårt det där, att inte springa. Det liksom spritte i hela kroppen och det gick inte att bara gå som vanligt. I stället struttade vi fram längs bassängkanten i ett slags spastisk efterbliven trav, som ett mellanting mellan spring och gång.

Idag tränade jag vattengympa med Solnas alla tanter och gravida. I lilla bassängen var det simskola och under passets början struttade horder av små barn förbi på precis det där tillbakahållna spatstiska sättet.

I bassängen, försedd med simhudshandskar och frigolithantlar och till tonerna av Tomas Ledin-medleyt från helvetet kände jag inget spritt eller spring i kroppen alls.

Kanske är det åldern.

Men det kan också vara Tomas Ledin.

Semmeltrösten

Det ser inte ut som att jag kommer att få någon ny helg.
Däremot ska jag få en semla.

Det vill till att det är rejält med mandelmassa på den semlan, om man så säjer.

Reklamation

Bästa reklamationsavdelning,

jag vänder mig till er då jag vill reklamera min helg. Jag förutsätter att jag har vanliga konsumenträttigheter och att jag har rätt att reklamera den, eftersom den visat sig vara defekt. Dessutom är den praktiskt taget oanvänd.

Jag vill inte vara kinkig eller besvärlig, så jag kräver ingen ersättning för sveda och värk, utan nöjer mig rakt av med en ny helg. Det behöver inte vara någon märkvärdig sådan, bara en vanlig hemmahelg. En sån där när man skrotar runt lite i lägenheten, träffar lite kompisar och har det bra.

Det vore fördelaktigt för mig om jag kunde inkassera och begagna den så snart som möjligt, gärna redan imorgon.

Vänliga hälsningar,
missnöjd -78

PS Om det inte blir för besvärligt kan jag ändå tänka mig att behålla den här helgens söndagkväll. Vi ska på Anna Ternheim och jag tror att det kan muntra upp.

Nya vagnen

Woah! Kolla jarå! Åker i nya tunnelbanevagnen! Jag undrar vem som valde den gula färgen på alla stänger och om det var meningen att det skulle bli så mycket av den...

Om kvotering

I en annan föreläsning igår sa Meg Tivéus något riktigt smart om kvotering. Det pratas ju ofta om kvotering som något dåligt och att man alltid ska låta kompetens gå först. Det kan man tycka vad man vill om och man kan tycka lite olika saker i olika sammanhang. En sak som många tycker är att de för egen del i alla fall INTE vill bli inkvoterade, utan hellre valda för sin kompetens. Det kan man ju förstå. Men om man ändå blir inkvoterad p.g.a. sin religion, ålder, etnicitet, kön eller något annat då?

Smarta smarta Meg Tivéus vände på steken och sa igår ”Men det är ju jättebra att bli inkvoterad! Då får man ju jobbet. Sen är det bara sätta igång och visa att man gör det bra”.

Så enkelt och så självklart. För det är ju så idiotiskt att lägga prestige i det och straffa sig själv när man av någon anledning väl får chansen. Det viktiga är vad man gör, inte varför man fick möjlighet att göra det.


Och vågade någon tro att det är viktigare med en bra blandning av människor än tio identiskt lika expertkompetenser ska man bara vara tacksam för det, ta chansen och steppa upp och leverera.

Så enkelt, så självklart och så smart.

"Du kommer att skratta, gråta och lära dig nånting om dig själv"

”Du som lyssnar kommer att skratta, gråta och lära dig nånting om dig själv” sa Sissela Benn inför sitt sommarpratarprogram i P1 i somras. Jag tyckte att det var vansinnigt roligt, eftersom det är så otroligt pretentiöst. Det är sånt som folk säger om Paulo Coelho-böckerna, lite i samma liga som att tatuera Carpe Diem och känna sig insiktsfull och unik. Det var också med den ironiska anspelningen som Sissela gjorde uttalandet. Roligt!

Igår hörde jag en föreläsning av Lisbeth Carlborg, tidigare präst nu kyrkoherde, som enligt rykte skulle få oss som åhörare att just skratta, gråta och lära oss nånting om oss själva. Jag var djupt skeptisk och lite nyfiken. I rummet satt prydligt uppradade 30-talet höga chefer inom IT och telekom. Samtliga diskret professionellt klädda i framgångsfärgerna svart, grått, brunt och blått.

Lisbeth gör entré i rött hår, matchande glasögon och en illgrön kaftan med stora rosa blommor. Hon smälter inte in. Hon börjar med att flytta bort första stolsraden och skjuta bak de mikrofonförstäkrta konferensborden med de obligatoriska Ramlösaflaskorna, för att göra rum. Hon smälter verkligen inte in. Sen börjar hon. Lisbeth använder inte PowerPoint. Lisbeth har inga bullets eller mindmaps. Lisbeth pratar helt fritt. Med yviga gester, grimaser och teatraliska utspel i röst och mimik. Hon smälter verkligen verkligen inte in. Hon berättar om den försupne islänningen Baldwin, om 13-åringen som la sig på sin pappas kista och störtgrät, om en bilolycka i Östersund och om fotboll i Barcelona. Framförallt pratar hon om val i livet och om trygghet att göra val och förändra sitt beteende. Att inte slarva bort de val vi har, utan att våga välja.

Jag sitter på första raden och kämpar med alla intryck som kommer in och måste ut. Jag skrattar, jag gråter och jag lär mig massvis om mig själv. I raderna bakom hör jag VD:ar, säljchefer, marknadschefer, produktchefer, teamleaders, första, andra och tredje linjens chefer som snörvlar, skrattar och sitter helt andäktigt tysta och lär sig saker om sig själva. Det är en helt magisk timme.

Efteråt står vi tysta och nakna vid mingelborden. Det har inte gått att värja sig, vi har blivit kollektivt överkörda av en emotionell ångvält och nu hjälper inga kavajer, självsäkra leenden eller fasta handslag. Vi vet inte riktigt vad vi ska säga.

Om ni någon gång har chansen att höra en föreläsning av Lisbeth Carlberg – ta den!
Ni kommer att skratta, gråta och lära er nånting om er själva.


Lisbeth till vänster. Bild: www.ksan.se

Rivstart

Igår blev vi bilägare. Jag fickparkerade prydligt utanför huset och vi öste i alla mynt i hela världen i parkeringsautomaten. Idag fick vi vår första p-bot. Tydligen får man inte stå där en viss tisdag i månaden, även om man har betalat för sig. En tisdag i månaden. Vad är oddsen för att pricka in just den tisdagen första bilägardagen? Man kan inte annat än garva. Och snällt betala kr 500.

Bluddrigt

Var det någon av er som förstod något av det jag skrev i föregående inlägg? Nä, jag tänkte väl det. Det är så med mig idag nämligen. Huvudet fullt av storartade tankar men utan någon som helst möjlighet att kommunicera dem. Vart annat ord som kommer över mina läppar är felaktigt eller bara svårhörbart sluddrat. Nu har jag gett upp och nöjer mig med att då och då gnälligt utstöta Jag vill gå och lääägga miiiig! högt i det öppna kontorslandskapet. Det får jag inte. I stället får jag gå på profylax och bli nypt i låret.

Hade varit skulle vara

Åh dessa brusiga sydlänningar*, varför säger de "hade varit" i stället för "skulle vara"? Det betyder ju två helt olika saker!

Exempel: Det hade varit kul att ses betyder alltså Det skulle vara kul att ses.

Den gnälligt besvikna tonen i felformuleringen kompenseras ju lyckligen av att de flesta sydsvenska dialekter låter så trevliga och glada. Då kommer man undan med såna generalfel. Vi stackare som begåvats med snobbig stockholmska, tjoig dalmål och allehanda norrländska dialekter får se till att säga rätt i stället.

* Östgötar, västgötar, smålänningar, skåningar och eventuellt även ö- och gotlänningar.

Fondfällan

Idag är vi familjen präktig. Frostar av frysen och rensar bokhyllan. Fördelen med det är att man måste göra smoothie på frysta bär till frukost, äta pannkakor med blåbärssorbet till lunch och strax därefter tvångsfika lussebullar och kaffe. Nackdelen är att man konfronteras med alla Viktiga Papper som man lagt i olika Viktiga Travar och Mappar. Det är en ganska stor nackdel.

Jag längtar tills något snille gör verklighet av programidén Fondfällan eller Här är ditt pensionssparande! Då anmäler jag mig först av alla. Sen ska jag sitta rödgråten framför hela svenska folket på bästa sändningstid och bläddra i mina mappar och pärmar. Mitt emot sitter två kompetenta ekonomer i dräkt och sörplar kaffe ur muminmuggarna och frågar mig på skarpen om jag förstår allvaret i situationen. Sen går de ut i trapphuset och säger till kameran att de är osäkra på om det verkligen går att förändra min situation, men att de ska göra sitt bästa. Sen kommer de in igen och jag får lova bot och bättring och skriva under ett befriande dokument där jag överlåter allt ansvar åt dem. Då tittar de strängt och allvarligt på mig innan de drar igång stora rensningen och placerar och flyttar och skickar blanketter fram och internetbeslut tillbaka. Sen är det klart och jag presenteras en färdig plan för allt mitt sparande och jag är så lättad att jag nästan gråter in i kameran och jag kramar de kompetenta ekonomerna och lovar att aldrig mer tappa kontrollen sådär igen och så sparar jag deras mobilnummer på ett viktigt ställe så att jag kan ringa direkt jag får ett fönsterkuvert jag inte begriper.

Åh vad jag längtar dit. Under tiden får jag trösta mig med halvsmält glass och andra frysdelikatesser.

Namnsdag, fortsättningen

Jag tror nu att namnsdagsvansinnet nått sin kulmen och klingat av. Såhär ser skörden ut hittills:

* Mängder av sms från vänner och kollegor som normalt inte skulle gratulera mig på min namnsdag, men nu känner sig manade

* Några hälsningar från J:s släkt

* Minst ett sms från någon jag inte vet vem det är

* Ett grattiskort med en svan från en Kenneth jag aldrig har träffat

* Två böcker och några konstvykort från en bokförläggare och konstnär som heter Erik (som jag aldrig har träffat)

* Omätbara mängder skratt i varierande ton

Sammanfattningsvis måste jag ändå tillstå att det varit en rik och minnesvärd namnsdag.