Hej Trogna Läsare!

Först tänkte jag inte skriva något sånt här inlägg alls. Sen tänkte jag skriva ett, men hålla det ganska plojigt och pladdrigt. Sen kom jag på att jag faktiskt vill skriva det på riktigt och att jag menar något med det.

Internet och mobiltelefoni har gjort vänskapsrelationer på 2000-talet (nu är jag där och årsklassar ändå…) väldigt annorlunda jämfört med vänskapsrelationer tidigare. Långa telefonsamtal på fritiden har bytts mot sms och massmejl på jobbtid. Konsekvensen av det är att man kan upprätthålla oändligt många fler relationer samt att relationerna både blir mer personliga och mer opersonliga. Personliga för att det är lättare att skriva något personligt i ett sms eller mejl än att faktiskt säga det. Opersonliga av precis samma anledning. En blogg är att driva det personliga opersonliga till sin spets. Ni vet genom min blogg att jag tycker jobbet är trist, är ledsen för mitt knä och funderar över jämställdhet i vardagen. Jag vet inte säkert vilka ni är, även om jag kan göra kvalificerade gissningar på kanske hälften av antalet besökare per dygn. Och ni kommer tillbaka och läser mer! Ni skriver kommentarer och väntar på en fortsättning. Några av er kommenterar saker ur min blogg när vi träffas. Det är faktiskt helt fantastiskt. Varje uppräkning i besöksräknaren gör mig glad i magen. Kanske att det stillar något slags räcka till-oro också. Hundvalpen i mig som skriker Tyck om mig! blir lite lugnare. Jag får en indikation om att jag är okej och kan pusta ut i alla fall lite. Och allt det här vet ni nu om mig. Och ändå kommer ni tillbaka. Fan vad fint det är! Fina fina trogna läsare, tack!