Nej!

Jag har en kollega som använder ordet nej på samma sätt som en treåring. Vi har möte för att gå igenom mina förbättringsförslag. Mötets syfte är att kritiskt granska dem, hitta saker jag inte tänkt på själv och ta fram förutsättningar och tidsramar för implementation. Eftersom jag vet att hon kan vara lite tjurig, är jag noga med att vara ödmjuk och förtydliga hur viktig hennes roll i det här är. Sen berättar jag kortfattat om förändringarna, deras syfte, vinster på lång och kort sikt och möjliga problem vi måste hjälpas åt med. Jag förklarar hur jag kommit fram till mina slutsatser, om underlag och utvärdering av statistik och vilka delar jag valt att fokusera på. Sen blir det hennes tur att öppna munnen. Det gör hon. Hon säger Nej. Nej nej nej. Sen säger hon inget mer. När jag ber henne vara mer konstruktiv (och faktiskt lyckas göra det utan att låta det minsta syrligt sarkastisk) motiverar hon sitt Nej med ett Det kommer inte bli bra. Hallå hallå hallå hallå!!! Det här är så jävla inte okej, väx upp din skitjobbiga treåring! ropar jag inte. I stället säger jag att jag förstår och att det är därför det är så himla bra att hon är med på mötet, så att vi tillsammans kan se till att det blir så bra som möjligt. Sen fortsätter mötet i 1,5 timme (på den här arbetsplatsen menar man att man inte kan ha möten som är kortare än 60 min, eftersom det inte blir effektivt då...) och hon säger Nej och inget mer fler gånger än jag kan räkna till och stå ut med. På något magiskt sätt slutar det ändå med att de flesta av mina förslag faktiskt ska genomföras, vilket nu har skett med ganska goda resultat under givna förutsättningar. Tycker jag. Men... Nej. Så nu har hon kallat till möte imorgon, där vi ska prata om alla förändringar jag har genomfört här (det är det mitt uppdrag går ut på och givetvis har hela kedjan varit sanktionerad av chefen) och det är ganska uppenbart hur konstruktivt hon tänker hålla det mötet. Nej. Nej Nej Nej Nej Nej!!! svarar jag inte.

Och om hon läser det här måste jag förmodligen dö.