Kanalisera på kvinnofällans kant

Hittills har det gått förvånansvärt lätt att jämställt dela lika på graviditeten. Det enda som krävts är medvetenhet och vilja. Vi hade ett mindre bakslag för någon vecka sedan då vi insåg att J började slappna av och läsa på mindre i takt med att min nyfikenhet ökade, vilket i kombination med diverse foldrar vi fått hem skapade en ojämn situation. Väl noterat lyfte vi upp det och nu är vi på banan igen.

Jag får träna och tygla mitt kontrollbehov, vilket känns oändligt nyttigt. Kommande tre månader är en hysterisk parad av olika föräldrautbildningar och MVC-besök. J:s almanacka är fulltecknad men jag har inte riktigt koll, varken på helheten eller detaljerna. Det känns lite läskigt. Men väldigt bra träning. Om jag inte klarar av att backa bort från ansvaret nu, hur ska det då bli när det finns ett litet barn att dela lika på. Jag tränar mig på att förstå att det finns fler sätt att lösa saker på än mitt sätt och att de sätten är minst lika bra. Och på att jag inte alltid måste veta och ha koll på allt. Det låter väldigt sorgligt att nå den insikten först vid trettio års ålder, men har det inte skett fullt ut tidigare är det ju bra att det händer nu. Jag ser också att det är just i den fällan många kvinnor går - kontrollfällan aka projektledarfällan. Skönt att vi tar i det innan jag trillar dit och väldigt bra med en så tydlig regel.

En annan sak jag hör när jag pratar med andra om jämställdhet och graviditet är just att det inte är jämställt, eftersom graviditeten så påtagligt är inuti mammans kropp. Alla besök på MVC handlar ju ändå om mamman, menar man. Jag känner inte att jag håller med. Kanske har jag en ovanligt distanserad kroppsuppfattning, men det som händer i min kropp just nu känns inte som Jag och Mitt Intresse och Ansvar utan mycket mer som Vi och Vårt Intresse och Ansvar. Mina blodvärden och livmodersmått angår oss båda lika mycket. Jag hoppas att det fortsätter att vara så.

Sammanfattat går det alltså fortsatt bra att dela lika, vilket verkligen glädjer mig. Jag är också glad att ansträngningen inte är större än den är (lite medvetenhet och lite vilja - inte värre än att välja ekologisk mjölk för den miljömedvetne).

MEN! Det som händer är att jag går och svajar på kanten till en annan kvinnofälla. Plötsligt tycker jag nämligen inte att mitt jobb är lika viktigt som tidigare. Plötsligt är det bara något jag ska sköta tills barnet kommer och då ska jag ju ändå vara hemma några månader. Redan i december börjar det kännas som sista veckan före semestern, fastän det alltså är månader kvar. Och jag som argt har fnyst åt kvinnor som slutar prioritera sina jobb och helt går upp i sitt familjebildande - svikare, det är såna som Dom som skapar den ojämställda situationen på arbetsmarknaden! Och nu är jag en av dem, nästan.

Det var en väckarklocka och jag har tänkt på det massor. Jag kommer fram till att det är en sund reaktion att lägga tid och engagemang på stora förändringar i livet - att gå upp i elitserien med bandylaget, att köpa hus, att träffa en ny partner, en nära anhörigs eller väns bortgång, att skaffa barn. Självklart måste tankar kring såna saker få konkurrera med arbetet och vardagen. Det som däremot är ojämställt är två saker:

1) Bägge parter låter inte det nya fenomenet ta lika mycket engagemang och tid.
2) Att ändra sina handlingar utifrån de tankar man har.

Här är jag inte säker på att vi når hela vägen. J har lättare att distansiera sig och glömma bort än jag. Inget sparkar fysiskt i hans mage och han blir inte på samma sätt påmind, även om det förstås tar mycket tid och tanke från hans vardag också. Här är vi alltså inte helt hundra jämställda.

Jag tröstar mig med att jag gör samma jobb som annars. Handlingarna är alltså desamma. Kanske att jag inte lägger i den där sista racerväxeln lika lätt som annars, men jag vågar påstå att skillnaden är liten. Och jag kommer inte drista mig så långt att jag vill dela annat än lika på kommande föräldraledighet.

Men faktum kvarstår, här finns en liten differens. Jag hoppas att vi kompenserar för den på andra sätt och jag är väldigt tacksam att vi är medvetna om det. Då har vi i alla fall möjlighet att göra bättre.

Julkalendern Lucka 24 - Eva

I år hade det varit nära. Det var i sista delfinalen som domarna hade upptäckt att Evas skägg inte var något riktigt skägg, utan hennes vanliga hår som hon snillrikt knutit fast under hakan. Till nästa år skulle hon vara bättre förberedd. Årets tomte 2009 - here I come!

Bild: www.aftonbladet.se

Granchock

Whoah! Vi har gran. Sjukt vuxet. Nästan som att köpa hund.

Julkalendern Lucka 23 - Adam

Och under resten av Adams liv skulle just denna bild visas i alla möjliga och omöjliga sammanhang och folk skulle skrocka att jo, det såg man tidigt att det skulle bli en popstjärna av den där.

Bild: www.svenskidrott.se

Givmilda juletankar

Och så skänker vi en julens givmilda tanke till alla de (jag! jag! jag!) som idag försakar julefrid och pyssel för att ståndaktigt bidra till det svenska rikets välfärd och BNP; de vars enda förmån en gnistrande dan före dan som denna är att för en gångs skull få välja sittplats på tunnelbanan. Vad vore vi utan dem?

Julkalendern Lucka 22 - Jonatan

Jonatan är bara den han är. För honom är mode och trender helt oviktigt. Han gör bara sin egen grej. I vår flyttar Jonatan till Stockholm. Det ska bli jävligt skönt med lite storstad. Han har varit i både New York, Berlin och London i höst och liksom fått smak på storstadslivet. Jonatan är en äkta stadsmänniska.I Stockholm kommer han trivas som fisken i vattnet. Där får man vara precis den man är. Han ska bara träna bort Skara-dialekten först, så han smälter in bland alla andra.

Bild: http://stockholm.youcatwalk.com

Julkalendern Lucka 21 - Tomas

Vid en första anblick kunde man tro att Tomas inte var särskilt mån om sitt utseende. Inget kunde vara mer fel. Tomas lade ner timmar och åter timmar på att välja de rätta glasögonen, de rätta chinosen med rätt hög midja och den rätta dåliga passformen över rumpa och lår, lagom för korta för att åka upp och visa lite blekt hårigt underben när Tomas satt med benen i kors, vilket han följaktigen gärna gjorde. Och förstås de rätta foträta skorna och den blå täckjackan från ett annat årtionde. Är man inte smartast i kollegiet kan man ändå komma långt genom att se ut som att man är det.

Bild: www.psy.gu.se

Julkalendern Lucka 20 - Israel

Här är en kul bild ur Israels fotoalbum. Han var med gubbarna i Israel. Eftersom de sedan lumpen kallat varandra för Israel tyckte Israel att det var roligt att ta med gubbarna på en ny muckarresa - till Israel! En av fördelarna med att vara egenföretagare är ju att man kan ta ledigt lite när man vill och dra av nästan alla kostnaderna i deklarationen. En nackdel med att vara egenföretagare är välmåendet som breder ut sig kring midjan. Israel, Israel och Israel har börjat jogga på onsdagar för att få ordning på go'maggen, som de kallar den. Men det är hemma i Göteborg, nu är det semester och då får man la unna saj litte.

Bild: http://www.klarakyrka.se

Julkalendern Lucka 19 - Isak

Isak var känd som gängets spjuver. Hittade man tandkrämsrester på dörrhandtaget, aluminiumfolie i telefonluren eller vedträn i sängen ja då kunde man ge sig den på att det var Isak som varit i farten. Men det var omöjligt att bli arg på honom. Isak log sitt allra oskyldigaste leende och plirade med de små pepparkaksögonen och vips gick all ilska och irritation upp i rök. Sån var han, Isak. Så döm om barnbarnens förvåning när de hittade travar med tysk naziporr under Isaks säng, när de städade ur hans lägenhet.

Bild: hem.passagen.se/kickismail/farfars.htm

Julkalendern Lucka 18 - Abraham

- AaaAaAAAktaaa! vrålade Abraham. Jag är så väldigt väldigt spruträdd!

Sköterskan sänkte botoxsprutan med en suck.

- Abraham, om man vill bli fin får man lida pin. Vi har pratat om det här.

Bild: www.bibelpicturegallery.com

Hitta humorn

Min bror och jag har en stående utmaning. Varje morgon läser vi seriesidorna i DN och där speciellt serien Medelålders plus. Utmaningen ligger i att lista ut det roliga i serien. Man behöver inte själv tycka att det är roligt, men man måste förstå var humorn finns. Det är svårare än man kan tänka sig. Idag var det omöjligt. Nån som fattar det roliga? Någon!?

Ruta 1: Idag i "Fråga barnen" frågar jag dig, lille Enfrid: Är det bra att mamma

Ruta 2: slår pappa på julafton? - Nä, vuxnarna ska inte slåss, tycker jag.

Ruta 3: Å mamma är mycket större än pappa å e man stark ska man vara

Ruta 4: snäll för de säger Bamse! -Tack lille Enfrid och alla våra kloka fina barn.

Julkalendern Lucka 17 - Stig

Stig hade kommit på ganska sent i livet att han ville bli skådespelare. På audition till Änglagård 2 hade han inte räckt riktigt hela vägen och annars var det ont om roller för hans målgrupp. Det var lite stressande, men Stig försökte ändå att se positivt på tillvaron. Han skickade ofta insändare och dagens ros till olika tidningar, där han berömde andra manliga skådespelare ur den äldre generationen. Man måste hålla ihop.

Bild: www.alternativ.nu

Julkalendern Lucka 16 - Assar

Vid 79 års ålder var Assar ett rutinerat mobboffer. Han försvann snabbt till sitt happy place, satte upp sitt välrepeterade introverta lugna ansiktsuttryck och väntade stoiskt på att stunden skulle gå över. Att kalla på personal hade ingen effekt, då blev det bara etter värre vid kvällsmaten senare. Snart skulle Edwin, Einar och de andra balla grabbarna på Skutans ålderdomshem tröttna och rikta ficklampan mot någon annan.

Bild: www.volvo.com

Det finns inget heligt systraskap

Igår var jag på amningsinfo på Mödravårdscentralen. Det var uttalat att det bara var jag som var välkommen på mötet, inte J. Det gjorde mig till en början vansinnigt provocerad och feministiskt arg och jag ifrågasatte det tre gånger på raken till vår barnmorska. Hon försökte släta över med att J sedan fick gå på något slags pappautbildning, som alltså bara var för männen (mycket oklart hur de sorterar den andra föräldern i homosexuella föräldrapar), vilket egentligen bara var att göra saken värre.

I alla fall funderar jag en del på amning och allt fuzz omkring det och vill gärna ta del av den information som står till buds. Jag har därför försökt lugna mig och motivera amningsinfons könsrasism* med att det kan vara ett diskussionsforum för kvinnor, om hur man förhåller sig till sina bröst. Jag har förståelse för att alla kvinnor inte är bekväma med att prata om bröstens symbolik, sexualitet, närhet och intimitet med vilt främmande män. Jag tycker själv att det känns komplicerat att bröst som är en så stark sexuell symbol och föremål för objektifiering och plumpa kommentarer och skämt liksom för njutning, sexuell samvaro och intimitet**, ska förvandlas till matstationer som plockas fram i tid och otid. Det är alltså en god tanke av MVC att bereda plattform för diskussion om detta och om det kräver uteslutning av männen så må det vara hänt, tänkte jag.

Först på väg till mötet slog det mig, det uppenbara; är jag mer bekväm med att diskutera detta med andra främmande kvinnor än med andra främmande män? Känner jag något slags samhörighet med just kvinnor, bara för att vi är av samma kön och gravida? Nej, det gör jag inte. Inte alls. Jag känner samhörighet med människor som delar mina värderingar och tankar och den gruppen utgörs av både män och kvinnor. Jag känner inte att jag har någonting gemensamt med kvinnorna som sitter med sina magar i en halvcirkel. Ingenting. Jag tycker att de är konstiga ufon och de tycker att jag är ett konstigt ufo. Låt mig exemplifiera! Följande frågor ställdes spontant under mötet:

Gravid kvinna 1: Hur stor del av näringsinnehållet i bröstmjölk försvinner vid nedfrysning och upptining?
Gravid kvinna 2: Min man är 12 år äldre än jag och han ser fram emot vårt barn så himla mycket… [lång alldeles för personlig harang] …mata barnet i bar överkropp… [fler privata detaljer] …och jag vill verkligen ge honom det här.
Gravid kvinna 3: Asså, en grej jag typ inte fattar. Varför kan en del typ inte amma?
Gravid kvinna 4 (aka Jag): En problematik som jag ser med amning är att det försvårar jämställdheten i relationen. Vi pratar om olika trix för att väga upp det, men känner att vi inte når hela vägen. Vad kan man mer göra?***

Vi är fyra karikatyrer med helt olika tankar kring hela barnaalstringsprocessen. Vi kan inte mötas i intima diskussioner om bröst och amning en måndag morgon klockan 08:00, för vi tycker att alla andra i gruppen är skitkonstiga. Vi har ingenting gemensamt, utöver att vi alla är gravida (och att vi tycker att alla andra i gruppen är skitkonstiga). Det går inte att bygga en gemenskap på det. Det finns inget heligt självklart systraskap kvinnor emellan, inte ens om de är gravida. Och jag blir sjukt provocerad när man förutsätter att människor av ett visst kön ska ha vissa gemensamma egenskaper, erfarenheter eller funderingar. Alla män är inte motorintresserade, alla kvinnor drömmer inte om dyra handväskor och alla gravida vill inte prata om amning med varandra.

Sedan toppade barnmorsketanten med att berätta för oss att det manliga sättet att förbereda sig för ett föräldraskap (”vara gravid”) är att tapetsera och se över försäkringarna. Hejsan hoppsan! Typiskt manligt. Inte typiskt ”nära partner som vill hjälpa till på alla tänkbara sätt”. Nix. Manligt. Det sitter bergis en tapetserargen kopplad till testosteron och spermaproduktion. Redan på stenåldern kunde man se hur män i närheten av gravida kvinnor började klä grottan med mossa och vässa sina yxor och spjut. Kanske är det ett av ämnena de ska diskutera i pappagruppen, män emellan.

Uppdatering: Jag känner att jag måste rentvå Solna MVC lite här. Vi kommer alltså få vanlig amningsteori i samband med föräldrautbildning som välkomnar båda föräldrarna. Det var endast på den här info/diskussionsträffen som den andra föräldern uteslöts. Det ska också sägas att barnmorskan vi går hos sköter sig alldeles utmärkt på det här planet, även om informationshäftena hon delar ut är uppåt väggarna.

* Jajemän, här använder jag de hårda orden!
** Redan den kombon tycker jag är svår
*** Svaret på den frågan var ”men under det första halvåret ÄR det inte jämställt”, följt av ett nedlåtande lilla vännen-leende.

Den nakne stalledrängen som kanske plägade

På lucia i den arla morgonstund väcktes jag till min stora häpnad av skönsång och frukost på sängen. Det var den nakne stalledrängen J som gjorde sitt första bejublade framträdane endast iklädd strut och pappersstjärna. Det finns bättre bildbevis men jag är strängeligen förbjuden att publicera dem på internet, av den nakne själv. I alla fall väckte händelsen liv i min textfråga: i den vanliga stalledrängvisan, sjunger ni i vers två om fålen apelgrå 'den rider Staffan själv uppå' eller 'den plägade Staffan rida på' eller rentutav 'den plägade Staffan själv uppå'? Förvirring råder och har så gjort sedan lågstadiet, tydligen.

Julkalendern Lucka 15 - Gottfrid

Gottfrid var sedd som den milde, nästan mjäkige, bland sina gelikar i ordern. Han trivdes i köket, var barnkär och deltog ogärna i jakt. Å andra sidan var han imponerande snabb i såväl tanke som ord. Det ansågs vara en merit att få sista ordet i en diskussion med Gottfrid. Han var flerårig mästare i både Schack och Dam och hade ett digert välbläddrat bibliotek. Det endast ett fåtal av Gottfrids nära bekanta visste var, att Gottfrid kunde andas under vatten.

Bild: http://www.hjoggbole.nu/

Julkalendern Lucka 14 - Sixten

Bröderna Landby har en liten kultstatus runt om i Västerbotten. Sixten var känd som kraftkarl, filosof, diktskrivare och konstnär och han kallades till och med ”Buffeln från Hissjö”. Lillebror Kurt var mera känd som konferencier på den Sverigeturnerande ”The Landby Show”. Under denna show gjorde kraftkarlen Sixten allt från att lyfta cyklar med ett pekfinger till att räta ut hästskor med bara händerna. De besökte regelbundet Kiviks marknad och andra marknadsplatser. Ett av Sixtens mest kända verk är ”Killa mig på Kilimanjaro”. Det har utgivits två episka verk, ”Sixten Landbys teser” samt ”Millennium” som utgivits efter hans död.

Några av Sixtens teser:

Löning

Trots att man arbetar varje dag verkar det som Djävulen tog hand om pengarna

Storbjud

Även grisen kan rata när man den ska mata.

De odrägliga

Somliga människor liknar bulldoggar ty de släpper aldrig greppet.

I förtid

De som redan börjat ruttna i livet behöver inte vänta länge på döden.

Ibland överträffar verkligeheten dikten, som de säger. Det här hade jag aldrig kunnat skriva själv.

Bild OCH text: www.hissjo.net

Nej till livet!

Igår upptäckte jag till min fasa att abortmotståndarna Ja till livet glatt håller med mig och länkar till mitt inlägg om ultraljud. Jag känner mig lite smutsig, men faktum kvarstår - i just den här frågan tycker vi alltså lika, om än av olika anledning.

Jag har ett behov av att rentvå mig själv och skulle kunna skriva långt och mycket om vad jag tycker om aborter, men det skulle vara att skriva er alla på näsan. Självklart vill ingen människa gå igenom en abort, men om det är det bästa alternativ man har till hands är det inget snack om saken. Att däremot välja bort ett barn p.g.a. avvikelser från normen tycker jag vittnar om en människosyn i sann nazianda.

Julkalendern Lucka 13 - Lucia

Lucia hade sen barnsben fått höra att hon var söt som en kattunge. På tips av sin pojkvän sökte hon därför Michael Jackson-stipendiet och vann! Nu väntar fyra år av operationer, innan förvandlingen är helt klar och karriären kan ta fart på allvar. Som plan B ska Lucia utbilda sig till nagelterapeut eller kanske jobba med barn som har det svårt.

Bild: http://i.models.com

Julkalendern Lucka 12 - Alexander

Alexander trodde inte sina ögon. Frisörsalongen var fortfarande stängd för renovering. Situationen började bli akut.

Bild: www.stfrancis.edu

Ultraljud - att inte vilja veta

Inuti min mage för en månad sen

För lite mer än en månad sen var vi på ultraljud. Det är en konstig sak. Ultraljudet syftar i första hand till att kontrollera om det är något "fel" på barnet. Utöver det "vanliga" ultraljudet kan man göra andra kontroller för att ta reda på om barnet har för många kromosomer eller några fysiska defekter. Till exempel erbjuds alla mödrar över 35 att göra ett s.k. NUPP-test, eftersom risken för Downs syndrom ökar med stigande ålder hos modern. Ett NUPP-test visar sannolikheten för kromosomfel.

Det är väldigt märkligt att alla barn regelmässigt kontrolleras för missbildningar och andra fel, för varför gör man det, egentligen? Vad ska man göra av informationen om något inte är "normalt"? Abortera barnet? Det är ju oerhört cyniskt, att det svenska samhället bekostar framtagningen av en renare ras. Jag har väldigt stor förståelse för att man som blivande orolig förälder kan tänkas vilja veta, men väldigt lite förståelse för att man som stat erbjuder möjligheten att välja bort annorlunda barn.

Sen kan man förstås mena att det är bra att få informationen tidigt, så att man har möjlighet att anpassa sig till den omställning det kan innebära att få ett "onormalt" barn.* För så onormala är de onormala barnen att vi inte för våra liv kan föreställa oss att just vi kommer få ett sånt förrän vi har det svart på vitt och då alltid som ett slags sorgebesked. Jag tror ändå att jag skulle ha lättare att hantera eventuella vanskapningar hos mitt barn om de uppdagades först när barnet föddes. Då skulle nog glädjen över det födda barnet överskrida den eventuella sorgen över skadan. För mig skulle det inte vara konstruktivt att veta om det månader i förväg.

Allt det här kom jag på i stundens allvar, på väg till ultraljudet. Först då slog det mig att det kunde vara något "fel" och hur skulle vi i så fall hantera den informationen? Ville vi veta? Hade jag varit modigare hade jag ställt in. Men nyfikenheten och fegheten tog överhand och vi gick dit på utsatt tid.

Allt såg bra ut på ultraljudet och jag kan inte egentligen veta hur jag skulle reagera om det inte hade gjort det, bara spekulera. Jag har också full respekt för att det här är oerhört känsliga frågor och full förståelse för att inte alla resonerar likadant som jag.

På kallelsen stod det tydligt att det i besöket vid ultraljud inte ingick könsbestämning av barnet. Det tycker jag var jättebra! Ändå kände vi oss nödgade att förklara väldigt tydligt för barnmorskan att vi inte på några villkor ville veta vilket kön barnet har. Hon förklarade att det var svårt att se och lovade att snabbt byta vinkel om hon såg något avslöjande. Lite senare fick hon hjälp av en mer senior barnmorska. När hon inte berättade för den äldre kollegan att vi inte ville veta barnets kön greps jag av feministisk panik och skrek i desperat falsett att vi inte! ville veta! barnets kön!!! Den äldre barnmorskan såg lugnt på mig och svarade att de inte berättade det heller, om det inte verkligen efterfrågades. Glada nyheter.

Att döma av de frågor jag får från omgivningen om vi vet vilket kön barnet har, kan man tro att det är regel snarare än undantag att ta reda på det. Det är sorgligt. Det är sorgligt att folk frågar mig över huvud taget, för det betyder ju att det skulle spela roll. Att det skulle vara annorlunda för oss eller för våra vänner om vi fick en pojke eller en flicka. Det är väldigt väldigt ledsamt. För det spelar förstås ingen som helst roll.

*) Det händer förstås att man under ultraljudet hittar så allvarliga missbildningar att barnet inte kommer kunna överleva alls. I de fallen kan man sätta igång en tidigare förlossning i stället för att låta den dömda graviditeten fortgå. Ultraljud visar också på om det finns fler än ett foster i magen, vilket kan vara skönt att veta på förhand. Det är fördelarna. Frågan är om de väger upp nackdelarna.

Julkalendern Lucka 11 - Daniel

Om några dagar drar Daniel till Thailand med grabbarna. Det ska bli fett skönt. Daniel kommer inte ihåg så mycket av förra årets resa, mer än sjukt billiga mekongdrinkar i hink och en jävligt fräsch tjej. Inte flickvänsmaterial direkt, men jävligt fräsch, om ni fattar. I år tänker han passa på att tatuera sig. Antingen en fet tribal eller Carpe Diem över skulderbladet. Han har tränat axlarna rätt hårt, så det skulle bli snyggt.

Bild: www.rodang.se

Julkalendern Lucka 10 - Malena

Malena säger alltid sanningen och hon tar vad hon vill ha. Om folk inte kan ta det är det deras problem. Malena tar ingen skit, hon är en stark kvinna som vet vad hon vill. Hon har massor av killkompisar men kan inte fatta varför de alltid blir ihop med så meningslösa våp. Själv är hon singel, men får ligga ändå. Bland annat har hon legat med chefen på förra jobbet och en på TV4 med skitstor kuk. Så de där feministsubborna som gnäller om att kvinnor skulle vara förtryckta kan ju bara ta och hålla käften. Det är hennes kropp och hon har full kontroll. Men ibland gråter Malena så att kudden blir alldeles svartfläckig av mascara. Om hon bara slapp vara så förtvivlat ensam!

Bild: www.malena.us

Vattengympa

Det faktum att min kondition försämras i ett sådant rasande tempo att jag snart inte kommer orka andas överhuvudtaget, har nödgat mig att vidta desperata åtgärder. Som djupvattengympa.

För att förstå vidden av desperation i det tilltaget måste man veta följande:

1) Jag hatar badhus. Hatar. Det luktar ålderdomshem och klor och kiss och långa mörka hårstrån slingrar sig mot mig från alla håll.

2) Jag har väldigt lite gemensamt med människor som väljer att på sin fritid leda vattengympapass och jag har ännu mindre gemensamt med deras musiksmak (tänk er Markoolio, Nanne Grönvall och resten rama-lama-ding-dong-tokigt 60-tal i en klämmig blandning med en touch av hits for kidz)

3) Jag har väldigt svårt att relatera till levnadsglada tjejkvinnor som ses regelbundet varje tisdag i badhuset och tycker att det är urkul med vattengympa och att frigolittuberna är festliga.

Och ändå var det precis det här jag skänkte 45 minuter av mitt liv åt ikväll. Så desperat är jag alltså.

Bild: http://hem.passagen.se/tsmsenior

Julkalendern Lucka 9 - Anna

Anna är en riktig ”doer”. Hon har redan nästa års almanacka fulltecknad med olika saker hon ska göra. I januari ska hon t.ex. ha återförening med gamla scoutgänget och hjälpa sin kusin att flytta och i februari ska hon köpa tyg till en klänning hon ska ha på ett bröllop i april och så är det alla körrep förstås och kopiera upp noter till dem och kanske ordna med nya pärmar i stället för de gamla mörkblå. Rött är ju fint till exempel. Och så håller hon på att dra ihop en bokklubb på jobbet. Hon har redan satt upp lappar på alla anslagstavlor och i köket. Som första bok tänker hon föreslå något av Paulo Coelho. Hans böcker är verkligen tänkvärda och speciella och det skulle vara kul att ha någon att diskutera dem med. Då skulle hon kunna baka sina specialmuffins med päron också.

Bild: http://jinge.se/

Julkalendern Lucka 8 - Virginia

Virginia och Virginia träffades första gången på BB när de födde barn samtidigt. Sen dess har de hängt ihop. Det har blivit semestrar på Öland och i skärgården, otaliga liter lådvin och oräkneligt många Blend Ultra Light-fulla askkoppar. Virginia finns på nästan alla sidor i Virginias fotoalbum och vice versa. Till jul pysslar de söta garntomtar tillsammans, som Virginia säljer på genom en hemsida på Internet som Virginia har gjort själv.

Bild: www.pasquinel.se

Sista dagen i Kiruna

Titta! Idag är sista dagen i Kiruna. Den är 24 minuter lång. Imorgon går solen inte upp alls. Nu börjar en månads natt. Jag undrar hur de förbereder sig, Kirunaborna. Äter sig feta och boar in sig i granris? Tar ledigt från jobbet? Köper espressobryggare och lysrör? Bokar tid för ljusterapi? Eller bara borstar tänderna och går och lägger sig.

Julkalendern Lucka 7 - Angela

Det finns en helgalen bild av Angela. Den är från när hon var elevrådsordförande i Vallundaskolan 1987. Hela elevrådet hade klätt ut sig till fotograferingen för årets skolkatalog. Angela hade en tvärrandig slips och solglasögon. Dessutom hade hon touperat håret så att det nästan såg rufsigt ut. Hon vet inte varifrån hon får allting, men ibland gör hon verkligen helgalna grejer. Man mår bra av att släppa loss ibland, har hon hört.

Bild: http://www.startupprincess.com/

Julkalendern Lucka 6 - Niklas

Faktiskt så har Per Gessle oförtjänt dåligt rykte. Han är liksom inte alls så dålig som alla säger. Typ skitmånga gillar Gyllene tider och så, men Niklas tycker faktiskt att Mazarin är Pers bästa platta. På flera låtar sjunger Per precis samma sak som Niklas känner! Och det är äkta känslor. Från hjärtat. Niklas hoppas att han ska få en gitarr i julklapp. Då ska han lära sig Kung av sand, så att han kan spela den för Emma på nyårsafton. Det är typ som ett hemligt nyårslöfte.

Bild: www.rodang.se

Julkalendern Lucka 5 - Sven

Svens näsa levde under ett ständigt hot från resterande delar av Svens ansikte. Det var en fråga om dagar hur länge den skulle få finnas kvar innan den helt förminskades till ett ingenting, knoppades av som en rosa ärta och ensam rullade bort bland pärmar och gem på Svens skrivbord.

Bild: www.psy.gu.se

Julkalendern Lucka 4 - Barbara

Barbaras tålamod hade tagit slut för länge sen. Det är precis som de säger, att jobba som modell är verkligen inte så glamouröst som man kan tro.

Bild: www.evterpe.se

Julkalendern Lucka 3 - Lydia

Det är många som inte vet, men Lydia gör världens godaste köttbullar. Dessutom blir de perfekt runda. Hemligheten är att hon använder fiberhavregryn i stället för ströbröd och att hon förgräddar dem i ugnen. Till jul har hon lovat att göra köttbullar till hela tjocka släkten. Det blir många köttbullar det. Själv är Lydia vegetarian och äter inte köttbullar, åtminstone har hon skrivit det på sin Match.com-profil. Hon tänker att det gör henne mer intressant. Sen har hon valt en bild ur en spännande vinkel också.

Bild: www.chaindlk.com

Julkalendern Lucka 2 - Beata

Flöjer är full av smak, men hälften så fet. Ett lättare sätt att njuta. Det var 1993 och det är fortfarande helt osannolikt att de inte valde Beata till reklamfilmen. I åratal har hon jobbat både på sitt utseende och sin feminina framtoning. Hon har till och med lärt sig att spela stråkinstrument! Och så väljer de den där balettslampan. Men Beata vet var hon bor. I 15 år har hon laddat för hämnd och sparat allt sitt könshår i en burk. Nu är det bara dagar kvar…

Bild: www.lira.se

Julkalendern Lucka 1 - Oskar

Det är ändå mycket viktigare att vara bra på fysik och att vara lite finurlig, än att vara populärast i klassen, säger Oskars pappa. Och Oskar håller med. Oskar har tillsammans med sin pappa och sin kusin från Hallstahammar byggt en speciell cykel som Oskar ska tävla med i mars. Oskar gillar att hänga med sin kusin och sin pappa. De brukar komma på kluriga ordvitsar eller spela schack. Ibland skruvar de isär olika tekniska apparater för att se hur de ser ut inuti.

Bild: www.parnes.se

Kanaliseras julkalender - Nu kör vi!

Era smådjävlar. Det bor en liten pennalist i oss alla. Jojo, i juletider ska man inte vara fröjdig och god och vända andra kinder till. Nänä, då ska man gotta sig i fördomar och vara elak.

Jag väljer en kombo. Jag bildgooglar på dagens namnsdagsbarn, väljer den första som inte är en modellbild och skriver en liten historia fritt ur mina fördomar om personen på bilden. På så sätt får vi med det obligatoriska historieberättarmomentet i julkalendern också och jag slipper undan den pennibla situationen att låtsas vara fördomsfull mot folk jag känner väl. Håll till godo!

Önska din egen adventskalender!

I år jävlar känner jag att det blir jularnas jul. Finkonfekt och dag-TV så långt ögat når och idel harmoni och julefröjd. Dessutom ska vi både köpa gran och tusenbitarspussel. Julen är komplett. Så för att verkligen maxa julmyset laddar jag redan nu. Om det inte blir så idylliskt som jag tror*, så är det bra om jag har hunnit gotta mig så mycket som möjligt innan smällen kommer. Det går sådär. Jag äter lite mer pepparkakor än vad som kan anses socialt gångbart, men utöver det är det inte så mycket jul. Jag har inte ens någon adventskalender!

Men här ser ni en handlingarnas kvinna – jag låter bloggen bli min julkalender. Så, bästa läsare, vad vill just du läsa om i Kanalisera-adventskalendern?
Det går bra att rösta på något av nedanstående förslag eller komma med ett ännu bättre:

• Fotoblogg från min väg till jobbet/min frukost/annat intressant i min morgonvardag
• Google + ”jag har tur” på dagens datum
• Det i DN jag fastnar mest för respektive dag
• Fördomar om personer som har namnsdag respektive dag

Sätt fart och önska. Vi ligger redan tre dagar efter!

*) det har hänt att jag sätter förväntningar på ledighet och familjesammankomster lite för högt, jag minns t.ex. en postpubertal semester på Sveriges sydspets som jag gärna skulle glömma

Sjömansbiff efter Y2K

Idag hade jag resultatet av den gångna veckans märkligaste utrop i min lunchlåda. I söndags utbrast nämligen J, som från ingenstans: "Åh, ikväll vill jag laga sjömansbiff!". Sagt och gjort. Och säg den husmanskost som går att laga för den lilla tvåpersonersfamiljen, nä. Alltså finns det finfina matlådor i kylen på Östervägen.

Jag har inte ätit sjömansbiff sedan lågstadiets skolbespisning. Jag trodde inte att sjömansbiff överlevde Y2K. Jag konstaterar förvånat två saker:
1) det är jättegott
2) det finns personer på den här sidan 2000-talet som bemästrar konsten att tillaga sjömansbiff. Unga personer! Herregud, gossen är inte ens 30 fyllda och redan så bevandrad bland innanlår och lagerblad.

Vad blir det imorgon undrar jag. Salta biten? Dillstuvad potatis? Odefinierbar fläskbit tillagad meddelst bräckning?

Färdiggnällt!

En påminnelse: till alla oss som ägnade november åt att gnälla på mörker, regn och håglöshet – nu är det färdiggnällt! Nu är det nämligen december och även om vädret inte gör någon skillnad på månader så gör vi det. Årets gnällkvot är tömd. Jag hoppas att ni känner att ni har utnyttjat den väl. Nu tänder vi ljus och äter pepparkakor och kommer ihåg att ingenting blir bättre av att man gnäller. Glöm inte det!

Bästa brödbakande grannarna strikes again

I morse hade jag följande sms på min mobil:

"Nybakat bröd hänger på er dörr. Grannen"

Jag kan tänka mig sämre sätt att börja måndag morgon.

VHS R.I.P.

90-talet har varit här och hämtat ett av sina förrymda barn, videobandspelaren. Den har länge stått och blinkat och spontanspolat lite framåt och bakåt i TV-bänken, men nu har den givit upp sitt sista surr och återvänt till sina anfäder. Det är sorgligt. Inte för att jag någonsin tittar på video längre*, men jag gillade tanken på att kunna om jag skulle vilja. Jag har trots allt en skaplig samling kvalitetsfilm på VHS som jag inte kommer nyinvestera i DVD eller annat format.

Men framförallt saknar jag klockan. De vänliga turkosblå siffrorna som stillsamt uppdaterade mig med aktuell tidsangivelse närhelst jag önskade. De bara fanns där och jag tog dem för givet. Nu är de borta och jag sörjer att jag inte hade vett att berätta för dem hur mycket de faktiskt betydde för mig, medan tid fanns.

Så video med showview-funktion och digitala siffror - rest in peace. I'll miss you 4-ever.



*) även om jag i baktåsträvande hemlighet tycker att VHS är bättre än DVD - jag hatar att man alltid måste göra massa val innan man kan se filmen, jag väljer ju samma varje gång ändå, det är ju inte så att jag då och då väljer att spontanse filmen på danska eller med franska undertexter och det här idiotiska digitala påfundet allt eller inget, minsta lilla repa och filmkvällen är död, tacka vet jag VHS, där är allt färdigvalt och klart och är det en repa på bandet blir det bara lite brus.

Superhjältehår

Det blev jättefräsigt. Håret alltså. Världens bästa frisör. Vill man vara fördomsfull skulle man kunna säga att jag ser ut som en blandning av scablonerna 'arg feministflata' och 'blåhårig östermalmskärring'. Lite beroende på hur man ritar skalan hamnar jag ju faktiskt precis mitt emellan - röda ideal i ett småborgerligt liv. Häpp! Man kan också säga att jag ser ut som en sjukt cool actionhjältinna i modern tappning. Ni vet en sån där som är stark och smart och klättrar på fasader och löser svåra hackerproblem.

Jag fastnade för det sistnämnda och kände att jag hade en del att leva upp till. Min fysik är inte riktigt i nivå med vad min frisyr och hårfärg ustrålar. Därför spenderade jag tidigare ikväll en timme av mitt liv på Friskis & Svettis Vänta barn-gympa*. Det var inte helt genomtänkt.

Tillsammans med åtta andra jättemagar togs jag emot av kvinnan som gav äppelkäck ett ansikte. Hon började med att berömma oss för den starka insatsen att ha tagit oss dit:

- Braaa jobbat tjejjjer! Det är tungt att vara gravid, man är trött och det gör ont men ni är hääär! Braaa jobbat! Nu ska vi baaara ha roligt i en timma. Okeeej! Nu kööör viiii!

Under tre lejonkungenlåtar** visade sig min kropp ha förfallit mer än möjligt sedan jag tränade sist. Det var nedslående. Sen var det styrka.

- Kom igen nu tjejjjer! Nu är det styyyrkaaa! Nu jobbar vi med kniiipmusklerna. Okejjj! vrålade äppelkäckheten.

- Och så spänner vi ändtarmen... slidan... och urinröret och håll, håll, håll... och slappna aaav! Braaa! Det här är riktigt styrka. Nu maxar vi! Ändtarm, slida, urinrör och håååll...

Det kändes jättekonstigt. Jag tror inte att andra supercoola actionhjältinnor gör knipövningar på Friskis & Svettis Vänta barn-gympa, men jag kan ju ha fel.

Sen blev jag svettig och överflödsfärgen i håret rann i oranga rännilar i mitt ansikte. Inte heller så hjälteaktigt.
Jag har lite att jobba på, kan man säga. Men jag är sjukt snygg i håret.


* Jag vet, någonting i den meningen känns inte riiiktigt sjukt cool actionhjältinna, men någonstans måste man ju börja!
** Eller världsmusik eller vad det heter.

Allmän egendom

En annan sak på det heliga tillståndets minuslista (det finns flera) är att den privata sfären plötsligt blir offentlig. Plötsligt är det okej för vilken avlägsen kollega eller kompis kompis som helst att tycka saker om hur jag ser ut eller till och med ta på min kropp. Jag är högst obekväm med såväl kommentarer som ovälkomna fysiska närmanden. Även om de är välmenande. Man tar inte på folks magar och man berättar inte heller för dem hur stora eller små de är. Inte ens om de är i ett heligt tillstånd.

Överhuvudtaget blir jag beklämd av påpekanden om mitt eller någon annans yttre. Fester där man går omkring och kramas och säger menguuuvafiiinduär får mig att vilja gå hem. Likaså kommentarer om huruvida nån har gåttnerivikt?!?! joooh'nserjättemycketsmaaalareuthaaardu intetääänktpådet!!! Och det beror inte på att jag är speciellt fin eller ful eller smal eller tjock. Det beror på att sådana kommentarer är så avslöjande jämförande. De tyder på att personen som yttrar dem har för vana att titta på dig och bedöma om du är fin eller ful, tjock eller smal. Och det är otäckt. Jag vill mycket hellre bli bedömd som rolig, trevlig, smart, rapp i käften eller usel på opera. Det är mer mångfacetterat och intressant än hur jag ser ut.

Även om jag är gravid.

Genialiskt

På minuskontot över att vara i ett så kallat heligt tillstånd står bland annat att man inte får äta eller dricka något som är gott, eller åtminstone inte dessertostar och vin. Om man tycker att det är något av en mänsklig rättighet att ändå få göra det är trixet inte att köpa mjukost med ädelostsmak eller försöka beställa alkoholfritt "vin" på restaurang. Nix. Trixet är att hälla allt det goda i maten! Vin gör sig bra i nästan all mat faktiskt. För att inte tala om gorgonzola.

Jag har sagt det förut och jag kommer säga det igen - jag är ett geni!

Frisyrmirakel

Jag ska klippa mig idag. Eftersom den supercoola frisören jag brukar gå till är mammaledig ska jag gå till hennes ännu mer supercoola kollega. Jag förväntar mig stordåd.

Så här ska jag säga: ”Hej, mitt hår är jättetunt och torrt och elektriskt och hur man än stylar det lägger det sig ner och ser platt och livlöst ut. Dessutom har jag gärna mössa vintertid och jag har inget intresse i att lägga särskilt mycket tid på hårstyling till vardags. Jag har ingen aning om hur jag vill ha det, men det ska kännas kul och modernt och liksom jag. Take it away!”.

Och då ska han säga ”Okej!” och klippa och färga och förstå så det står härliga till och sen ska jag promenera därifrån med den perfekta frisyren och utan ett enda kliande småhår innanför tröjan.

Precis så ska det bli.

Dagen då min inneboende Rainman får storspö

Jag läser i Metro att det är exakt en månad kvar till julafton. Det vet man eftersom det är den 24 november idag och julafton som bekant infaller den 24 december.

Jag läser detta i Metro och det är en nyhet för mig.

Detta är en chock.

Jag blir slagen på kalenderbitarfingrarna av en gratistidning! Ingen har mer detaljerad koll än jag, på hur många dagar det är mellan olika händelser. Min vardag är siffror, siffror, siffror och inget annat än siffror. Jag ser numeriska mönster och matematisk logik i allt. Det är min främsta personlighetsstörning. Jag är världsabäst på att veta exakt hur många dagar det är till . Ingen ingen ingen är bättre eller snabbare. Det är jag och Rainman.

Det är alltså omöjligt att det här är en nyhet för mig den 24 november 2008.

Och likväl. Den 24 november 2008 är dagen då autisten i mig tappade garden och fick stryk. Av Metro.

Jag är i djup chock.

Färdiggnällt

Vi får flytta hem!!! Efter snart 6 veckor i världens mest patetiska i-landsproblem (åååh stackars stackars mig som bor i en jättefin lägenhet med min jättefina pojkvän och har råd att renovera badrummet jättefint och under tiden först kan åka till jättefina Australien och sen bo hos mina jättefina föräldrar) får jag åter uppleva lyckan i att sova i min egen säng, borsta tänderna i mitt eget badrum och äta frukost vid mitt eget frukostbord.

Oh boy, gissa om det blir toainvigningsparty i helgen!

Konstigt och Maud

Igår kväll var konstigt. Jag trodde att jag gick på konsert med Maud Lindström, men hamnade på en yttepytteliten privat fest med buffé och robusta föreningsmöbler.

RFSU fyller 75 år och firar det med fest. Alla får komma. Jag vet väldigt lite om RFSU och deras arbete, men det bekymrar mig inte. Jag tänker att det kommer att vara en ganska stor fest – RFSU måste ju vara en stor organisation och Maud är ju cool som attan.

När vi kommer dit visar det sig vara 31 personer samlade längs två pappersdukbeklädda långbord. Med oss inräknat blir det 35. De äter buffémat och dricker vin ur plastglas. En familjär födelsedagsstämning vilar över hela lokalen och alla är vänliga. Vi blir välkomnade och man tycker att det är lite konstigt att vi varken är eller vill bli medlemmar. De bekymrar sig lite för att vi är sena men berättar snällt att det finns buffé kvar och snart blir det tårta och kaffe. Vi har redan ätit pizza. Sen är det nästan två timmar kvar innan Maud spelar. Vi hänger i ett annat rum med en tiominuters sexualhistorisk film snurrandes på repeat i bakgrunden. Vi ser den svenska porrfalukorven 8 gånger. Jag äter alla jordnötsringar i snacksskålen. Mina kompisar dricker lådvin. Sen börjar spelningen och vi går in och står längs väggen och fnissar generat, för vad annat kan man göra.

Maud är i alla fall världens coolaste och gör ett jättebra framträdande. Jag borde skriva mer om henne, men ni får läsa och lyssna själva i stället. Här och här. Roligt är i alla fall att hon avslutar med extranumret som är en känga till recensenten i Blekinge som tyckte att "även om Maud Lindströms ambitioner att lyfta ner kvinnligheten från sina piedestaler är behjärtansvärd blir ändå denna orgie i självbespottning mest tröttsam". Jag tänker mig att alla artister har recensioner och recensenter som provocerar lite extra eller bara är direkt korkade. I stället för att påstå att hon inte läser eller inte bryr sig förlänger Maud recensentens ord i en visa med refrängen "Ingen Stefan Sundström precis men helt okej för att vara tjej". Lysande! Maud - Blekingerecensenten 1-0. Sen går vi därifrån och hamnar på en konstig djungelbar och fnissar av oss.

Finn tre fel eller "den bästa chefsutbildningen man kan få"

Länge har vi varit nöjda med bemötandet från MVC ur genusperspektiv, men även solen har sina fläckar. Här yttrade sig fläckarna i form av informationsfoldern "Till er som väntar barn eller nyligen har fått barn". 40 sidor läsglädje från Karolinska Universitetssjukhuset. Häftet ger svar på vad jag antar är vanliga frågor inför och efter förlossning - allt ifrån amning och olika slags utslag på barnet till hur den nyförlösta modern hanterar hemorrojder och en hel radda andra intimproblem du inte ens i dina mest groteska drömmar kan föreställa dig (publicera den informationen för tonåringar och preventivmedelsfrågan är löst på en lunchrast). Gott så. Häftet är torrt och praktiskt och jag tror att vi kommer att ha användning för det.

Men så, på sista sidan, grips Karolinska Universitetssjukhuset av något slags missriktad genuspanik. "Men herregud pappan då!" utbrister de och tillägnar en sida till alla nypappor.

Det första felet de gör är att ta för givet att det finns en pappa och att pappan är en man. Det är ändå 2008.

Det andra felet de gör är att låta informationen till papporna särskilja sig från resten av häftet genom att INTE vara praktiska råd, utan diffust handla om respekt och stöd. Det signalerar att det praktiska är råd för mamman medan en god pappa i bästa fall kan skapa ett "positivt familjeklimat" genom att visa förståelse och finnas till hands.

Det tredje och grövsta felet de gör är att besvara frågan "Varför är pappan viktig?". Att förutsätta att det behöver förklaras för alla nyblivna föräldrar är sorligt. Frågans svar är om möjligt ännu sorgligare, eller vad sägs om "Pappan utvecklar sin empatiska förmåga och sociala kompetens (en del menar att föräldraledighet är den bästa chefsutbildning man kan få)"? Det är riktigt riktigt cyniskt och otäckt och en skymf mot alla män som empatiska varelser liksom mot alla kvinnor som ambitiösa yrkesverksamma.

Och det här är information vi får från Karolinska Universitetssjukhuset hösten 2008.

Till sitt försvar ska nämnas att det faktiskt nämns en gång i foldern att "Kvinnor och män har i stort sett samma biologiska förutsättningar för att ta hand om små barn. Det enda undantaget är att kvinnor kan amma." Bortsett från fadäsen att de tar för givet att alla kvinnor kan amma (annars är man inte en riktig kvinna?) är det en befriande mening. Ingenting om inbyggda mekanismer eller speciella omvårdnadsgener eller mjukare fingertoppar. Bortsett från att några kvinnor kan amma har män och kvinnor samma biologiska förutsättningar. Basta!

Årtusendets bakslag

Efter fem veckor i en väska har jag den gångna veckan fokuserat hårt på helgen. Det är nämligen i helgen jag ska få flytta hem. Sova i min egen säng, slappa i min egen soffa, skrota runt i mitt eget kök och vara Hemma. Idag skulle rörmokaren montera toalett, badkar och tvättmaskin och hantverkaren skulle få de sista grejerna på plats och allt skulle bli bra.

Skulle.

För sen blev det inte så för rörmokaren är sjuk (yeah right) och vi får snällt vänta tills på måndag och hoppas på mirakulösa tillfrisknanden över helgen.

Fy fan vilket dråpslag. Säg någonting som är bra med att renovera badrummet eller bara andas och leva för den delen, för jag har glömt allt sånt.

Högaktningsfullt,
Eder Dramaqueen Kanalisera

Bara en vanlig DN-läsare, tydligen

DN har svarat. Det känns väldigt snöpligt. Feg och tråk-DN.

"Hej!
Seriesidan tackar för dina synpunkter som vi i likhet med andra läsarreaktioner ska ta under begrundan.
Med vänliga hälsningar"

Som om jag var vilken vanlig läsarpöbel som helst. Herregud! Jag är ju jä-tte-vikt-ig! För att inte tala om hur jä-tte-vikt-ig-a mina åsikter är. Hrmpf.

Mejla och säg ifrån ni också, tillsammans är vi många!

Bakåtsträvande seriesidor

Jag blev arg. Så jag mejlade DN:s kulturredaktion:

"Hej!

Tack för en bra kulturdel. Jag upplever att kulturen, liksom DN i allmänhet, är en modern tidning i såväl ämnen som vinklar, vilket är en viktig anledning till att jag prenumererar och läser troget. Jag tycker att DN ofta ligger före andra dagstidningar i jämställdhetsfrågor och är en förebild i att våga belysa svåra frågor. Därför blir jag väldigt förvånad när jag läser kulturdelens seriesidor och serierna Nemi, Pondus och Medelålders plus som jag upplever som väldigt bakåtsträvande och könsrollscementerande.

Jag tycker att det är bra att olika serier vänder sig till olika målgrupper, men det skrämmer mig att en så stor andel av serierna helt fritt får publicera fördomar om vad som är ”typiskt manligt/kvinnligt” (se exemplet nedan). Det är sexistiskt och bakåtsträvande och det förvånar mig att DN står för det. Jag tror inte heller att någon av målgrupperna är betjänt av fördummande fördomar om könsstereotyper. Personligen blir jag både arg och besviken.

Jag är därför nyfiken på hur ni själva resonerar i val av serier, det kan knappast råda brist på duktiga serietecknare som vill ha sina alster publicerade hos er. Vilka kriterier har ni när ni väljer vilka serier ni publicerar? Och vad gör ni när en kontrakterad tecknare plötsligt går utanför ramarna för vad som ligger i linje med DN:s policy?

Med vänliga hälsningar,

[kanalisera]"

Bild: www.dn.se

Fånga dagen, nu endast 500 kr!

Det händer att jag måste prissätta min egen livskvalitet genom att t.ex. ställa mig frågan hur mycket ett besök mindre till K-rauta och Bauhaus är värt.
Är det värt 500 kr att slippa? (ja!)
Eller är jag en bortskämd höginkomsttagare utan respekt för pengar? (också ja, tydligen...).

Tidigare idag på msn:

J säger:
du, vad heter toan vi köpte?
J säger:
jag hittade själv förresten
J säger:
den är just nu 500 spänn billigare på bauhaus
J säger:
ska vi lämna tillbaka till k-rauta och köpa på bauhaus i stället?

Kanalisera säger:
Haahhahaa! Glöm det
Kanalisera säger:
eller känner du att du orkar?

Kanalisera säger (i djup ånger över tidigare utspel):
för i så fall är det jättebra och jag tar omedelbart tillbaka mitt skratt

J säger:
det är 500 kr som vi kan lägga på snyggare krokar tänker jag
("Snyggare krokar" så långt har vi* alltså sjunkit i badrumsträsket)

Kanalisera säger:
sant...

J säger:
500 spänn är en halv tusenlapp
(...eller 1000 refresher eller ett teaterbesök inklusive pausvin och nötter eller ett par mammajeans eller... "snyggare krokar")

Kanalisera säger:
hur länge har K-rauta öppet?

J säger:
20.00

Kanalisera säger:
ok, hur långt öppet köp har vi på den? om vi inte hinner lämna tillbaka den ikväll, kan vi lämna den imorgon kväll då?
(Lägg märke till hur projektledardjävulen i mig vaknar till liv, det här handlar inte om ett quick fix en kväll, det här är en del av Den Övergripande Planen)

Ett av miljoner och åter miljoner beslut

* och i detta vi är vi verkligen vi. Varken J eller jag har någon som helst distans till detta. Snyggare krokar är blodigt allvar för oss båda. På riktigt.

Det är ditt fel

Jag hittade den här. Den är tankeväckande och väldigt öppen för tolkning. Man kan säkert känna att den är anklagande och ett påhopp. Jag känner att det är en viktig påminnelse om socialt ansvar och delaktighet. Vi är alla en del av orsaken till det vi är missnöjda med; orättvisa löner, dålig skolmat, fetma, tråkiga arbetsuppgifter, Ryanair och miljöförstöring. Det är var och ens ansvar att säga ifrån, själv göra rätt och föreslå en bättre lösning. Med makt följer ansvar. Det är ditt fel. Men också ditt ansvar och din möjlighet. Vad tänker du göra åt det idag?

Ända in i kaklet

Det här är hösten jag kommer minnas som ett grått töcken av bilåkande mellan olika byggvaruhus. Alla ni som läser det här och som tycker att vi upplevt något speciellt och minnesvärt tillsammans denna höst: jag är ledsen, ni är besegrade med råge av en badrumsrenovering.

Jag vet inte hur många meter jag gått i K-rautas gångar eller hur många kubikmeter syrefattig luft jag försökt andats på Ekesiöö eller hur många priser jag jämfört på Bauhaus. För att inte tala om antalet mindre livsbejakande tankar jag tänkt på IKEA, Badrumsgruppen eller i en lånad bil mellan något av alla de här ställena. Det tar aldrig slut. Och jag som trodde att det värsta var över när vi hade valt en hantverkare och köpt kakel. Inte hade jag kunnat ana vidden av dödsångest i att välja blandare till badkaret! Vad visste jag då om funktionalitet och pris hos olika toalettpappershållare? Hur lite hade jag inte tänkt på måttsättning och tillsågning av bänkskivor i oljad ek?

Visste ni t.ex. att det finns en envåldshärskare på badrumsdetaljmarknaden som heter Smedbo och som säljer varor i olika serier till rent hutlösa priser. Eller vad sägs om en knapp tusing för en kromad stång att hänga handdukar på? Eller ett par hundringar för en liten blank knopp? Hur många hundra tycker ni att en pinne för toapapper är värd?

Det sjuka är att det inte finns några konkurrerande märken. Smedbo har monopol på badrumsdetaljer och de gör grova pengar på utmattade renoverare. För när man har tillbringat en halvdag med att fundera på hur många hundra kronor det är värt att få just den hängaren i krom eller kanske i borstat stål och i så fall med en eller två stänger jämfört med den billiga men fula varianten från IKEA, då har man inget försvar längre. Då gör man vad som helst för att få komma därifrån. Vad som helst. Även om det är dyrt och fult och kommer borras ända in i kaklet i ditt badrum för all framtid.

Spår av en katastrof

Men herregud! Titta vad någon har tappat i novembersörjan. Och ja, det är en salmiakbalk till vänster i bild. Det krävs oceaner av självbehärskning och påminnelse av sociala konventioner för att jag ska komma ihåg att man INTE äter godis man hittar på gatan.

Ett meddelande: jag kan glädjande meddela att mina fördomar om hantverkare kommit på skam. Hantverkaren i vårt badrum har hört av sig via mejl. Hans telefon är stulen och han väntar på ett nytt sim-kort. Allt har en förklaring. Puh.

Reklam från stenåldern

Unga hippa JC smäller till med en fet bakåtsträvare på Stockholms reklampelare. Eller vad sägs om posen man valt att föreviga den här tjejen i? Halvnaken, klängig och passiv. En idealbild att trycka ut till en ung kundkrets. Skärpning JC!

Hej Fördom!

Jag vill inte vill inte vill inte sälla mig till den fördomsfulla skaran och skandera ”åååh, alla hantverkare är så jooobbiga, de svaaarar aldrig när man riiinger och det är så oooomstääändligt att haaa med dem att göööra”, för jag vill inte tro att det är så och jag vill inte vara fördomsfull.

Jag vill tro att hantverkare är som de flesta andra människor, att de vill göra ett bra jobb och att de är vänliga och respektfulla och bemöter andra som de själva vill bli bemötta. Naturligtvis finns det idioter och fantastiska människor såväl inom hantverkarskrået som bland träslöjdslärare, präster och civilingenjörer, men jag vägrar tro på en övergruppering av idioter bland kakelkunniga.

Och ändå vill jag just nu inget hellre än att ställa mig på taket och vråla: ”åååh, alla hantverkare är så jooobbiga, de svaaarar aldrig när man riiinger och det är så oooomstääändligt att haaa med dem att göööra”.

Men jag biter ihop. Jag lämnar ett tjugotredje glatt och vänligt meddelande på svararen och jag ringer igen. Och igen och igen och igen.

Hej Trafikant!

I morse såg jag en grusig joggare som gjorde svängtecken. Alltså sträckte ut vänster arm inför sväng, sådär som man gör om man är en duktig cyklist. Förmodligen ville han varna bakomliggande cyklister/joggare/powerwalkare om att han skulle korsa mötande trafik och svänga vänster över ett övergångsställe, så att det inte blev trafikkaos och kedjekrockar. Fint men lite märkligt. Så intensiv är trots allt inte trafiken på trottoaren i november. Men ändå, vi är alla trafikanter. Vi gör för lite tecken till varandra. Jag funderade på att göra stopptecken när jag kom fram till jobbet, men jag fegade ur. Jag är inte lika modig som den grusiga joggaren. Jag vågar knappt göra stopptecken ens när jag cyklar.

Mjölksyraträning i livet

Jag fick en bra kommentar av Lotta om novembergnäll: man måste välja, antingen gnäller man över mörkret i november eller över julstressen i december. Eftersom ingendera blir bättre av gnäll tycker jag att det är rimligt att begränsa sitt gnällande till en av dem.
Carpe diem, fånga dagen, jag väljer att gnälla här och nu. Novembermörkret.

I morse var det nämligen kärvt. Jag gick i kladdig grussörja i motvind över Västerbron. Ögonen tårades av vind, trötthet och stark ovilja att fortsätta framåt. Det är möjligt att jag funderade i banor om brist på livskvalitet och överlevnadsinstinkt. Om jag hade varit tre år hade jag lagt mig ner och gråtit, eller åtminstone låtit sådär otröstligt tröttgnällig som barn gör precis innan de brister ut i gallskrik.

Men så kom jag på mitt i allt det motiga och kärva att det är som att träna. Och det är när mjölksyran pumpar runt i benen som det verkligen ger något. Det är den sista tunga uppförsbacken i duggregn i Blackebergs backar i november som gör att man sen pallar att springa sig fri och göra den där ruschen mot mål i april. November är livets mjölksyraträning. Vi tränar i det kärva livsodugliga så att vi kan excellera i livskraft i vår. Ingen motgång är oss övermäktig, för vi klarade november.

Det tänkte jag medan jag stretade på, seg som en enekvist eller en alldeles för gammal Kalle Anka-tablettaskgodis. Allt som inte dödar härdar och nu jävlar är jag hård som titan.

Borta bra

Nu kommer inlägget om att leva i en väska.

Vi (och när jag säger Vi menar jag förstås inte alls Vi utan en Hantverkare) renoverar vårt badrum. Det har inte gjorts sedan lägenheten inreddes som lägenhet under pastellfärgernas och plastmaterialens tidevarv, 1989. Från solfläckig rosa plastmatta med matchande missfärgade blå våtrumstapeter till neutralt klinker och kakel. Dessutom slänger vi ut toasitsen i träimitation och skåpet från 80-talet. Det kommer bli årtusendenas lyft. Och jag är blint övertygad om att det är värt alla dyra tiotusenlappar det kostar.

Det jag däremot börjar fundera på om det är värt är alla dygn i resväska. Det går nämligen inte så bra att bo i vår lägenhet just nu. Och ”just nu” verkar vara en väldigt tänjbar definition av tid. I Australien var det förstås inga problem alls, men väl hemma känner jag att jag är lite klar med det här att bo i en väska. Senaste veckan har vi bott en helg hos J:s snälla snälla bror och i söndags checkade vi in hos mina världsabästaste föräldrar med orden ”vi bor här till onsdag eller senast torsdag”. Idag (fredag) har vi gjort en högst amatörmässig okulärbesiktning av vårt badrum och reviderat ”senast torsdag” till ”för alltid”.

Jag har tur som har så snälla och närboende föräldrar. Och det är väldigt lätt att bo där. Vi kommer och går som vi vill, blir servade med middag och frukost, får bo i eget rum med både säng och TV och har obegränsad tillgång till två fina hundar och dessutom möjlighet att låna bil om vi t.ex. skulle vilja åka och shoppa en blandare eller en bänkskiva eller nåt annat roligt. Dessutom är mina föräldrar väldigt lätta och trivsamma att umgås med, tycker till och med J.

Så det är inte där skon klämmer. Det är att inte bo hemma. Att ha alla (och när jag säger alla menar jag ett extremt litet urval av) sina kläder i en väska, att hela tiden förhålla sig till andra, att liksom inte ha någonstans att helt avslappnat skrota runt. För det spelar ingen roll hur hemma jag är hos mina föräldrar och hur easy going de är och hur bra de bor, det är ändå inte hemma. Så snälla snälla Hantverkares inspiration, jobbglädje och engagemang, låt det här badrummet bli klart. Nu.

Australisk gråsparv

Vistelsen i Australien väckte många frågor av naturvetenskaplig karaktär. Vi förundrades över att det var varmare norrut och huruvida kängurur var mest som hjortar eller som renar (vi enades om hjortar och ställde oss i stället frågan om det över huvud taget finns vildrenar i Sverige). Vi förundrades även över alla farliga djur som finns i landet och hur det pumpas ut information såväl om att de finns där och är jääättefaaarliga samtidigt som man noga poängterar att de inte är så farliga alls för. Som tur är är jag inte det minsta rädd för farliga djur, utan bara för ofarliga djur. Typ fåglar.

Den fågelrädslan gjorde att jag hade det ganska kärvt, eftersom Australiens motsvarighet till duva och gråsparv heter Australisk helig ibis och är 75 cm hög. Ett monster. Den heliga ibisen sprätter omkring under borden på utserveringar och strövar fritt på gatan och har ingen känsla alls för hur stor och skräckinjagande den är. En pärs för den fågelfobiske. Vi var tvungna att gå på Naturhistoriska muséet i Sydney och titta på fågelskelett för att jag skulle förstå att de trots allt är ganska lika däggdjur (och alltså inte riktigt lika läskiga). Men jag känner mig ändå inte helt övertygad. Jag har tillräckliga problem med gråsparv och duva. Australisk helig ibis är lååångt förbi min toleranströskel.

Australisk helig ibis-skräckupplevelse

1 2 3 Hemma och årligt novembergnäll

Jag är hemma igen. Sen i fredags. Jag vill skriva om tre saker i anslutning till min resa:

1) Australien
2) Att leva i en väska
3) Novembermörkret

Och med den listan skriven känner jag direkt att punkt 3 säkert återfinns i alla blogginlägg såväl i den här bloggen som i andras. Jag är inte först ut med att tycka att det är mörkt sen klockorna vreds. Vi stryker den punkten. Men låt mig bara först få häva ur mig mitt årliga novembergnällmantra:

”Å vad mörkt det är och nu blir det bara mörkare och mörkare i två månader till innan det vänder, vilket betyder att det först om fyra månader kommer att vara så här ljust igen. Å vad mörkt det är.”

Så. Nu är jag färdiggnälld.

Jag återkommer om punkterna 1 och 2.

Sammanfattande tankar fran Singapore

Mellanlandar mitt i varldens langsta resa i Singapore. Man kan sammanfatta resan hittills sahar:

• Helvetet pa jorden, eller atminstone helsiket, ligger i Frankfurts flygplats. Eller varfor har de annars placerat ett gigantiskt rymdbollhav mitt bland alla restauranger och cafeer? Na! Precis.
• Om man far tandkram och tandborste av flygpersonalen ar det meningen att man ska anvanda dem, speciellt om man har flasande andning och sitter bredvid nagon med luktsinne, t.ex. mig.
• Stodstrumpor hjalper lite mot svullna fotter, men mina fotters vilja att inte fa plats i skorna ar starkare. Dock inte huden pa mina vader, som skriker efter luft och frihet.
• Dygnsuppfattningen efter nastan ett dygns resa ar helt satt ur spel. Flygbolagen hjalper till med att stanga ute allt eventuellt dagsljus och servera maltider lite random. Nyss fick vi frukost. Nar vi kliver pa pratas det om middag. Jag ar mycket konfunderadd, men hoppas att det kommer mildra min jetlag.
• Det gar valdigt fort att langta efter nagon man tycker om nar man vet att det tar veckor innan man ses igen.
• Jag ar formodligen bast i varlden pa att sova pa flygplan. Dryga 11h flygtid och jag har med nod och nappe varit vaken tillrackligt lange for att ata och dricka och se halva Kung Fu Panda (varfor valja vuxenfilm nar det finns animerat...)
• Aven om man inte ar det minsta flygradd ar det dumt att titta pa planets vingar under landning. Ingen civilingenjorsutbildning i varlden ar mer overtygande an en gigantisk stalkonstruktion som fladdrar som en plastbit. Det ar ett under att jag lever.
• Om man uppehaller datorerna med Free Internet for lange tittar andra resenarer argt.

Förvånade djur

Väskan är packad, stödstrumporna på och jag sitter på flygbussen på väg till Arlanda. Vi passerar åkrar och fält. På några av dem ser jag grupper av hjortdjur. Det är konstigt, de ser alltid så förvånade ut när man åker förbi. Sträckta halsar och uppspärrad uppsyn. Som om de aldrig i livet hade väntat sig att någon skulle åka förbi. Här! På motorvägen! Och ändå är det ju just det man gör på motorvägar, åker förbi. Det måste vara jobbigt att bli så förvånad av vardagsskeenden. De lär ju dö av chock den dagen ingen åker förbi.

Svårgreppbart

Imorgon 16:50 lyfter mitt plan från Stockholm via Frankfurt till Sydney och vidare till Pottsville. Innan dess ska jag hinna sova en natt, packa, tömma badrum och hall inför renovering, plocka undan allt mitt junk så att J inte börjar hata mig när jag är borta, jobba massor och ta mig ut till Arlanda. För att inte tala om borsta tänderna, stänga av datorn, släcka alla lampor, klä av mig och gå och lägga mig nån gång.

Eftersom allt det här känns oöverstigligt jobbigt låter jag bli.

I stället äter jag mandariner och häpnar över att jag kan ta mig alldeles själv från en hemadress i Solna till en annan hemadress i en annan tid i en annan värld på andra sidan jorden. Det är verkligen obegripligt. Att jag låser dörren här för att sedan åka lite (massvis) olika bussar och plan och grejer och sedan ringa på en dörr i Australien måndag morgon. Det är liksom mer greppbart att tänka att man bara ska till ett annat land, men när man verkligen har en riktig adress så blir det kortslutning.

En lite för kärleksfull onsdag

Ibland blir det fel nånstans mellan mitt huvud, mina känslor och mina tangentbordsknattrande fingrar. Jag glömmer bort vilken relation jag har till folk och hur det är brukligt att avsluta mejl till människor i respektive relation. Då blir det konstigt.

Klockan är 09:45 och jag har hittills räddat två Puss! och ett Kram! ur strikta jobbmejl samt ett Vänliga hälsningar, ur ett privat mejl. Speciellt de första hade kunnat bli riktigt besvärliga. Jag vågar inte kolla bland de skickade mejlen jag inte varit uppmärksam på. Jag kan ha spridit kärlek långt utanför mina annars ganska återhållsamma gränser.

Den insikten gör mig obekväm.

Att dela lika på en graviditet

En av paragraferna i mitt och J:s jämställdhetskontrakt handlar om att dela lika på graviditeten, att vara gravida tillsammans. Det kändes först svårt.

Svårt för att det så uppenbart är mitt liv som förändras mest just under den här tiden. Vi utsätts båda för samma mentala omskakning och funderingar, men till det kommer en fysisk aspekt som är svår att dela lika på. Det är så uppenbart min kropp som huserar ett annat liv. Det är jag som är trött och kommer gå upp i vikt och få ont på konstiga ställen.

Med det sagt har vi enats om att lägga allt som inte händer inuti min kropp på J:s ansvarslista. Det betyder att det är han som vet vilka ostar som kan innehålla listeria. Det är i hans almanacka vi har räknat oss fram till sista mensens första dag. Det är han som ringer mödravården och förklarar olika flytningar och håller koll på när vi ska vara där nästa gång. Det är han som oroar sig för om vi fått en ovanligt sen tid för ultraljudet och för om jag får i mig tillräckligt med folsyra. Om jag undrar hur det är med vakuumpackad skinka eller varför jag går upp och kissar så ofta på nätterna är det honom jag frågar.

Vi går tillsammans på alla besök hos mödravården och i största möjliga mån är det J som ställer frågor och svarar på sådant vi båda vet.

Det krävs mer medvetenhet än jag trodde och framför allt de första veckorna fick jag tygla min egen nyfikenhet och låta J hitta svaret innan jag själv började leta. Nu har vi hittat en lagom och mer rättvis nivå. Det känns rättvist att lägga allt ansvar, utom att växa och gro på den andra partnern i en graviditet. Det är konkret och en ganska lagom ansvarsfördelning. Jag är också glad att det funkar så bra som det gör.

Om att vägra inse situationens allvar

Jag har tagit lite för lätt på det här med att man ändrar kroppsform när man innehåller två människor i stället för en. Jag har helt enkelt mörkat problematiken helt och tänkt att det löser sig. Det blir mer och mer uppenbart för mig att det inte löser sig. Inte alls.

Är det en sak man vet om gravida kvinnor så är det nämligen att de blir större och större och till slut är de jättestora. Det är helt uppenbart att de inte får plats i sina vanliga byxor, om de inte har väldigt ovanliga vanliga byxor. Jag har vanliga vanliga byxor. Jag får inte plats. Och det kommer inte att lösa sig.

Detta insåg jag igår. Jaha, tänkte jag. Jaha, då får jag väl köpa ett par såna där mamma-byxor då. Jaha. Hur svårt kan det va! tänkte jag. Det visade sig kunna vara exakt hur svårt som helst.

Om man tycker att det är jättesvårt att hitta snygga välsittande byxor när man har ungefär samma kroppsförutsättningar som vanliga enpersonsinnehållande kvinnor, kan man ju fundera lite på hur svårt det är när man inte har det. De flesta affärer säljer inte ens mammakläder. Och de som gör det säljer bara fula mammakläder och i undantagsfall fina, men som sitter dåligt.

Jaha, tänkte jag. Och fortsätter mörka. Det är inte ett problem för mig att gå med gylfen öppen på stan. Det är inte ett problem för mig att gå med gylfen öppen på stan. Det är inte ett problem för mig att gå med gylfen öppen på stan. Det är inte ett problem för mig… och förresten är det ju fruktansvärt omiljövänligt att köpa kläder som bara ska användas i ett halvår! Och jag har en klänning i trikå.

Resfeber

På fredag åker jag till Australien. Eftersom jag i smyg är en bakåtsträvare av rang som blir fruktansvärt obekväm av förändring och förflyttning hatar jag att resa. Eller, jag hatar tanken på uppbrottet från vardagen. Samtidigt som det ju är precis det jag ser fram emot och väl fastspänd i flygplansstolen är det bland det bästa jag vet. Den här gången har min resfeber börjat spela helt andra kort än de vanliga och tar sig nu fysiska uttryck i småfeber och ont i halsen. Riktig feber alltså. Smart där, resfebern.

Men glöm inte att jag är kvinnan som flög till Filippinerna med begynnande bihåleinflammation och med handväskan laddad med en hel Apoteksarsenal. 30 min efter avfärd var jag fullt frisk och höll mig så hela semestern.

Jag skrattar åt ditt halsont, resfebern. Jag fnyser åt din hosta och dina röda ögon. Du har mött din överman. Den här glasbubblekänslan och rinnande näsan gör mig bara mer taggad. Australien - here I come!

Världens modigaste barn

Bilden visar miljontals kanadagäss som tillsammans med duvor, svanar och andra stora fåglar är det vidrigaste jag vet. Det är få saker i den stockholmska vardagen jag är så rädd för som kanadagäss. Utan att tveka eller fundera på min egen framtoning eller värdighet tar jag stora omvägar eller vänder helt sonika om när de dyker upp på min väg. Den rosa pricken ungefär i mitten av bilden är ett barn som med största mod och övertygelse driver djuren på flykten. Ett väldigt modigt barn. Det finns hopp för människorna.

Avledande manöver

Någon gång ska jag skriva inlägget om att inte låta sina ägodelar styra livet. Om att inte konsumera sig i fångenskap.

Någon gång. Men inte nu. Nu ska jag jobba.

Med det sagt hoppas jag att min hjärna kan sluta putsa på bloggformuleringar och i stället fokusera på dokumentet jag har framför mig.

Show off

Mannen på bilden går just nu omkring i Stockholms tunnelbana med en löst Rubiks kub i handen. Det är en lika rolig som nördig alialiapa kollajarå show off. Lite kredd tycker jag att han ska ha.

Dum & Dummare eller om att strö salt i sina sår

Det är dumt att med den slöaste sågtandade brödkniven såga sig igenom hela frukostfrallan och sen vidare genom pekfingret.

Det är ännu dummare att prydligt placera hela saltförpackningen i plast på en varm spisplatta, så att plasten smälter in i plattan och allt salt väller ut över hela spisen.

Det är allra dummast att försöka torka upp saltet med en blöt disktrasa hållen i handen med det köttsåriga pekfingret.

Det gör fruktansvärt ont.

Surdeg

Mina kompisar har en surdeg i kylen. Alltså inte massa outrättade ärenden, svårlösta problem och dåliga samveten, utan en riktig surdeg. En old school tamagochi. En sån som man bakar bröd av.

De har haft den sen april. En gång i veckan matar de den. Då blir den så till sig att den ynglar av sig och de får deg att baka hela veckans brödranson av. Men man måste vara försiktig med degen, berättar min kompis. Den måste smälta den nya maten över natten innan man kan baka bröd av den. Sen kan man hälla i lite vad man känner för och jäsa lite mer och vips så har man ett bröd.*

Degen är lite kinkig. Man måste sköta den noga. En gång lämnade min kompis bort sin förra surdeg till en barnvakt och då dog den! Eventuellt hade den börjat smådö redan innan, kanske av blotta tanken på att lämnas bort till någon annan. Men ändå, döden ska man inte ta för lättsamt på ens om det handlar om en surdeg. Min kompis tröstade sig med att göra en ny surdeg.

Jag tänker mig att det är praktiskt att ha en deg i kylen. Alltid redo, liksom. Men också krävande. Jag tänker mig att det är som ett slags old school tamagochi. Något man måste mata och ta hand om och som man kan leka lite med, men om man missköter sig så dör den. Surdegar är inget för såna som misslyckas med pelargoner eller hittar rottrådar i morotspåsen.

Jag blir ändå inspirerad av tanken på en egen surdeg att ta hand om. Tänk er en tillgiven surdegs kravlösa kärlek som briserar i färskt bröd året om. Fantastiskt! Men jag törs inte riktigt. Jag tror inte att jag skulle klara av att hålla den vid liv. Den skulle tvärdö av övergödning och fetma eller bara bli bortglömd och börja lukta, ensam och oälskad.

Att jag inte tror mig kunna ta hand om en deg i en skål en gång i veckan kan ju verka oroande inför det vårdnadsprojekt som just nu gror i min mage, men jag hoppas ändå att jag kommer att ha lättare för att knyta an till något jag invärtes jobbat på i nio månader än något som står i mitt kylskåp och jäser. Men man vet aldrig.

*Något säger mig att det inte riktigt är så lätt som den här meningen låter påskina