Argt och spretigt om ensamhet och tvåsamhet
DN har idag en artikel om den ekonomiska skillnaden mellan att leva ensam och i par; TV-licens, telefon, hyra, försäkringar och mat belastar ett lönekonto i stället för två. Mer än dubbelt så dyrt. Singlar umgås i större utsträckning ute på krogen än par. Ännu mera dyrt. Och då pratar vi enbart ekonomiska medel. Vad ensamhet kostar i längtan, sorg och utanförskap går inte att mätas i hushållsekonomi och taxikvitton. Och det är egentligen det enda som spelar någon roll.
Det här är ingen nyhet för någon. Alla har tyckt eller tycker synd om sig själv eller någon annan som beklagat sig över sin ensamhet. Och ändå den här totala oförståelsen för längtan efter någon, i kombination med det äckligt otacksamma sättet att ta sin egen tvåsamhet för given. Som ett sätt att be om ursäkt för alla parmiddagar och respektive-inbjudningar. "Jo, visst lever jag med någon, men det är verkligen inget märkvärdigt med det". Klart att det är! Det är den hemliga portkoden för att ta sig in i samhällets gemenskap, sprid den inte till ensamma! Samhällets uteliggare. Köp deras tidning, svara på deras sms men släpp för guds skull inte in dem hit!
Ovanpå det har man mage att romantisera det. Friheten. Friheten i att inte bråka om dammsugning och disk. Friheten i att inte behöva berätta för någon var man är och vart man ska. Friheten i att få ha sex med vem man vill. Friheten i att leva för dagen. Ta stunden som den kommer. Sieze the day. Carpe Bajskorv. Människan vill ha trygghet först och främst. Frihet endast inom ramen för trygghet. Det är skillnad på att vara själv och på att vara ensam. Det finns ingen anledning att hyckla om det. Jag lever tillsammans med J för att jag är kär i honom. Det faktum att han är kär i mig och vill leva med mig gör mig innerligt tacksam och lycklig. Jag hatade att vara singel. Jag tycker att det är höjden av livskvalitet att dricka vin i mjukisbyxor tillsammans en lördagkväll. Jag älskar att han vet var jag är och vad jag gör.
Jag vill ta singlarnas parti. Äntligen riddaren på den vita springaren som dödar alla tvåsamhetsdrakar som inte fattar vad det handlar om. Spluätt! med lansen genom halsen på han som inte förstår att uppskatta att det finns en hon som undrar när han kommer hem. Rrrritsch! med svärdet genom magen på hon som tror att sex är den enda närhet människan behöver. Kablaff! med spikklubban i huvudet på alla jävla parmiddagsidioter. Ka-tchiiing! med pilspetsen djupt i ögat på alla som inte ser ensamheten genom skratten.
Jag tappar tråden. Jag blir arg. Det blir inget stringent och bra blogginlägg det här. I bakhuvudet surrar ett sms jag fick av en kompis härom veckan "Hej! Hoppas allt är bra med dig. Vore kul att ses nån gång. Kanske en parmiddag?" Så obekväm är alltså ensamheten, tänker jag. Jag hade aldrig fått det sms:et innan jag träffade J. Men nu går jag tydligen att ha i möblerade rum. "Hej! Ja, det vore kul att ses. J kan tyvärr inte, men jag ses gärna ändå... kablaff!"
6 kommentarer:
nu blev jag plötsligt väldigt ännu mer förtjust i dig!
Jag har lite dåligt samvete för det här inlägget. Det där sms:et... han som skrev det är en jättebra människa som jag tycker jättemycket om och han vill bara väl. Det är orättvist att hänga ut det såhär. Men samtidigt är det ju precis vad det handlar om, att även de goda gör så fel så fel. Vuxenmobbare är vi allihopa. Du meeeed och jag meeeed.
Det är ensamt att vara singel. Enklare, billigare och närmre att vara i par.
Men jag tycker att du hakar upp dig på orden. Parmiddag, det är det som är skrivet men det är väl för f-an inte så att du endast är bjuden för att du är i par. Som om din vän, vem det nu är, bara vill träffa dig om J följer med.
Det är en middag, ett sätt att träffas. Det är tråkigt att man använder (och ofta sitter fast i) dessa ord, men att aktivt motverka dem tror jag endast medför ensamhet det med...
Jo! Det är precis det som är grejen! Par är lättbjudna, singlar är svårbjudna. Naturligtvis finns det folk som är bättre än andra, men det syns tydligt hur mycket lättare gemene man tycker att det är att bjuda hon&han än att bjuda singeln. Det är inte en slump att uttrycket parmiddag finns. Sen ska man naturligtvis inte vara elak mot sina vänner för den sakens skull, men man kan be dem att tänka sig för.
Och du anar inte hur ofta jag får höra "Jaha, vad synd att J jobbar då, då tar vi en annan dag!"
Ingen fara - häng ut mitt mess... Det skojiga var att det faktiskt var med glimten i ögat jag skrev det. Det kan ju låta som en efterkonstruktion - men det är faktiskt sant. Så jag står helt på din sida i den här frågan.
Puh :-)
Skicka en kommentar