Mera projektledning
Jag har det! Det är ju okej att en av parterna i ett förhållande tar hela projektledaransvaret om det är så man kompletterar varandra bäst. Det är upp till var och ens personlighet hur man agerar i relationer med andra. Jag är projektledar-typen helt enkelt.
Bah. Trodde ni. Så enkelt är det förstås inte. Vilka strukturer i samhället har givit mig de egenskaperna och hur kommer det sig att de är så mycket vanligare hos kvinnor än hos män? Rannsakan rannsakan. Nä, precis. Skit-patriarkat.
29 kommentarer:
Fast är inte det typiskt "manligt / kvinnliga" i ett förhållande att kvinnor i stor utsträckning ser hela förhållandet och den gemensamma vardagen som ett projekt, snarare än två separata liv som av kärlek vävs ihop? Och därmed inte sagt vad som är det bästa...
Det är möjligt. Men det frustrerande i frågan är att det finns ett typiskt manligt och kvinnligt sätt att förhålla sig. Så länge vi pratar om manligt kontra kvinnligt beteende har vi lång väg kvar till ett jämställt samhälle.
OK. Då kör vi - precis som i all annan matematisk härledningsteori - kontrafenomenet: Med ditt påstående skulle det alltså inte kunna existera jämställdhet samtidigt som vi har termer som manligt och kvinnligt beteende? Vem har bestämt det?
Bestämt? Jag tror inte att det existerar någon klubbad definition av jämställdhet, utöver SAOL då. Men så länge vi laddar en person med egenskaper utifrån hans/hennes kön behandlar vi inte alla människor lika, vilket torde vara en accepterad förutsättning för jämställdhet. Alltså: nej.
Nej, vet du vad Anders. Det är INTE typiskt manligt/kvinnligt att se på förhållandet så. Jag är så förbannat jävla trött på folk som talar om för mig hur jag borde se på saker eller agera för att det är så kvinnor bör göra. Alternativet är att vara ett undantag, vilket jag ofta är, och det är jag också förbannat jävla trött på. Jag är jag, en helt vanlig individ som du och alla andra. Jag är inte projektledaren i mitt förhållande, men i många andra sammanhang är jag det. Och om jag fick bestämma skkulle jag bestämma att vi inte pratar om manligt/kvinnligt. Det kanske inte löser världens problem, men samhället skulle kännas bra mycket mer jämställt då.
Å jag vet att jag hoppade tillbaka i diskussionen och helt irrationellt uttryckte lite känslor här... Vad jag menar är också att det är svårt att få till jämställdhet när man definierar beteenden utifrån kön. Även om många beteenden säkert går att härleda till kön. Men då kommer ju den centrala frågan VARFÖR är det så. Det är det som är det viktiga, inte om det inte GÅR att ha jämställdhet och samtidigt prata manligt/kvinnligt. Tycker jag. Å nu sitter jag här och ursäktar mig fastän jag står för det jag skrev förut bara för att det inte var en klockren fortsättning på diskussioen. Typiskt kvinnligt. Jävla patriarkat.
Jag är mest förbryllad över att det tydligen är en manligt beteende att byta däck på bilen, det är ju skittråkigt.
Varför är det så? Om man går ned i garaget runt däckbytar helgen så ser man bara killar som stånkar och jävlas med de satans däckhelvetena.
*jfer* - Tack, då vet jag det. Observera att jag ödmjukt formulerade mitt första inlägg som en fråga och inte som ett påstående. Fast det kanske är typiskt mig och min manliga härskarteknik att få dig att reagera samtidigt som jag kan undfly allt ansvar genom retorik?
*kanalisera* - OK, tack för att du följer mallen, blir lättare för mig att fortsätta med mina frågor då: Men så länge vi laddar en person med hans eller hennes egenskaper över huvud taget oavsett kön så behandlar vi ju inte alla människor lika. Är jämställdhet något som bara är förbehållet könsperspektivet?
Absolut inte. Att applicera fördomar på en annan person utifrån dennes kön/etnicitet/sexuella läggning/religion eller annat är inte förenligt med jämställdhet. (Men den här tråden handlar just om jämställdhet mellan män och kvinnor i heterosexuella relationer i min närhet.) Alltså: nej.
Vart vill du komma?
Jämställdhet - det är som med alla rättviseprojekt, alla vill ha det för kollektivets skull, men ingen vill ge upp sin egen personliga fördel.
Jag vill gärna ha mer jämställt samhälle, men är jag beredd att offra mina manliga "fördelar" av att bli tillfrågad om åsikter på konferensen, att slippa vara den som folk förväntar sig ska städa upp fikahörnan? Nja...
Första steget är att alla med fördelen vågar ge upp den, andra steget är att det inte behövs.
Tillägg: På mitt jobb blev alla tjejer inbjudna till "smyckeskväll" av en av mina kvinnliga kollegor, för hon har silversmyckestillverkning som hobby. Ingen kille blev inbjuden, fast hon vet att jag gick en kurs i silversmide i somras, och hon har kollat på det jag gjorde... Varför gör kvinnorna samma misstag som männen borde lära sig att inte göra? Jag blir trött.
*kanalisera* - Jo, du skrev att "så länge vi pratar om manligt kontra kvinnligt beteende har vi lång väg kvar till ett jämställt samhälle". Efter ett bar bollande inlägg mellan oss skriver du tllslut att det är FÖRDOMARNA vi lägger på personligheten som hindrar vägen mot ett jämställt samhälle. Och det är i det sista som du hittar rätt. Jag ser en skillnad, gör du?
Men att säga att ett visst beteende är typiskt kvinnligt är väl om något en fördom?
Absolut!
När jag kom till Sydafrika förfärades jag över hur det vita talade om de svarta - om hur de var oföretagsamma, skräpade ned och hur man var tvungen att tala till dem som man talar till barn.
Efter några månader förstod jag vad de menade - det låg någonting i fördomarna. Det som de vita sydafrikanerna inte gjorde var att se sin egen skuld i att de svarta i stor utsträckning agerade på det sättet - att de hade förtyckt de svarta i generationer vilket i förlängningen gav de svarta just de egenskaper som de vita tyckte var förkastliga.
Vi är alla formade av hur vi har blivit behandlade och i vilken miljö vi är uppväxta i. Man måste kunna acceptera att det finns skillnader, pga av dessa miljöskillnader, för att kunna angripa problemet och faktiskt nå jämställdhet. Nu blir det lätt cirkel-resonemang i form av:
1) Olika människor beter sig olika i samhället
2) En del av olikheterna kan man se så pass tydliga mönster i att man väljer att kalla dem manliga och kvinnliga (eller någon annan kategorisering). Märk väl att detta bara är ett verktyg för att beskriva de skillnader som vi från början har konstaterat.
3) Vi leds av vårt förnuft att det inte kan vara någon skillnad och väljer att bli arga på kategoriseringen istället för att angripa det vi iaktog från början nämligen att olika människor beter sig olika.
4) Vi är tillbaka på ruta noll - vi har konstaterat skillnader mellan människor - kategoriserat dem - och sedan förkastat att det kan finnas några sådana skillnader.
Tryckte lite snabbt där. Så här skulle det vara:
Absolut! Men ett beteende är alltid ett beteende och det döms man efter. Och det är väl självklart att man kan säga att något är typiskt manligt eller kvinnligt beteende, vi bygger väldigt mycket av vår igenkänningshumor på det. Vissa bygger bloggar på det. Sedan att det inte stämmer in på alla ur den kategorin människor är också självklart. Därav ordet typisk. Det är när amn förutsätter ett visst beteende från en människa och dömer någon på förhand utifrån detta som det blir en hindrande fördom.
Om du inte redan har gjort det, läs: Carin Holmberg "Det kallas kärlek". En utmärkt bok (doktorsavhandling tror jag) om detta och mycket mer i "moderna, jämställda par":s vardag. Biten som handlar om bekräftelse har gjort mig till livstids-singel. I rena ilskan.
Vi pratar om varandra. Min poäng är, i linje med Jfers utbrott, att så länge vi gör uttalanden som förutsätter att det är skillnad på mäns och kvinnors beteende kan vi inte leva jämställt eftersom de blir del av en självuppfyllande profetia. T.ex. leder uttalandet "Ett typiskt kvinnligt beteende är att tycka om att shoppa" till att jag som kvinna lär mig att jag, för att vara en 'riktig' kvinna, borde tycka om att shoppa. Jag belönas enligt samhällets konstruktioner för ett visst beteende. (För jag hoppas att vi är överens om att det inte finns några shopping-gener!)
Alltså, fördomen tjänar både till att döma en människa (du tycker om att shoppa) och till att tvinga människan att fortsätta/börja agera enligt ett visst mönster (du borde tycka om att shoppa).
Det är också sånt här som gör igenkänningshumor och bloggar om Hur Män Tänker etc. så deprimerande.
Ja, vi menar ju i stort sett samma sak, det gör vi.
Men det finns en skillnad i att dömas efter handlingar som man faktiskt utför mot handlingar som någon tror att man utför.
Oavsett om de handlingarna har ett historiskt och kulturellt påtvingat ursprung. Det är att göra sig till offer och slav under något som man själv ganska enkelt kan påverka - sitt eget agerande.
Jag är med på att man inte skall slänga sig med fördumsfulla plattityder - men vi måste väl ändå få uttala att det finns skillnader? Om det inte fanns det hade vi inte den här diskussionen - du har ju själv konstaterat att du beter dig på ett visst sätt i en relation. Det man förlorar genom att generalisera är att man inte säger den 100-procentiga sanningen eftersom inte alla följer mallen - men det man vinner är att man kan belysa problemet med att vi har ett patriarkat som har gjort att kvinnor och män i många situationer beter sig olika. Diskussionen fastnar väldigt ofta just på att vi sätter namn på de skillnader som vi upplever finns. Då kommer man inte vidare och kan inte konstruktivt disktutera hur vi skall motverka fenomenet i framtiden.
Hur kommer det sig att jag inte blir irreterad på "Män har svårt att uttrycka känslor"? Jag tycker inte det uttalandet stämmer på mig och väljer att helt sonika bortse från det. Jag känner mig inte mindre man för det - borde inte samma sak gälla "Alla kvinnor tycker om att shoppa"? Det är ingen som kräver av dig att du skall leva upp till alla dumheter som alla säger.
Ni banaliserar problematiken kring det fria valet. Hur vet jag att jag tycker om att shoppa för att JAG tycker om det eller för att samhällets patriarkala strukturer belönar mig för det?
Det är alltså inte så enkelt att styra sitt eget beteende som det låter.
Men jag är helt med på det kan finnas poänger att benämna beteenden typiskt manliga/kvinnliga i syfte att belysa och motarbeta problematiken med ojämställdhet. Målet helgar medlen.
Ungefär lika svårt som att veta om det verkligen är du som tycker så här för att du verkligen gör det eller för att du läst det i böcker som anses viktiga av de etablerade i ämnet?
Det är klart att man kan djuploda i metafrågor om det egna medvetandet och det fria valet i alla oändlighet. Jag ser absolut att du har en poäng där.
I kampen för målet tror jag ändå att det viktigaste är att bekämpa fördomar och inte handlingar.
Skit i det här nu!
Skriv något nytt och fräsht för idag istället... det här känns så Måndagen den 27 nov....
Helvete, här läser man inte en dag och så kommer man in för sent i diskussionen.
Så här är det: Det är skittråkigt och jobbigt att byta däck - men ingen förväntar sig att jag eller någon annan tjej ska göra det heller. Utan de flesta förväntar sig att någon karl ska gå ner i garaget och göra det, och därför känner karlarna pressen att göra det - och går ner och gör det. Skulle nog sitta hårt inne för t.ex. *Gabriel* att krocka med sina sommardäck och säga "Tyvärr har inte min tjej hunnit fixa däcken." Så han kanske uppfyller allas förväntningar och byter däcken istället.
Och själv förväntar jag mig av de flesta tjejerna att det är de som vet vilka som vill vara med på vilken present, eftersom det ganska ofta är så. Och jag skäms mycket mer för att det är ostädat här hemma än för att nya skattemärket inte är påsatt på bilen. Jag har ju iofs inte använt damsugaren i år, det är det alltid någon annan här som gör. Men jag gissar att 90% av alla som kom hit skulle tro att det beror på att jag inte fullgjort mina plikter.
Fast just nu så lever ju jag i det extremaste projektledar-utförar förhållandet. Det har gått över till slavdrivare-slav. Överst på Att-göra-listan står nu "Ge mig ett glas vatten".
Jag tror att man blir mer förbannad på själva projektledargrejen än på projektledar/utförarförhållandet. Så här: det visade sig ju att J hade koll på äggen och blomman och vad det nu var. Men grunden till din irritation var ju att du tänkte på det och förutsatte att han inte skulle tänka på det! Han tänkte på det och sen tänkte han förmodligen inte på huruvida du tänkte på det eller inte. (Det blir många "tänkte" här.) Är du med? Det jobbiga är alltså egentligen att känna att "Det här tänker jag på, gud vad 50-talshemmafruaktigt, han tänker säkert inte på det". Inte att han inte tänker på det. Eller?
Förresten kan man leva i ett förhållande där ingen är projektledare. Då blir det inga presenter köpta, inga blommor omplanterade osv. Det är inte heller så bra alla gånger.
Kön är biologi. Det finns biologiska skillnader mellan människor. Jag har svårt att tro att dessa leder till skillnader i beteenden. Genus är skillnader som samhällsstrukturen skapar mellan människor. Samhället som det sett ut i 1000-tals år har skapat olika förväntningar på på olika människor. Det har lett till att olika människor beter sig olika eller känner olika förväntningar på sig hur de ska bete sig. Medvetet eller omedvetet. Den intressanta frågan är enligt mig hur man skapar ett samhälle som ser alla människor som individer och inte delar upp dem i grupper.
Skicka en kommentar