Jösses rakt in i hjärtat

Precis hemkommen från Stadsteaterns föreställning Jösses flickor. Jag är helt tagen. Fyra timmar vill vi kan vi törs vi rakt in i hjärtat. Hur vet man att man vill, kan och törs? Det är inte så jäkla enkelt. Tvärtom, det är skitsvårt. Och myllret av kamper man borde vilja, kunna och våga driva. Vi ska knulla era horor, brölar de på Råsunda och jag är tyst. Reclaim the street, skriker de på Götgatan och jag är tyst. Sverige leder jämställdhetsligan, skriver de i tidningen och jag är tyst. Vi tjänar på att jag är hemma mer med Plutten så att Han får jobba, säger Hon och jag protesterar. Där gick tydligen min vilja-kunna-våga-gräns. Räcker det? Och vem avgör om det räcker? Räcker det någonsin? Och vill jag kan jag törs jag? Hur vet man det?

Och alla som inte vill, kan och törs, hur ska jag veta hur jag ska förhålla mig till dem?

Jag vet inte. Men jag vet att jag har en stor viljakunnavåga-klump i bröstet som måste gråtas ut och tänkas sönder. Och jag vet att alla alla alla måste boka sig en Fåtal platser kvar-biljett till Jösses flickor på Stadsteatern.

Nu.

http://www.stadsteatern.stockholm.se/