Om ilska

Jag har problem med ilska. I teorin är jag helt på det klara med att det är mer konstruktivt att vara arg än ledsen och att det är bättre att våga ta en konflikt än att gå och sura för sig själv. I praktiken är det lite svajigt.

Man kan säga att det finns fyra ilska-scenarier, baserat på åt vilket håll ilska riktas och relationen mellan de inblandade:

1) Jag blir arg på närstående
Exempel: Kompis håller inte löfte, J beter sig som en treåring
Reaktion: Resulterar alltid i ledsamhet och klump i magen och ibland i manipulativa bitchfasoner (fast det törs jag nästan inte erkänna ens för mig själv, utan försöker maskera med efterkonstruktioner och verbalitet (jag är grym på det!)).
Resultat: Noll konstruktiv ilska. 100 pucko-poäng.

2) Jag blir arg på fenomen/instans
Exempel: Gratisentrén till museer tas bort, Telenor Sverige väljer bara 40-åriga män till sin ledningsgrupp
Reaktion: Resulterar i konstruktiv välformulerad ilska.
Resultat: Guldstjärna till kanalisera!

3) Närstående blir arg på mig
Exempel: Jag håller inte löfte, jag behandlar J som en treåring
Reaktion: Tjong i magen. Inga ursäkter eller klargöranden i världen kan sudda bort ett snäsigt svar eller – ännu värre – en ren utskällning (tack gode gud händer det praktiskt taget aldrig). Jag skäms så att jag nästan dör och magen blir ett svart hål av obehagskänslor.
Resultat: 1000 pucko-poäng

4) Utomstående blir arg på mig
Exempel: Någon tutar argt när jag kör bil, fullgubbe skriker åt mig i tunnelbanan
Reaktion: Tjong i magen. Oavsett om ilskan över mig är befogad eller ej. Tjong tjong. Aj aj. Obehagligt och jobbigt och omöjligt att skaka av sig.
Resultat: Hundramiljonertusenhundramiljarder pucko-poäng. Ett urkokrat beteende att ta så illa vid sig.

Effekterna av 3) och 4) kan sitta i for life. Jag plockar fortfarande fram obefogat arga pensionärer jag mötte som brevbärare 1998 och skäms och att J blev irriterad i morse konserveras i samma svarta hjärtevrå (läs: hjärte-oändligt stora utrymme).

En snabb slutsats ur ovanstående ger att jag har klara och stora problem med min och andras ilska. Det behövs inte lång rannsakan av mitt inre för att förstå att detta i sin tur med största sannolikhet hänger ihop med mitt gigaaantiska bekräftelsebehov. Alla måste tycka om mig. Ingen får tycka illa om mig.

Med denna insikt, har jag då rätt att fortsätta instämma i hyllningskören av raka rör och hellre arg än ledsen, trots att jag inte kan hantera outputen av det?

Ja. Tveklöst. Det handlar ju för fan bara om att skärpa sig. Igen.

Men fasen vad det är svårt med teori och praktik och leva som man lär och vilka regler gäller för känslor som dyker upp fastän de inte ska göra det och hur hanterar man situationer när man kommer på sig själv med att bete sig som ett as och tänk om man faktiskt mycket hellre vill bli arg än ledsen men inte kan - vad gör man då?
Det skulle jag bra gärna vilja veta.