Carpe onsdagspuckel

Eventuellt har det anats lite subtilt mellan raderna i den här bloggen att det faktiskt händer att jag känner en viss grad av tristess i mitt nuvarande arbete. Jag kommer på mig själv att leva med en onsdagspuckel. Måndagar präglas av depressionsliknande symptom, pinsamt många ögonkast på datorklockan samt funderingar på vad man egentligen borde jobba med och sextimmarsdagens positiva inverkan på samhällskroppen. Tisdagar följer samma mönster, men går i regel lite snabbare. Under korta perioder kan man till och med uppslukas av det arbete man är anställd för att utföra och bitvis tro att man är rätt man (kvinna) på rätt plats. Trötthet och nedstämdhet ligger latent, men det finns hopp om att det kan komma att vara lite bättre vid ett annat tillfälle i livet. Den övergripande och starkaste tisdagskänslan är dock hopplöshet. Så på onsdagen händer det, som genom ett trollslag. Oftast vid lunch ungefär. Man är över puckeln! Nedförsbacke! Plötsligt ser man fredagsölens gyllne ljus i slutet av tunneln och som genom ett askungesvingat trollslag blir måndagens arbetsuppifter en glittrande glassko av spännande utmaningar och utvecklingsmöjligheter. Resten av veckan går i ett klämkäckt huj med friska stavtag, god valla och perfekt före. Så på söndagen, eller i tursamma fall, måndag morgon, bryts förtrollningen och arbetsuppgifterna blir precis lika menlöst grå som föregående vecka. Alla som nån gång haft ett tråkigt sommarjobb eller fastnat i perioder av oinspiration och tristess på jobbet känner igen fenomenet. Alla som funderat över meningen med det egna livet inser att livskvaliteten i ett onsdagspuckelliv är sjukt ojämn.

Den här veckan hände dock något märkligt. Min onsdagspuckel kom på tisdagförmiddagen! Hela mitt väsen skakas. Är jag nu en sån som har tisdagspucklar? Då är ju steget inte långt till måndagspucklar och sen till inga pucklar alls! Och inga pucklar alls är ju samma sak som tillfreds! Herregud. Jag ser trenden tydligt, jag utvecklas till ett förnöjt dublirvadduäterdetfinnsingadåligaväderbaradåligakläder-mongo. Jag kommer bli en ointressant nyttig kugge i maskineriet. En lycklig guldfisk. En sån som säger Carpe Diem och menar det. Gud hjälpe mig! Men frukta intet. Jag kämpar emot. Till exempel skapar jag oro genom att skriva det här på arbetstid och jag kommer medvetet micra min lunch för kort tid. Om jag fortfarande känner mig tillfreds med situationen kommer jag hämta eftermiddagskaffet ur den äckliga automaten med pulvermjölk. Mig får de inte levande. Carpe onsdagspuckel, kamrater!