Katalysatorknä

Japp. Ångern kom ikapp mig. Jag packade lydigt ner mina träningskläder i ryggsäcken igen och gav mig iväg till gymmet. Körde en hjälplig halvvariant av sjukgymnastövningarna, fick skitont i knäet, slet lite i de andra maskinerna, kände mig duktig och haltade hem. Nu känns allt mycket bättre och mycket sämre igen. Bättre för att jag faktiskt tränade, sämre för att jag blev påmind om att jag inte kan träna som jag vill.

Mitt knä fungerar som ett slags katalysator för dåliga tankar. När livslustmätaren når under en viss nivå börjar knäet gnälla och pang så slår mätaren i botten. Det känns orättvist. Jag är så försvarslös. Och jag tycker nog att livet lite oftare borde få vara lite mer än ett elakt knä.