Kontorsapati

Ibland blir jag liksom lamslagen av tristess. Jag kan bara inte förmå mig att göra ditten eller datten. Jag tror att det händer de flesta då och då. Jag är knappast något unikum inom apati. De flesta människor har trösklar att klättra över innan tvätten hamnar vikt i garderoben eller glödlampan i förrådet blir bytt. Man har olika trösklar för olika saker beroende på vem man är och hur livet ter sig för tillfället. Ibland kan man surfa på farten från en tröskel och flyga över ett par andra. Ibland växer sig småtrösklar stora som bergskedjor.

Jag har tvärt emot min vilja börjat odla många och stora trösklar på mitt jobb. Jag blir helt apatisk och kan inte för mitt liv börja skriva på det där dokumentet eller gå tvärs över kontoret och ställa den där frågan. Jag undrar vad min kontorsapati beror på. [Här måste jag ta en paus och tvinga bort alla apatisk flyktingbarn-skämt som har den dåliga smaken att dyka upp i min hjärna] Ett som är säkert är i alla fall att den göder sig själv. Det faktum att jag inte skriver det där dokumentet gör att jag känner mig dålig vilket bygger tröskeln ännu lite högre.

Ganska ofta känner jag mig dålig för att jag inte är tillräckligt produktiv. Det konstiga är att jag vet att jag är sjukt produktiv, när jag vill. Jag är produktiv, smart och verbal. Jag kan lätt skriva tusen genomtänkta blogg-inlägg i minuten, men jag kan inte förmå mig att dra de sista pilarna i mitt processdokument. Varför? Jag kanske jobbar med fel saker. Eller, det gör jag ju helt uppenbart just nu. Men ändå, alla runt omkring mig gör varje dag massa tråkiga saker, utan att lamslås och dra ut på det i tusen ineffektiva ångesttimmar. I värsta fall beklagar de sig lite, tar omvägen över aftonbladet.se en stund, men sen är det bara att bita ihop och göra. Hej och hå. Bara bara. Jag lägger inte ens min inproduktiva tid på slösurf och mejl, jag lägger den på att klicka runt mellan olika fönster och känna efter hur det känns när ångestmaskarna sakta men säkert knaprar sönder min självbild. Mest känns det i magen faktiskt.

Mitt uppblåsta jag menar att min kontorsapati beror på att jag är så mycket bättre än alla andra, att min oändligt höga intellektuella nivå ställer krav på högre former av stimuli. Mitt urblåsta depressiva jag menar att jag helt enkelt är värdelös. Det är förstås nonsens rakt av, jag är varken värdelös eller extremt intellektuellt begåvad. Sanningen ligger väl som vanligt nånstans däremellan.

Eller strax bredvid den där satans pådyvlade självbilden av att vara "en driftig tjej".