Borat

I tisdags såg jag den, filmen Alla talar om. Alla har en åsikt. Alla spekulerar i vilka bitar som är rent dokumentära och vilka som är skådespeleri. Alla har sett halva filmen på Youtube. Alla får ta och skärpa sig.

Lite hårt, men ändå; filmens poäng är att driva med våra fördomar om a) okända länder i öst och b)korkade människor i USA. På a svarar vi att vi kommit långt förbi filmens fördomar om bittra fruar vid plogen och okunskap om västvärlden och idag borde skoja om helt andra saker (varför de fortfarande är så förtjusta i socker, varför de rika har så dålig smak och hur planekonomi relaterar till uttrycket service minded, eller - mer på gränsen - hur kapitalism relaterar till trafficking och arbetskraftutvandring) och på b svarar vi på västfronten inget nytt bajs. Kom igen! Är det här det mest uppseendeväckande och roliga vi sett sen Sagan om ringen? (Det skulle iofs vara kul om det bildades Borat-sällskap som köade i timmar i fula kostymer och lösmustascher till biljettsläppet av editors cut och skapade ordlistor och grammatik för Borats kazaktstanska engelska) Även om det svävade en lätt äckelfascination över den feta gubbens fyra magar så känns det hopplöst 80-talstråkigt med en fet och en smal hårig man som nakenbrottas i varandras rumpor i kanske världens längsta scen. Generade människor i en hiss och arg hotellpersonal hamnar i samma låda.

Jag gissar att kittlingen i filmen är att den hela tiden låter biobesökaren sväva i ovissheten huruvida det är på riktigt eller inte, men krasst sett: är det på riktigt (alltså dokumentärt) är det oändligt tragiskt och är det inte på riktigt (skådespeleri) känns det ganska gjort och fantasilöst. Sex och bajs i all ära, men ska det hålla hela vägen måste det vara lite mer raffinerat.

Men det ska erkännas att jag garvade högt i inledningen av filmen med de dåliga presentationsklippen och i slutet till den Kazakstanska nationalsången.

Och det ska erkännas att jag faktiskt inte är så filmintresserad, fast så får man inte säga i dessa dagar av filmofili.