Skolk

Vill ni veta en hemlis? Ja, det är klart ni vill. Det snuddar väl vid vad som definierar en hemlis, att det ligger en hög grad av Vill Veta över den. I alla fall, jag tänker skolka i eftermiddag.

Klockan 14 i eftermiddag ämnar jag sätta mig i en av stolarna närmast dörren i mötesrummet och påminna om min önskan om att mina punkter på funktionsmötet behandlas först. Sedan kommer jag prata om de nya incidenthanteringsrutinerna och utfallet av dem och lite kort och snärtigt presentera arbetet med prioritet som jag planerat att inleda nästa vecka. Jag förväntar mig tjurigt motstånd och oförstånd. Så när klockan närmar sig 14:30 tänker jag resa mig upp och med ett ursäktande leende titta på klockan och förklara att jag tyvärr måste avvika till min sjukgymnast. Jag kommer få några lycka till och kanske kommer ett ”varför går hon hos sjukgymnast?” höras bakom min rygg när jag lämnar rummet. Sen tar jag min stora ryggsäck med sjukgymnastträningskläder, går till tunnelbanan och åker raka vägen hem. Ha! Hemma tänker jag svida om i mjukisbyxor, sockor och munkjacka och koka gott kaffe och sätta mig i soffan under en filt och läsa ut Mästaren och Margarita. Eller så sätter jag Anna Ternheims första på repeat och spelar några omgångar Betapet. Eller så dumtittar jag lite på reklam-TV eller läser DN. Så jävla skönt.

Det är världens snällaste skolk. Jag har en stående tid hos sjukgymnasten varje tisdag eftermiddag som jag jobbar in i förväg varje måndag och jag har prydligt och ordentligt ringt sjukgymnastens telefonsvarare tidigt i morse och berättat att jag fått förhinder och inte kan dyka upp idag. Dessutom har mitt knä slutat samarbeta alldeles sen jag trodde att jag var Toppform-Hulken och gick den 20 min långa promenaden till och från jobbet tre gånger förra veckan och går nu nästan inte att träna alls för att det gör så ont. Alltså: Ingen förlust för jobbet. Ingen förlust för sjukgymnasten. Ingen förlust för mig.

Och ändå är det tveksamt om jag ens kommer att njuta av mina stulna timmar. Jag kanske ringer sjukgymnasten igen och åker dit och gör de få övningar som ändå funkar. Jag kanske går till gymmet senare ikväll och försöker ersätta sjukgymnastiken med egen träning. Eller så kanske jag fullföljer mitt skolk, köper en påse tröstlakrits och vankar omkring hemma som en osalig ande med dålig dålig dålig känsla i magen, ångrar mig sönder och samman och skäms. Förmodligen gör jag så. Det är så jävla mycket november överallt och det satans knät bara skriker. Tusen rubel till den som trycker in lite konstruktivitet i min hjärna.