Döden

Det här är resterna av en liten vinbärssnäcka som jag precis ovetandes mosade under hälen på min vänstra gymnastiksko. Det kändes onödigt och lite ledsamt. Som så mycket annat idag.

Stora djur

Det bekymrar mig ibland att jag ser så få stora djur. Jag tänker att man lever ett osunt liv om man alltför sällan kommer i kontakt med djur som är större än insekter och husdjur. Det känns på något sätt naturligt att då och då klappa en häst eller få syn på en gris.* I helgen fick jag i alla fall råda bot min djuroro. I lördags såg jag nämligen två hägrar på ganska nära håll, de räknas absolut som stora djur, speciellt när de lyfter och landar. Sen åkte jag bil förbi oräkneliga hästar och kossor och en av kräftskivedeltagarna menade att hon till och med sett en älg. Då kan man slappna av för ett tag. Jag var orolig att jag skulle bli tvungen att åka till Skansen, vilket jag principiellt är strängt emot, eftersom jag tycker att det är djurplågeri att ha stora djur inhägnade på små ytor. Men nu kan jag alltså vara djurlugn. Och på torsdag ska jag vara hundvakt åt en ganska stor hund, det är i gränslandet.

*) Även om jag i skrivande stund inser att det låter lite udda

Bokslut över sommaren

Länge har jag känt mig snuvad på sommaren. Den tog slut så plötsligt och jag var inte redo. Jag har inte kunnat komma till ro eller accepterat novembers början redan 1 augusti. Men idag har jag landat. Ett morgondopp i blåsigt väder och iskallt vatten, men likväl ett morgondopp. Nu är jag redo. Kom an bara, regn och mörker!

Köttberget och jag

Min bror säger att det bara är 40-talister som lämnar meddelande på mobilsvar. Moderna människor skickar sms eller tycker att det är en självklar underförstådd deal att motparten ringer upp när hon/han ser ett missat samtal.

Jag lämnar alltid meddelande på mobilsvar. Även om jag inte har något viktigt ärende. Jag tänker att det stillar motpartens nyfikenhet om varför jag ringde och också berättar om jag förväntar mig att bli uppringd eller inte. Dessutom är jag ju sugen på att prata med någon när jag väl ringt upp och då får jag i värsta fall nöja mig med ett mobilsvar om ingen realtidslösning står till buds.

Jag tillhör inte kategorin människor som tycker att det är jobbigt att prata med telefonsvarare. Jag tycker att det är trevligt.

Det ska man tydligen inte göra om man är i min ålder. Jag sticker ut. Jag gör fel. Det är jag och 40-talisterna. Köttberget.

Kapitulering inför vädermakterna

Jaha. Nu orkar jag inte längre. Nu gör jag det. Nu kapitulerar jag och gnällbloggar om vädret. Skyll inte på mig. Skyll på vädret.

Vafan! Ska det vara såhär! Ska november komma redan i augusti? Ska vi inte ha lite brittsommar? En endaste liten grillkväll och ett kvällsdopp, ska det vara för mycket begärt? En endaste liten fjuttdag utan regn?

Jag orkar inte längre. Jag kapitulerar. Jag gör vad som helst för lite sol. Eller för att kunna vistas utomhus överhuvudtaget, utan att bli dyngsur. Eller så låter jag mig själv långsamt förtvina till ett grått otröstbart knytte som plötsligt en dag går upp i rök vid tangentbordet. Men då är det ingen som märker längre. Är det så du vill ha det vädret!? Va? Är det det? Inte ens ett vettigt svar kan man få. Bara regn regn regn och lite uppehållsväder.*

* Och vad är det för idiotisk term egentligen? Uppehållsväder.

Den stora kräftätarhelgen

På lördag är kulmen i den stora kräftätarhelgen. Tydligen. Jag har blivit bjuden till inte mindre än tre kräftevent. Det smärtar mig vid såna här tillfällen att jag bara är en. Vid andra tillfällen är jag å andra sidan så rysligt trött på mig själv att det att bara vara en, är mer än nog. Kanske om man kunde duplicera sig under kräfthelger bara. Det vore fint.

Funktionsfel

Det finns två saker min kropp gör ibland som jag tycker är riktigt korkade.
Den ena är att vara kissnödig och törstig samtidigt. Ett uslare hushållande av resurser får man ju leta efter.
Den andra saken är att inte sova när jag är trött.

Jag har de senaste två nätterna roat mig med det sistnämnda. Det är så dumt. En sak om man är stressad över något, eller ute och festar eller blir störd av ljud eller ljus. Men om man ligger i sin egen säng i sitt eget mörka tysta sovrum mitt i natten, inte är stressad över något särskilt och är jättetrött, då ska man ju sova. Inte stirra på radioklockan, vända sig från sida till mage till rygg och tänka osammanhängande tetristankar. I synnerhet om man är lika bra på att hantera sömnbrist som en fyraåring.

Tunnelbana och självhat

Idag har jag varit otaktisk. Följderna blev att jag tvingades åka tunnelbana hem utan något att distrahera mig med. Det finns inte ord att beskriva hur långtråkigt jag tycker att det är att åka tunnelbana. Jag har alltid en bok eller en mp3-spelare med mig. Men inte idag. Klant.

Plan 1 var att härda ut och roa mig med att titta på folk som ser ut att ha gälla röster eller lukta illa och också har och gör det. Den övergav jag snabbt. I stället spontanshoppade jag boken Gunnar av Bob Hansson.

Gunnar handlar inledningsvis om självhat; hur alla människor innerst inne hatar sig själva. Det yttrar sig i kritiska tankar och omedvetet straffande handlingar. Gunnar försöker prata med andra om deras självhat, men vare sig hans barnbarn Conny eller Connys dagisfröken är riktigt med på noterna.

Jag var tokigt med på noterna. Jag var så med på noterna att jag köpte en svindyr liten juiceflaska och spillde ut över hela mig. Sen gick jag hem och somnade i soffan och dreglade på min alldeles rena tröja.

Jättesvamp

Det vankas svamphöst, läser jag i DN.

Det kanske bara är jag, men är det inte något nästan lite snuskigt över den här bilden?

bild: www.dn.se

Livskvalitetssänkande insatser

Instant livskvalitetssänkande:

Intervallträna före lunch på Västerbron i motvind.

Så urbota dumt.

Livskvalitetshöjande insatser

Tre sätt att effektivt höja din livskvalitet avsevärt:

1) Olja mekanismen i rullgardinen
2) Pumpa cykeldäcken (både fram och bak)
3) Förlägg jobbmöten till trevliga caféer och börja din dag med lyxfrukost

Livet är lätt.

Hur gick det?

Det gick bra!!!

Jag hittade mitt gamla fotbollsjag och gjorde mål och platsade i laget och knät höll och allt var jätteroligt och på väg hem började det regna så att jag kom hem precis sådär regnblöt och svettigt grusig och lycklig som man ska vara efter en fotbollsmatch.

Och när jag hade duschat fick jag varm finchoklad med vispgrädde.

Come back

Efter 8 år av förtvivlad gråt och sjukgymnastik gör jag ikväll come back i mitt gamla fotbollslag.
Asnervös är inte i närheten av hur jag känner mig.

Adrenalinet pumpar i hundratjugo och jag har pastaladdat, provat olika t-shirtar, justerat knäskyddet tusen gånger, känt efter för mycket, lyssnat på peppmusik, vankat av och an, druckit för mycket vatten (eller är det för lite?), gått på toa fem gånger, knutit skorna en extra gång lite hårdare, valt tröja, tankat vattenflaskan, hissat upp shortsen med en dubbelknut, nästan gråtit och lyckohattat tre gånger med en opumpad boll.

Fy helvete. Håll tummarna för att allt håller och funkar nu.

Hundkrull

Mina föräldrar har två av världens finaste hundar. Den ena är svart med rak päls och den andra är rödbrun med lite krullig päls. De är väluppfostrade och glada och fina och alldeles fantastiska. Det finns bara ett minus:

Alla strumpor som har gått på samma golv som den rödbrunkrulliga hunden är på livstid dömda att aldrig kunna visas bland folk. Det ser ut som att man vadat i könshår. Not so fräscht.

Gummistövlar

Jag förstår att ni undrar hur det går för mig i regnet. Inför nattens och morgonens skyfall dubbelkapitulerade jag idag. Rustad med gummistövlar och paraply tog jag tunnelbanan. Väl utanför porten hade det slutat regna, men då var det ju så dags. Jag klafsade på i mina gummistövlar ändå.

Mina gummistövlar är inte moderna och färgglada med klämmig snörning. Mina gummistövlar är ett par gröna Panther med rågummisula. Jag fick dem inför något slags friluftsdag när jag gick i fyran. På insidan av skaftet har min pappa textat mitt namn och forna hemtelefonnummer med stora tydliga versaler. Jag tycker fortfarande att det är ett par utmärkta gummistövlar.

Att åka tunnelbana i ett par gröna gummistövlar från 80-talet när det inte regnar är dock inte comme il faut. Inte. Då är man fritt villebråd för vem som helst att mosa sönder min lunch och kasta grus på mig. Som tur är har jag trumfkortet ålder att dra till med. Då klarar man sig från sånt.

Näsknäpp

Ofta tänker jag på en incident som skedde tidigt i somras. Jag sitter i en bil med några av mina gamla kompisar från högstadiet och artighetspratar om väder och vind och semester. Jag säger nåt svenssonskoj om att man borde ha mer semester oftare och det är då det händer. Min forna klasskamrat ler sitt snedaste tokfarbrorleende, lyfter vänster arm och knäpper mig på näsan. Han knäpper mig på näsan. Ni vet, lägger pekfingret på min nästipp och trycker till lite lätt. Och så skrockar han farbroderligt. Min forna klasskamrat är lika gammal som jag. Vi är 30 år. Vi är 30 år och tillhör en generation decennier och åter decennier ifrån dem som knäpper folk på näsan. Farbröder som minns kriget och köpt karameller i strut kan komma undan med att knäppa barn på näsan. Ingen under 75 år kommer undan med att knäppa någon som är över 7,5 år på näsan. Man gör inte så. Det är som att kalla någon lilla gumman fast hundramiljonertusen stjärnstopp gånger värre. Man gör inte så.

Och vad gjorde jag? Jo, jag blev så paralyserad att jag inte kom mig för att reagera alls. Min nästipp känns fortfarande våldtagen och smutsig. Jag är dömd att hantera och bearbeta det här detaljminnet för all framtid. Han är förmodligen inte ens medveten om att det hände.

Om ösregn i Skåne

Det regnar i Skåne också. Och blåser. Igår pratade jag med min farfar i Helsingborg. Farfar har nyss fyllt 95 år och är nästan blind. Han är gammal och skröplig och kommer väldigt sällan ut. Han lyssnar noga på Helsingborgs Dagblad i sina hörlurar, men kommer inte ihåg någonting särskilt länge. Det hindrar inte min farfar från att ha åsikter om det mesta.

Jag: Har det regnat nåt på er då?
Farfar (blind, inomhus): Nejdå, här regnar det ingenting.
Jag: Inte? På nyheterna sa de att det nästan hade varit regnrekord och att en båt förlist i stormen utanför Höganäs.
Farfar (blind, inomhus): Jaså, nä, det har jag inte märkt nåt av.

Är man 95 år och gammal flygkapten vet man i alla fall vad man talar om, det känns tryggt.

Om att cykla i ösregn

Det regnar i Stockholm. Som fan. Det regnar i Stockholm som fan. För tredje dagen i rad har jag cyklat sträckan mellan söder och Solna i ösregn. Och blivit jätteblöt. Och jättekall. Det är inte det minsta synd om mig. Jag borde få en spark i magen och ett Skärp dig! i ansiktet. Man får faktiskt skylla sig själv om man cyklar i ösregn. Det finns välfungerande kollektivtrafik i Stockholm. Jag måste inte cykla. Men ändå framhärdar jag. Som en idiot.

Jag borde lära mig en läxa. Att inte cykla i ösregn. Och att allt som glimmar funktionellt och sportigt inte är vattentätt.

Heliga familjen

Jag är förmodligen sist i världen med att upptäcka hur fantastiskt bra P1 är, men nu har det hänt. Allra bäst (förutom Sommar, men det räknas nästan inte) är programserien Heliga familjen. Maria Sveland (som har skrivit Bitterfittan) och Johanna Langhorst problematiserar familjen och äktenskapet ur ett jämställdhetsperspektiv. De gör reportage, intervjuer, radiodokusåpa och äter familjemiddag med olika kända profiler.

Här kan man ladda ner alla programmen: http://www.sr.se/cgi-bin/P1/program/laddaner.asp?ProgramID=3140 Gör det!

Och så vet jag att ni inte kommer göra det, för vem orkar lyssna på massa feministiskt dravel och förresten så är P1 pretentiöst och tråkigt och jag har inte tid att lyssna på massa prat i nästan en timme. Men jooo! Gör det! Ladda ner i mp3-spelaren och lyssna när ni springer, när ni städar, när ni solar, när ni åker till jobbet eller till stan eller när ni ska sova. Ge er själva lite kvalitet, det är ni väl värda?

Do it!


Och satan i gatan vad bra det är att all media inte är kommersiell, för vilket företag hade varit modigt nog att producera något sånt här?

Halvfabrikat

Men herregud, jag är ju så kreativ att man kan få tårar! Vet ni vad jag kom på igår till exempel?! Jo (håll i er, för nu blir det matblogg), att det roligaste med att göra pizza är att slänga på alla sina favoritingredienser och att äta den och att det tråkigaste med att göra pizza är att hålla på att fixa med kladdig deg och vänta på att den sak jäsa. Så jag köpte degen på pizzerian! Tio spänn för en färdig degklump, perfekt smidig och säkert full med transfetter. Sen är det bara att ösa på fetaost, zucchini, smarrig salami, kronärtskocksbottnar och mängder med färsk oregano. Är jag inte fantastisk, så säg.

Jobbiga ljud

Det här är de jobbigaste ljuden jag vet:

1. Tuggummibubblor som blåses upp inåt i munnen och smäller
2. Odämpade motorcyklar
3. Barnskrik över telefon
4. Smackljud när man äter, både vanligt smack och det där undertrycksljudet en del gör långt bak i munnen
5. Busvisslingar i publiken
6. Barnskrik irl (både arga, ledsna och glada)
7. Tonårsskrik, både tjejfalsett och grabbröl
8. Dammsugare

Ja. Det var väl det. Har jag glömt nåt?

Hairbag 2

Kära läsare, ni har rätt. Det var han med håret i väskan. Själv tvekade jag länge, tyckte han såg blekare och smalare ut i verkligheten än i tidningen, men väskan på bild 4 i SvD:s artikel är exakt samma.

Läs och kolla själva: http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/samhalle/artikel_1421793.svd

Eller nöj er med nedanstående godbitar ur artikeln:

"Enda gången Robban tycker det är riktigt jobbigt med håret är när han ska flyga. Om han sitter i mittensätet stuvar han in håret så att det inte ska störa andra."

Enda gången!? och: Hur stuvar man in nästan 2 meter dreadlocks, så att de inte stör!?

"De senaste åren har Robban börjat träna och går ofta och simmar. Då är han tvungen att sätta upp håret i en tofs på huvudet, som en ananas. I början tyckte han att det var lite jobbigt med alla blickar och gick helst dit med en kompis, men nu är det ingen som tittar längre. Det blir bröstsim och lite ryggsim. Att crawla eller dyka fungerar inte så bra."

Kan vi gemensamt övertyga mig om att jag aldrig aldrig har vistats i samma vatten som Robbans (eller någon annans) dreadlocks? Och OM jag har det - gud förbjude - så har jag inte fått en droppe vatten i munnen eller ens på läppen. Eller hur?

Men det är väldigt roligt det där med att crawla och dyka. Nästan så att det skulle vara värt det att se honom försöka.

"En gång fastnade en dreadlock i bilens handbroms och en annan gång snurrade håret in sig i cykelhjulet.– Jag tror att jag fortfarande har kvar oljefläckar på håret."

Oljefläckar på håret?! Kan man ha det!?

Det här är verkligen helt makalöst. Dessutom säger han att han är lite fåfäng, att håret funkar bra att ragga med och att han ibland har mardrömmar om att tappa en dreadlock eller två.

Dreadlock är förresten ett rätt talande namn för fenomenet eller frisyren.

Livskvalitet

Och efter den tredje dagen blev hon så trött av sitt arbete att hon åkte raka vägen hem, drog ner persiennerna, la sig i sängen och kollade dålig TV i en timme. Sen white trash-åt de kebab utanför Solna Centrum och köpte Ben & Jerrys och hyrde film (Vid himlens utkant, se den!), medan persiennerna stängde ute den fantastiska sommarsolen. Man måste ingenting när man är trött och vuxen.

Antilunchtips

Idag åt jag lunch på Kvarnens uteservering på Medborgarplatsen. Jag tog bröd ur brödkorgen. Flera skivor. Två eller tre.

Gör aldrig det.

För när jag hade ätit upp lunchen och brödskivorna såg jag en gråsparv sprätta omkring bland brödet. En gråsparv. Bland brödet. Man såg att den var hemtam där i brödkorgen. Det var garanterat inte första gången den sprätte runt sina kvalsterfulla fjädrar där.

Alla vet att gråsparvar är som duvor i miniatyr. Alltså skitäckliga.

Ergo: Jag har sugit på en duvfot till lunch. Jag måste borsta tänderna med något frätande, kaustik soda kanske.

Hairbag

Igår cyklade jag förbi en kille som hade sitt hår i en väska.

[konstpaus, använd den med fördel för att läsa ovanstående mening ett par gånger till]

Ja. Han hade sitt hår i en vitsmutsig sidoväska. Ett tjugotal 2 meterslånga dreadlocks hängde i en båge från huvudet till låren där de samlades ihop i sagda väska.

Vad är det som driver en människa till att spara sitt hår i långa toviga klumpar och sedan gå omkring med dem i en väska? Och hur gör han när han duschar? Sover? Tar av sig en tröja? Och liksom, vad har han dem till...?

Hälla-exotiskt

Jag har varit i Dalarna. Vi har åkt bil längs slingriga sommarvägar kantade av röda stugor och frodiga ängar. Jag pratade högt och brett om hur exåååtiskt det måste vara för någon som inte är från Sverige. Sen slog det mig att det är precis lika exotiskt för mig, annars skulle jag ju inte hålla på så. Läsa på om moraknivar och härma dialekter utanför affären.

Vi åkte igenom en by som heter Hälla, på väg till Leksand. Hälla är så exotiskt att det nästan är som ett skämt. Alla hus är röda med vita knutar. Alla! Och alla trädgårdar i Hälla är perfekt lantligt välvårdade och runt om Hälla är det åkrar och ängar och kanske lite skog. Vägen genom Hälla är förstås lite slingrig. Hälla känns overkligt och exotiskt. Typ som om det skulle finnas en Dalarna-avdelning på Legoland, då skulle den se ut som Hälla. Fast Hälla är på riktigt.

Ice breaker

Jag måste bryta den förlamande bloggisen här inne. Jag har försökt flera gånger tidigare, men varje gång jag öppnar bloggen blir jag akut apatisk och depressiv av mitt tidigare inlägg om slösurf på semestern.

Nu kommer jag i stället läsa detta nästa gång jag öppnar bloggen. Förhoppningsvis blir det lättare då.

Energislukande semestersurf

Hemma och packar om och tvättar mellan skärgårdsturerna. Fastnar framför datorn och klickar runt mellan ingenting och ingenting. Blir lite nedslagen. Semesterkänslan sugs upp och in i skärmen. Så lätt att låta datorn bli ett redskap för självdestruktivitet. Som TV, när TV är som sämst. Fast datorn är på ett sätt värre, för den ger ändå möjlighet till kreativitet. Outnyttjad möjlighet. I stället för att skriva en bok, lyssna på en låt, mejla en vän så klickar jag runt mellan ingenting och ingenting och känner starkt att jag just inte gör allt det där kreativa och livsbejakande. Sitter du verkligen vid datorn hela dagen på jobbet, som pappa sa, använder du den inte bara som ett redskap?!

Sluta genast kanalisera, det finns ett liv att leva därute.

Och en tvättmaskin som snurrat klart.

This is it

På väg ut till sitt sommarställe, med Waxholmsbåt genom idyllisk skärgård under klarblå himmel och strålande sol, fick min kompis en gång frågan av en amerikan: -Is this it? Vad svarar man på det?

Svåger

Det här är min brors band när de spelade på Lasse i parken i fredags. Normalt refererar J och min bror till varandra med namn, som vanliga kompisar. Men någonting i ölen eller sommarregnet måste ha gjort J gammalmodig och borgerlig eftersom han plötsligt kallar min bror för sin svåger. Bara kungahus och moderater säger svåger, såna som tycker att familj är prestige. Och så J då. Min brors svåger, eller vad det blir. Väldigt roligt.

Vuxenkalas

Har ni sett reklamen om vad föräldrarna gör när barnen är utomlands? Vuxna människor har tonårsfest och bränner runt med en moped på parketten. Jag har varit på släktträff. Det var som i reklamen. Bror 1 kallar syster 4 för bortskämd snorunge. Syster 4 säger fuck you till bror 1. Syster 2, 3 och 4 skrattar åt svåger 1 som har somnat i soffan. Syster 1 börjar gråta. Syster 3 försöker medla. Syster 1 knuffar till syster 4 som tycker att syster 1 borde skämmas. Bror 1 kör motorgräsklippare med tomteluva så långt nerdragen att han inte ser något. Svåger 3 hejar på. Syster 1-4 tycker att det är farligt och dumt. Svåger 3 menar att det beror på att bror 1 är dum, inte på att han är full. Bror 1 säger att han har god hand med maskiner. Svåger 4 och bror 1 bråkar. Svåger 4 skriker fuck you fuck you fuck you. Bror 1 ramlar och skyller på en bänk. Svåger 3 drar samma skämt om kork i rumpan i Marocko för tredje gången. Kusin 11 ombeds igen sjunga den där söta visan. Svåger 2 tröttnar på att bli pikad och säger att han visst kan simma. Läget är väldigt förvirrat. När vi ska gå tycker bror 1 att vi unga är alldeles för jäktade. Innan dess hade vi roligt på vanligt vis. Riktigt roligt. Lekar, grill och umgänge i svensk idyll när det är som bäst. Vi är människor allihopa, vi vill så mycket att det måste bli lite fel ibland.

Hjärteknipande

Lyssnade ni på Silberskys sommarprat nyss? Trevligt, men inte så märkvärdigt, förrän på slutet när han genom att nämna sina barnbarn med namn och hur han umgås med dem och i sägandet blir så tagen att han börjar darra på rösten, skänker hela programmet djup och legitimitet. Sedan spelade han I just called to say I love you för sin hustru Rita och jag grät en skvätt. Inte ens en sån sak kan kännas banalt efter att höra någons farfar darra på rösten i radio.

Lyssna här. Ligger kvar i 30 dagar.

Okontrollerbar idyll

Js gamla kollegor har hyrt ett fantastiskt hus och bjudit in alla sina vänner. Det är löjligt idylliskt. Huset är gigantiskt och ligger på en liten ö med bad runt knuten och tusen uteplatser och grillar. I köket står bag in boxarna på rad och ölen kall i kylen. Det finns inga måsten eller borden. Mitt semesterjag älskar det. Mitt kontrollbehov sliter som ett djur. Det är ingen som vet hur många vänner som kommer ut eller när eller vilka. Det finns inga matlag eller uppstyrd inhandling av någonting. Vi vet inte ens hur man tömmer dasset eller om det finns lunch eller vem som kan handla med sig mat till middag. Eller vilka som åker hem idag. Folk sover tills de vaknar, äter när de är hungriga, badar när de är varma och spelar fotboll när de är rastlösa. Ingenting sker kollektivt men semesterkänslan är gemensam. Läget är omöjligt att kontrollera och alltså alldeles perfekt.

Svårsläppt

Fantastisk morgonsol med morgondoppet och morgonkaffet framför mig och kortspel och bag in box bakom mig och jag drömmer fruktansvärda jobbmardrömmar om otydliga delegeringar och otillräckliga prestationer. Jag vill bara vara ledig!

Världsutställning

Just nu pågår världsutställning för hundar i Stockholm. Därför befinner sig 12 gigantiska hundar just nu i mina föräldrars trädgård. Det är den danska uppfödaren som ska visa vad hon går för. De har flytt Roskildes skitiga festival för att inför utställningen imorgon rasta sina hundar i samma rastområde som 23000 andra hundar... 23000 bajskorvar. Stockholm - Roskilde 1 - 0 I say.

Självförverkligande

En sak som jag tänker mycket på kvällar som denna (när en enkel parkteater med rosé urartar i en kavalkad av trevliga vänner och nybekanta och sena drinkar på flera olika ställen) är hur man hittar en motsvarighet till det livet när man har barn.

Vad kommer jag göra om jag får barn, för att nå detta avslappnat spontana umgänge? Tvingas jag bli Mamma 100%? Hur stor del av min personlighet och mina behov finns kvar om jag får barn? Vilket utrymme får kanalisera?

Eller blir man, som småbarnsförälder, ultraeffektiv på att suga musten ur umgänget när man har tillfälle? Det måste ju nästan vara så.

Eller tappar man intresset för vuxet sällskap, när man får ett eget barn i famnen? Det skrämmer mig. Jag tänker att man behöver fortsätta växa som människa själv också, inte bara i familjerollen.

Jag ska semestra med mina föräldrar i en vecka snart. Då ska jag se till att få svar på allt det här.

Nu ska jag se till att sova, så att jag orkar vara spontan och självförverkligande imorgon också.

Frånvarande

Tidigare idag hade jag förmånen att ställa om frånvarohanteraren i min svenska Outlook-klient till semester-mode. "Tack för ditt meddelande. Under min semester har jag endast sporadisk tillgång till mejl och mobil*. Vid brådskande ärenden kontakta X. Trevlig sommar!" Och sen måste man aktivera genom att trycka på "Jag är frånvarande".

"Jag är frånvarande." Det må vara en gissning från höften, men jag tror ändå att jag är mer närvarande under min semester än vad jag kommer vara en genomsnittlig dag i november. Då får man minsann inte kryssa i något närvarande vs frånvarande. Det är skevt och orättvist. Framförallt saknar jag nivån ovanför närvarande, typ "Tack för ditt mejl, jag är på hugget som fan och återkommer med ett briljant och användbart svar inom mikrosekunder. Med vänlig hälsning..."


*) Det är möjligt att här kommer drabba även er bloggläsare. Antingen i form av en ökande frekvens mobilinlägg (känns igen på tillhörande bild) eller i form av dödslapp blogg. I bägge lägen, frukta intet! I will be back.

När byggarbetarna värmer upp

En morgon förra sommaren såg jag byggarbetarna värma upp. Jag tänker på det ibland, som ett slags drömsekvens. Ibland tänker jag att det kanske aldrig hände, att jag faktiskt drömde det.

Vid den dammiga byggarbetsplatsen vid Karolinska sjukhuset stod en morgon en ring av byggarbetare i neongula västar samlade runt en bandspelare. Till takterna av I will survive utförde byggarbetarna enkla uppvärmningsrörelser. Plocka äpplen, höga knän, simtag i luften. Morgonen var solig och disig och det var bara jag och byggarbetarna ute. Tyst tyst cyklade jag förbi dem, så att de inte skulle se mig och skrämmas bort, som om de vore rådjurskid.

Byggarbetare har grov solbränd hud och grova smutsiga kläder. Hela deras väsen andas ”projicera dina fördomar på mig, tyck att jag är en sån som fnyser åt uppvärmning och stretch”. Men inte de här byggarbetarna. I morgondiset är byggarbetare runt en bandspelare nästan sköra. Man måste akta sig så att man inte skrämmer bort dem.

Blodig blåssörja

Ikväll har jag, mitt knä och mina gamla fotbollsskor spelat fotboll med min bror och alla hans kompisar. Det var världens roligaste* tyckte jag. Mitt knä tyckte att det var okej**. Mina gamla fotbollsskor strejkade direkt och valde att demonstrera sin ovilja att exponeras för boll, gräs och sol (i stället för damm och garderobsmörker) genom att självpulvriseras i sulan. På så sätt kunde de illvilligt nypa mig hårt i trampdynorna för varje steg jag tog.

Jag tänkte: ha, skit på er töntskor, jag känner knappt att ni nyps! Jag är odödlig!
Sen spelade jag vidare i två timmar. Nu kan jag bara gå på ytterbladet av foten, resten är en blodig blåssörja. Som tur är kommer jag ha så sjukt mycket träningsvärk imorgon att jag inte kommer kunna gå alls, så jag slipper bli retad för just det.

*) ...och jobbigaste. Jiiisus. Intervallträning någon? Idioten? Inte det... nä...
**) okej är helt fucking fantastiskt! Det är första gången på 8 år jag kan spela!!! Det här är själva anledningen till att jag överhuvudtaget fortfarande lever och andas.

Äntligen!

Halv sju på morgonen står jag fullt påklädd och putsar upp mina 15 år gamla fotbollsskor. Idag är en stor dag.

Utan spontanitet försmäkta vi på denna ö

Idag har varit en på många sätt usel dag. Usel för att jag tillbringat ca 50% av min vakna tid med att göra de arbetsuppgifter jag tycker är tråkiga och icke givande och följaktigen samma 50% med att inte hinna göra de arbetsuppgifter som jag tycker är intressanta och stimulerande. Det spelar ingen roll att det bara är ett jobb och att alla har dåliga jobbdagar emellanåt. Jag tycker ändå att det är vidrigt att ha en tråkig dag på jobbet. Så mycket frustration och så mycket outnyttjad drivkraft och vilja.

Lyckligtvis har jag kunnat kompensera detta med att ägna resterande del av min vakna tid åt spontant umgänge i trivsamt sällskap. Jojo. Både lunch och middag har räddats av fantastiska spontana trevliga människor i min telefonbok. I middagspasset inkluderades även live-musik, vänner från 80-talet (jo, jag har såna) och hundsällskap. Vad mer kan man önska!

Hade det inte varit för detta hade jag försökt skrapa mig in till kroppspulsådern med mitt tangentbord. I underarmens längdriktning. Och hällt varmt surt kontorskaffe på för att försvåra koagulering.

Allt man kan önska sig

Idag hörde jag mig själv formulera mina semesterönskemål enligt följande:
- Får jag bara dricka förmiddagskaffe och eftermiddagsvin i lugn och ro varje dag så är jag nöjd... kanske bada lite också då.

Jag tror att det är precis vad sommarsemester handlar om. Upplevelser och storstadsbesök gör sig bättre som miljöomväxling under höst och vår.

Jag somnade!

Ni kan aldrig gissa vad som hände när jag tittade på EM-finalen igår! Eller jo, det kan ni, för jag råkade outa det i rubriken. Man kunde ha börjat misstänka hur det skulle gå när jag var som en övertrött 4-åring i soffan framför första halvlek och när jag sedan borstade tänderna i halvtid och föreslog att se andra halvlek på TV:n i sovrummet visste man säkert vart det barkade. Men ändå. Hur ointresserad får man bli av ett EM-slutspel! Skämmes ta mig fan.
Tur att jag såg målet i alla fall. Maken till kämparmål får man leta efter.

Projektledarstress

J har gått och handlat utan sin mobil. Projektledaren och kontrollbehovet i mig får magsår av tanken på att jag inte kunna ringa honom om de skulle komma på något viktigt. Om de ska kommunicera måste de tillämpa 80-talsmetoder som t.ex. "vänta tills han kommer hem". Vansinne.

Om en vecka har jag semester.

30+

Freeedag!!! Och det jag ser fram emot mest är:

1) förmiddagskaffe
2) att jag inte har något planerat på lördag kväll
3) tid att lyssna på sommarpratarna i P1

Om jag inte hade en sjukt intensiv och hyfsat alkoholtung vecka bakom mig skulle jag tro att jag var pensionär. Nu tror jag att jag är i 40-årsåldern.

Accelerator

Så här brukar det varken se ut eller lukta där jag parkerar min cykel om morgnarna. Ni ska vara glada att det här inte är en luktblogg.

3 goda ting

Idag har det hänt tre ovanligt bra saker:

1) Mina arbetsuppgifter innebar 4h betald improvisationsteater som är bland det roligaste jag vet.
2) Festivalen Accelerator är på mitt jobb. När jag går ut genom dörrarna hamnar jag innanför avspärrningarna, ungefär vid bajamajorna.
3) Jag köpte en ny fin klänning och tog den på mig direkt innan jag susade vidare i vinvimlet.

Det är helt omöjligt att ranka dem, så de står i kronologisk ordning. Jag önskar att alla dagar var såhär.

Kvinnan som kunde bada med fåglar

Äh men fy fan vad äckligt. Fick ett tips av en omtänksam läsare om en artikel i SvD. Lyssna på det här:

"Badklåda eller simmarklåda är en ofarlig hudåkomma som man kan drabbas av efter bad i söt- eller bräckt vatten. Den orsakas av så kallade cerkarier, som är larver av en mask som finns hos fåglar.
[...]
Det går alltså inte att förhindra att drabbas genom att inspektera vattnet. Eftersom [larverna] finns i grunt vatten drabbas barn mer än vuxna.
Larven tränger in en liten bit i huden och dör ganska snabbt. "

Vi talar alltså om en larv som kryper in i huden och dör och som ursprunglingen kommer från fåglar. Fy fan. Det är som att slicka på en duva.

Jag ska bara djuphavsbada i sommar.

Gångatåg

Det råkade bli lite överidylliskt under vårt midsommarfirande. Plötsligt urartade sillen och nubben i ett slags gångatåg* bort till midsommarstången där vi välkomnades med applåder och ordlöst valdes till självklara ledare för dans och musik. Notera den klämkäcka schvungen vi alla har i steget. Mycket surrealistiskt och väldigt roligt.

* jag tänker mig att det heter något sådant

Foto: Anders

Alien

Vet ni förresten att det är ett litet barn inuti min kompis mage. Hur sjukt är inte det!

Prioriteringsångest

Jag tycker att det är svårt med prioriteringar. Det gör mig stressad att jag måste välja fokus i livet, att man inte hinner göra allt. Bland mina vänner ser jag tydliga fokusområden.
Någon prioriterar hus och hem och familj.
En annan prioriterar sund kropp och träning.
En tredje prioriterar litteratur och kultur.
En fjärde politik och nyheter.
En femte spontanitet och kompisar.
En sjätte mode och musik.
En sjunde karriär och branschkunskap.

Jag kan inte välja. Jag vill inte välja. Jag vill göra allt!

Jag får magsår av alla förnöjda människor som inte känner behov av att röra på sig/komma ut och träffa folk/läsa böcker/prova nya restauranger/åka till Amsterdam och se Madonna/utvecklas i arbetet. Som nöjer sig med en sak, eller kanske två.

De lägger alla vardagkvällar på att renovera huset. Eller på att träna. Eller på att jobba över. Och är nöjda med det.
Jag lägger alla vardagkvällar (och vardagmorgnar och helger) på att försöka göra allt och jag är inte nöjd med det.

UPPDATERAT: Jag har skrivit om det här förut. Jag visste det. Och jag står kvar på samma punkt och stampar. Vilja och principer, 15 mars 2007

Rammel

Det händer inte ofta, men idag hände det. Jag ramlade. På en tur runt Långholmen med skönt flow i benen i full karriär ner för en backe. Där ramlade jag. Där någon högre makt lite olyckligt placerat en rot. Eller om det var en sten. Där startade jag min luftfärd som meter senare övergick i en praktfull judorullning över höger axel innan jag låg platt på marken med skrapsår i bägge händer, ena vaden och halva ryggen. Som tur var har jag strategiskt försett mig själv med inbyggda stötdämpare kring midjan, så jag inga vitala delar kom till skada i fallet, utan jag kunde sargad och sönderskrapad jogga vidare, men min värdighet är för alltid förlorad.

Pappaskämt

På Morgonpassset i P3 i morse:

Radiopratare: Hej Jenny! Vad gör du?
Jenny: Jag är på jobbet.
Radiopratare: Jaha, vad jobbar du med då?
Jenny: Jag jobbar med grisar.
Radiopratare: Grymt!

Ingen: fniss...
Ingen heller: Fan vilket sunkigt pappaskämt
Ingen heller: Men hallå där Arne Hegerfors

I stället:
Radiopratare: Hej Lisa! Vad gör du?
Lisa: Jag packar korv.

Jag tror att det är en generationsfråga. Jenny och Radioprataren är bergis sådär unga. Inte 30+ som jag (30 år plus 21 dagar för att vara exakt). De var dock tillräckligt sofistikerade för att se kopplingen mellan grisskötsel och korvpackning. Alltid något.

Excel

Idag har jag skapat en ny flik i mitt favorit-Excelark. Den fliken kommer lösa alla mina problem. Jag kommer aldrig mer känna mig omotiverad eller ofokuserad. Jag kommer vara ett högpresterande under av entusiasm, engagemang och produktivitet. Excel är bäst. Man kan göra nästan vad som helst med Excel. Det är möjligt att jag ger mig på att skapa lite världsfred eller utrota en och annan epidemi när jag ändå är i farten. Jag ser egentligen inga gränser för vad jag kan åstadkomma med mitt Excelark. Det känns bra.

Han med Jonas Karlsson-rösten

Han med Jonas Karlsson-rösten* stod vid Slussen idag. Han lutade sig mot en solig vägg och pratade i mobiltelefon:

- Men när du säger att vi ska hjälpas åt, kan det då handla om saker som jag behöver hjälp med? Kan det vara när jag har det tungt och behöver stöttning?

*) Nej, jag vet inte heller vem det är, men han lät precis som Jonas Karlsson. Precis.

Konichiwa bitches

Robyn live är mil bättre än Robyn i lurar. Det som låter sönderperfekterat och sockersött på skivan blev rått och roligt i junisolen. Och ösigt. Ni skulle ha varit där! Men det visste ni ju. Robyn är cool. Man skulle kunna säga att hon gjort mer av sin begåvning än jag av min. Jag är fortfarande i brainstorming fasen i min karriär, för att uttrycka det positivt. Robyn har hunnit aningens längre.

Prästvigning i Strängnäs

Jag har varit på besök i medeltiden. Det är väldigt väldigt konstigt att min smygröka och prataomlivet-kompis nu är präst. Ceremonin var helt makalös. Två timmar religiös ritual, när genomgick jag det sist? Och imorgon börjar hennes arbetsvardag med att trösta änklingar, välsigna brudpar och uppta barn i guds församling. Medan jag kollar mejl och dricker kaffe. Min civilingenjörsexamen med rektors handslag i blå hallen står sig å andra sidan ganska slätt mot biskopens välsignade handpåläggning i domkyrkan.

Vardagsgud

För tidigt på väg hem från rolig fest för att ladda för morgondagen. En av mina bästa barndomsvänner ska prästvigas. Det är väldigt märkligt. Vi tänker och resonerar så lika. Vi har vuxit upp med samma referensramar. Vi har tragglat oss igenom samma SO-lektioner, tonårsfyllor och Vecko Revy-spalter. Vi förstår samma saker och när det är viktigt. Vi gråter och skrattar på fel ställen på rätt sätt. Jag är inte med i svenska kyrkan. Hon blir präst. Det gör mig väldigt hoppfull att man kan vara så lika olika. Och det är ett sjukt coolt jobb att vara präst. Att göra vardag av andras största livshändelser utan att bli cynisk eller blaisé. Jag är fylld av för- och beundran. Imorgon är en stor dag.

Hemkunskap

Att göra en regnig lördag:

• Flå 1 kg strömming.

Jojo. Det vankas idyllmidsommar. Jojo.

Om bara den här lukten går bort från mina fingrar.

Junifeeling

Vaknar med tokbra känsla i hela kroppen. Livet är så bra ibland. Det är EM och 30-årsfester och grillkvällar och bra böcker och hopp och gott kaffe. Det är juni i kalendern och i livet.

Och igår var jag på Golden Hits för första gången i mitt liv. Social turism skulle man kunna kalla det. Min kompis sjöng karaoke och jag fick fysiskt värja mig mot påstridiga män. Fantastiskt på flera sätt. I november hade det kunnat göra mig nedstämd, men lyckligtvis är vi i juni och allting är härligt och fantastiskt.

Och vi såg Dolly Parton på stadion. Det var helt surrealistiskt. Hon är bara plast. Kroppen och orden och skratten. Plast plast plast och till det öl i plastglas. Och härlig junifeeling i musiken.

Och jag har fortfarande lite kaffe kvar i koppen och jag tror att det är varmt.

Dolly P

Jag kommer om bara några timmar se en livs levande barbiedocka.

Kaknäs

Här var jag igår tillsammans med en drös kvinnliga ledare i IT-branschen. Det var bra. Det är sjukt ont om såna förebilder annars. Dessutom är mina enda tidigare erfarenheter av Kaknästornet något diffust om tomma löften kring en utlovad kanelbulle någon gång under början av 80-talet. Nu fick jag sjukt stora kanelbullar flera gånger under dagen. Och vistas bland förebilder. Det tar sig, Kaknästornet. (Hörde jag bullnäs?)

Briljant sportkrönika av Sara Lövestam

Nu blir det reklam. I en väldigt bra blogg jag läser som heter Sara Lövestams blogg läste jag precis detta fullkomligt briljanta inlägg:

Sportkrönikan
Glöm långa meningar.
Glöm balanserad berättarteknik.
Ikväll är det fotboll.
Det är nu det gäller.
Det är nu sportkrönikörerna ska leverera.
Och det kommer de att göra.
De är svenska, de är retoriker, de blev aldrig fotbollsspelare själva.
Och jag ska inte ljuga:
De vet var retur-knappen sitter.
Fram med de inledande konjunktionerna.
Fram med kämpaglöden.
Fram med anaforerna.
Vi har inte råd med mesiga formuleringar, bisatser, satsbindning.
Det är anfall som gäller.
Och ska vi satsbinda gör vi det på vårt sätt.
Med ofullständiga prepositionssatser.
Eller inledande konjunktioner.
Våra svenska sportkrönikörer är inte nere för räkning.
De är hungriga.
De äter anaforer till frukost.
De fiser dem i soffan.
Och en sak är säker:
Om Sverige förlorar ikväll, är de ändå vinnare.

av Sara Lövestam alltså, läs hennes blogg vetja!

Fotboll och svenska folkets engagemang

Igår tittade jag och svenska folket på fotboll. Det gläder mig att mitt arbete inte utförs på samma premisser som den svenska EM-truppens. Jag skulle inte stå ut en dag med svenska folkets engagemang. Jag tänker mig mängder av baksäteschaufförer som tror sig veta bättre hur jag ska sköta mitt jobb. Svenska folket skulle ha rätt att uttala sig om min form, om jag skötte mig eller inte och om min förkylning eller trötthet skulle komma att vara ett hinder i mitt arbete. Kanske skulle de ha synpunkter på vad jag åt och hur mycket jag tränade. Gamla skador skulle nötas och blötas och när jag hade ont eller var sjuk skulle bilder av mitt plågade ansikte visas på TV och i press. Och om jag stakade mig under en power point-presentation skulle det svenska folket bua och kalla mig sopa.

Jag tänker mig hela svenska folket som kollektivt reser sig upp för att se bättre när jag ska skicka ett kritiskt mejl, eller den massiva spända tystnaden inför ett viktigt samtal på mobilen. Eller bara att folk dricker öl och äter chips och tittar på mig när jag jobbar. Det skulle bli trångt på kontoret. Eller när hela svenska folket hatar mina chefer för att de missbedömt något eller inte sätt en orättvisa. Och spaltmeter med meningslös statistik:
- Jaa… det är ju oerhört viktigt att Kanalisera skickar det första mejlet före 9 på morgonen, hon har aldrig levererat påvisbara resultat en måndag utan att just sätta det där viktiga första mejlet.
Eller: – Det är otroligt spännande, det står nu 43-51 i mejlväxlingen mellan Kanalisera och Kunden, men Kanalisera brukar komma igen i andra halvlek efter lunch.

Och skrikande vidron som Patrik Ekvall och andra i konstiga frisyrer skulle hetsigt referera vad jag gör:
- OchdärharviKanalisera… Hongåruturmötesrummet, passartillkollegan, raktframnu, Kanaliserahardatorn, öppnarOutlook, Kanalisera öppnar Outlook! JadethärpåminnerprecisomoffertarbetettillKundeniapril, detsermörktutpåKanaliserakontoret, Kanaliseraformulerar mejlet och där! Hon trycker på send! Kanalisera trycker på send! Hon trycker på send! Ojojojojoj! Kanalisera…

Hm… jag skulle kunna leva med hejaropen, det skulle jag faktiskt. Men jag har inte så hög tilltro till svenska folket. De vet inte sitt eget bästa och gör så ofta fel.

High Five eller Den Bästa Dagen

Det finns kompisar som är lite egna på precis samma sätt som man själv. Till exempel att de blir lika glada när man lyckas hälsa med en High Five när man cyklar förbi varandra på väg till eller från jobbet. Det är fint. En sån kompis skickade precis mejl till mig. Eftersom han, mig veterligen, inte har någon egen blogg är jag tvungen att publicera det här. Eftersom vi är lite egna på precis samma sätt förutsätter jag att han inte misstycker. Eftersom jag trots allt är rekorderlig och skötsam frågade jag för säkerhets skull först.

"Kära kamrater!
När jag i morse mötte Gabriel på väg till jobbet och fick göra High Five kände jag att nu kunde det inte bli en dålig dag. Sen, på hemvägen, inträffade det osannolika att jag mötte Grodan och fick High Fivea igen. Jag satt och filosoferade om att detta var nästan osannolikt bra: High Five både på dit- och hemvägen! "Om det här skulle hända någon mer gång skulle det vara kool om man dessutom mötte Boel..." satt jag och filosoferade på min cykel. Jag var så försjunken i drömmar om detta att jag nästan inte märkte att någon lite smådesperat ropade "Jocke!". Med reflexer som en handbollsmålis fick jag upp vänsterhanden precis i tid för en mäktig High Five med Boel som kom cyklandes bara 300 meter bakom Grodan!

Detta spöar med lätthet till och med den morgon i maj 2002 när jag, på väg till jobbet vid Globen, lyckades gissa spik rätt på BÅDE temperaturen OCH effekten som visades på den stora ljustavlan på Hammarbyverket.

Idag är sannerligen Den Bästa Dagen; om jag dör i morgon har mitt liv i alla fall haft någon mening. Tack, vänner, för att ni lät mig uppleva denna dag.

High Five!/Jocke"

Det bra och det dåliga

Det bra är att jag har haft en fantastisk helg i Finnhamn, att jag bor i en fin lägenhet, att jag har ett bra jobb, en trivsam familj, en kärleksfull pojkvän och roliga kompisar. Det bra är också att jag ska på Dolly Parton på fredag och att mina föräldrar har en hundvalp. Och att det är EM och att jag gillar fotboll och att det är ganska städat här hemma. Det bra är också att jag cyklade förbi min kompis och lyckades high fiva på cykeln så att jag blev alldeles glad och upplivad. Det bra är också att jag precis ätit jättegod lax och sommarprimörer och obegränsade mängder sparris och att J i detta nu står i köket och gör något somrigt med jordgubbar och passioinsfrukt som högst eventuellt även kan involvera glass. Det bra är också att jag har köpt ett par fina röda skor och att jag vet vad jag ska göra på midsommar och att det ska bli kul. Och att jag tycker om min familj och kan se tillbaka på en alldeles lagom svensson-idyllisk uppväxt. För att inte tala om att jag redan kommit in i semestermood och lyckas göra roliga härliga somriga saker när jag är ledig och ibland dricka kaffe på taket när jag jobbar.

Det dåliga är att jag är alldeles paralyserad av prestationsångest.

Det är märkligt hur en dålig sak kan slå ut alla de bra. Som om det dåliga alltid hade veto.

Kommando Krasse

Jag har en liten odling på min balkong. Eller, jag tänkte ha. Sen hade jag varken tid eller tålamod att plantera. I stället hällde jag frön i olika krukor lite på måfå. De sista fröna hällde jag i en balkonglåda. Jag såg framför mig en prunkande kryddträdgård precis bredvid tallriken, där man kunde skörda sin basilika efter behag. Sen blev allt fel. Persiljan och basilikan växer i samma kruka, med följden att jag ömt vattnat en kruka med bara jord i en månads tid. Och i balkonglådan slängde jag i en näve krassefrön för att åstadkomma snabba resultat. Det har gått helt överstyr. Krassen har tagit kommandot över hela lådan och dillen och oreganon står chanslösa. Krassen är dessutom asstark och helt oätlig. Men grön. Man får vara glad ändå.

Sommaralkoholism

I år kom sommaralkoholismen tidigt. Ni vet när man inte längre vet något annat sätt att umgås än över en öl eller ett glas vin och när man tvunget måste umgås med någon varje kväll. Det är uteserveringar och grillkvällar och after work varje dag och alla kompisar har krupit fram ur sina iden och livet är sådär spralligt härligt vårigt. Och det ät parkteatrar och konserter och picknickar och engångsgrillar och baginbox-vin och höga skratt i gröngräs och på bryggor. Det är den tiden då ett av Systembolagets Hur mycket dricker du-tester skulle ge svaret ”sök genast hjälp, vänta inte till imorgon, sök hjälp idag!”. Turligt nog lever vi i ett land med årstider. Den här lössläppta livshållningen är temporär. Det kommer bli november i år igen.

OFlyt

Det händer att jag tycker att det är lite kymigt att vara den som kommer först när jag stämt träff med någon på en restaurang eller bar. Att stå och detaljgranska menyer och öllistor och då och då slänga iväg ett låtsas-sms i desperata försök att utstråla världsvana och självsäkerhet är inte mitt glas öl alls. Jag tänker mig att det finns fler som är som jag och som tycker att det är jobbigt att komma först.

På Flyt, som är en i övrigt väldigt trevlig uteservering med maritimt läge i centrala Stockholm, har de tagit det här till sin spets. Om du redan innan tycker att det är jobbigt att se ensam och missanpassad ut mol allen i baren, är det ändå ingenting emot den känsla av utanförskap och mobboffer som kommer över dig då Flyts barpersonal utrustar dig med en ballong modell Gröna Lund. Ballonger är nämligen Flyts fiffiga sätt att hålla reda på vilka som väntar på bord och i vilken turordning de ska placeras. Igår fick jag en rosasilvrig ballong med clownmotiv. Jag kände mig hyggligt missanpassad och ännu mera missnöjd i väntan på J, med ballongen i ena handen och min cykelhjälm i den andra. Inget menygranskande eller låtsas-sms:ande i världen kan rädda en sån situation.

Den bästa sommaren

Just nu-rapport från Grinda: Den här sommaren började med en spontan heldagstur till Grinda. Sol, bad och rosé i goda vänners lag. Fantastiskt jättebäst. Och det här är bara den första sommardagen. Det ska jag tänka på på kontoret imorgon.

Same same

Igår hade jag ett major break through i min svårighet med barn. Jag tycker ju ganska bra om barn, men känner mig lite fånig i barns närvaro. Jag vet liksom inte hur man gör. Och det märker barn. De är som hundar, de märker direkt om man är rädd eller osäker.
Och det var då jag kom på det:

Barn är som hundar!

Jo! Det är sant! Precis samma! De rör sig på golvet och blir glada när de kommer in i samma rum. De springer fram till dörren när någon ringer på. De bär omkring saker och lägger på olika ställen alternativt ger dem till mig och förväntar sig beröm. De gör olika ljud ibland. De äter saker från köksgolvet. De är känsliga för tonlägen och kräver tydlighet och pedagogik. De kan lära sig trick ganska fort och förstår skillnaden när man skrattar med och skrattar åt. Och om man pekar på saker tar de upp dem eller äter dem. Lätt!

Jag är grym på hundar.

Saker jag inte önskat mig när jag fyller år, nr 353

Irakkonferens. Poliser i hela stan. Mitt ganska pragmatiska förhållningssätt till stadstrafik fungerade inte alls.

Saker jag inte önskat mig när jag fyller år, nr 352

Pyspunka.

Äntligen 30!

Imorgon fyller jag 30. Det har inte känts det minsta ödesdigert. Jag brakade av min åldersnoja när jag fyllde 25 och inte hade gjort allt det där man skulle ha gjort när man var 25 år 2003. Så ingen åldersnoja nu. Men väl ett slags förundran. Över att jag känner mig som en ganska stabil 30-åring. 30 är en ålder jag kommer trivas i. 29 var alldeles för udda och konstigt, inte alls jag. 30 däremot, tryggt och lätthanterligt.

Jag förundras också över vad som händer med min kropp. Jag åldras liksom på riktigt. Det gör mig inte så mycket, jag är inte fasligt fåfäng och dessutom alldeles för mycket feministisk idealist för att kunna bry mig om min utsida så mycket. Men det märks att jag är äldre nu än förut. Det fascinerar mig. Huden är torrare och mindre spänstig, mina armar har blivit slappare och jag har rynkor i ansiktet som alltid är där.

Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite fint. Som att man bär på en skatt av livsvisdom och lugn. Och att man sluppit ifrån allt som andas tonårsångest. Det är inte så viktigt hur man ser ut. I stället kan man lägga sin energi på sånt som verkligen är viktigt. Som att ha spontan fest på balkongen med alla sina spontana viktiga vänner. Det är viktigt.

Adrenalin

Aaah! Jag har hoppat fallskärm!!!

Hopp

Jag ser att mina två senaste inlägg andas eftertänksamhet och tungsinne. Så är det alls icke. Tvärtom. Vore jag manodepressiv (vilket iofs inte helt ska uteslutas) skulle jag snarare definiera den här tiden som manisk. Jag ligger vaken på nätterna och bubblar över av kreativa idéer jag vill genomföra på jobbet och privat. Jag skriver listor och sms:ar mig själv och glömmer hälften. Väldigt hoppfullt alltså. Gissa t.ex. vad jag ska göra om några timmar!
Bilden nedan är en ledtråd.

Sömnlöst

Hjälp. Jag håller på att tänka ihjäl mig. Alldeles i onödan dessutom. Om jag inte somnar ifrån det här meningslösa svamlet i mitt huvud snart, är det möjligt att jag dör. Det vore högst olyckligt.

Det är outsägligt torftigt, men man vänjer sig

Riksgränsen har under helgen visat upp sig från sin allra bästa sida med midnattsåk, off pist-bravader, vansinnesstarka groggar, spa och seglingskänsla mitt på berget. En fantastisk helg på alla sätt.

Men så kommer man hem till tomheten. Jag avskyr att komma hem. Speciellt när man lämnar ett socialt sammanhang och hamnar ensamma i lägenheten. Speciellt när det är söndag.

Vi pratade mycket om tomheten under helgen. På ett distansierat, konkretiserande sätt. Tomhet är hanterbar i efterhand och med vänner, men olidlig i stunden. På distans är det befriande att skoja om sin tomhet med andra, det är skönt att veta att den finns hos alla om än i varierande grad. Men när det verkligen gäller är vi alla lika ensamma i tomheten.

Vi lyssnade på Kjell Höglunds Man vänjer sig. Precis så känns det, det stora kanaliserahålet, just nu. Det är outsägligt torftigt, men man vänjer sig.

Suspekt

Det här är det renaste tunnelbanegolv jag någonsin sett. Och det luktar typ citrus i vagnen. Klart suspekt. Någon har helt klart gjort något väldigt otäckt här inne. Creepy.

God tur

Idag fick jag mitt livs tamaste lyckönskning. Från SIFO, av alla ställen.

Såhär säger SIFO:

"Tack för Din medverkan
Vi vill tacka för din värdefulla medverkan i vår postala enkät och översänder din belöning i form av Radiohjälpen 200 kr som du önskade.

Vi önskar "God tur"

Med vänlig hälsning
SIFO Research International"


Först undrar jag vad de syftar på när de skriver God tur. Är chansen väldigt liten att bidrag via Radiohjälpen faktiskt hjälper? Och varför har de i så fall valt just Radiohjälpen? Eller tror de att jag ska ut och åka? Kanske en tur på längdskidorna. Det vore märkligt.

Sen undrar jag varför de skriver God tur inom citationstecken. Är det ironiskt? Är det inte ens på riktigt de önskar mig God tur. Är sannolikheten så liten för att donerade pengar via Radiohjälpen kommer till nytta? Eller tycker de bara att jag är knäpp som ska åka skidor i maj. Förmodligen gör de det. Det var påpassligt av dem.

Och kreddigt att de använder uttrycket "postala enkät" i ett sånt här utskick.
Undrar hur det är att jobba på SIFO.

En bit av Island

Och förresten vetniva!!! Det finns chokladöverdragen saltlakrits i min lokala videobutik!!! Plötsligt händer det.

Träningstips

Jag har den fantastiska förmånen att under ett års tid ha en extern mentor i min yrkesroll. Det är sjukt bra, peppande och intressant. Den kan bero på att min mentor är sjukt bra, peppande och intressant.

Det allra bästa jag håller på att lära mig av henne är att se livet som en träning i att bli bättre. Från att tidigare ha identifierat min största drivkraft i "ångest" vänder jag på det och ser min största drivkraft "vidareutveckling". Sanningen är att de går hand i hand och är ungefär lika effektiva.

Min mentor lär mig att ta kommandot över min egen tillvaro, att sätta mig i framsätet och styra i stället för att sitta i baksätet och tycka att andra kör dåligt. Det är svårare än man kan tro, speciellt när folk faktiskt kör dåligt på riktigt (metaforiskt) och det gör de ofta. Då tränar jag på att ta kommandot och fundera på hur jag kan lösa situationen till det bättre, i stället för att fundera så mycket på varför det blev så dåligt. Det är svårt. Jättejättesvårt.

En annan sak jag gör är att utsätta mig för svåra saker och göra mitt bästa. Det är också svårt. Då är det viktigt att komma ihåg att jag bara tränar på allting, jag får inte döma mig så hårt för det är bara träning och så länge jag gör mitt bästa är det gott nog. Vidareutveckling, inte ångest.

När jag hamnar i en svår, ovan eller bara långtråkig situation funderar jag på hur jag kan träna mig och bli bättre genom den situationen. Jag är tillåtande och försöker att inte ha ont i magen och må dåligt om jag presterar sämre än vanligt eller gör fel, det viktiga är att jag tränar och kan göra bättre nästa gång. Att jag utvecklas och lär mig, det är det som är kicken och håller tristessen borta.

Jag försöker tänka "vad kan jag lära mig av det här?" och sen kliva in i matchen och se till att jag tränar på den saken och faktiskt lär mig något.

Det låter vansinnigt äppelkäckt och präktigt men är en av 2008:s viktigaste insikter för mig; att aktivt börja träna och till följd av det minska ångesten eftersom det är okej att det inte blir perfekt när man tränar. Att vara snällare mot mig själv och inte så självkritisk. Men oj vad svårt det är, jag har bara precis börjat få igång det som ett mantra och har fortfarande en bra bit kvar mellan tanke och handling, men jag tränar på det också.

Erik på kartan 2

Det finns en länk, såklart: http://www.biggestdrawingintheworld.com/

Klicka genast iväg och kolla!

Jag är sååå imponerad! Det är så i tiden med självporträtt över hela världen.

Erik på kartan

Jag är så kulturell nu så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Och spontan. I lördags gick jag vips på Konstfacks magisterutställning (nej, de ställde inte ut en enda magister, falsk marknadsföring) och idag hamnade jag vips igen på Beckmans vernissage. Konstfack förstod jag inte så mycket av. Det var alldeles för mycket text och jag var alldeles för förkyld för att kunna böja ner huvudet och näsan tillräckligt för att kunna läsa på texterna och de bästa grejerna hade DN redan visat. Utom en bänk som var både för tanter och skejtare och dessutom snygg. Den var allra bäst.

På Beckmans gick det bättre. Bäst var reklamen. Det är konst som måste anstränga sig lite mer, reklam har inte råd att vara pretentiös. En cool grej var en kille (Olof Bruce, har jag för mig att han hette) som fått sig en tankeställare och valt att skriva en bok med titeln "Vilken är frågan vars svar är grafisk design?". Intelligent och angeläget i snabba 2008. Men allra coolast och intelligentast var min kompis* som ställde ut det coolaste projektet i kanaliseraminne. Han hade ritat sitt självporträtt över hela världen med hjälp av en väska med GPS-sändare. Han har sålt in konceptet till DHL:s marknadschef (kredd till DHL som känner igen en bra idé när hon** hör den). DHL fick en lista med koordinater och en given ordningsföljd att frakta väskan och så projicerade skitcoola Erik väskans tur på en stor karta och vips! 55 dagar senare har väskan susat runt i formen av Eriks självporträtt över hela världen.

Här är GPS-väskans väg som DHL fraktat runt i världen i formen av Eriks självporträtt. Ascoolt. Och assnyggt, får man ändå säga.

Erik Nordenankar heter han, för den av er som vill anlita världens saltaste nyexade Beckmankille. Gör det!

* Egentligen är det min brors kompis, men när min brors kompisar gör bra eller coola saker räknar jag dem som mina kompisar. Lite som Sverige och EM. Vi kom med, dom åkte ur. Man får välja sina formuleringar.

** Eller han

Språka

Jag har som små hål i huvudet. När jag försöker utnyttja hjärnan i tankebanor som går över de hålen händer det att jag tänker konstiga saker. Som att jag glömmer vilken årstid det är eller att jag aldrig fattar vad åt vilket håll framåt är när man vrider klockan när man är ute och reser.

Ett annat sånt hål har jag precis där andra människor har intellektuell kapacitet nog att förstå att folk talar olika språk och att det inte är konstigt. Precis där har jag ett stort svart hål. Jag kan sitta länge och titta på långa texter på andra språk och verkligen genuint häpna över att det finns människor som kan uttrycka sig lika fritt och enkelt på detta helt främmande språk, som jag själv gör på svenska. De kan fundera över synonymer och vara nöjda med bra formuleringar, eller kanske knorra till det med en ordvits. På finska! Eller laoitiska eller portugisiska eller gud vet vad. Magiskt. Ännu konstigare är det med språk som har andra skrivtecken! För att inte tala om barn som pratar andra språk än svenska!! För att verkligen inte tala om barn som kan prata språk som har andra skrivtecken än vårt alfabet!!! Svart hål, säger jag. Very svart hål.

Parallella verkligheter

Titta! Det här är lapporten i Abisko. Där var jag för några veckor sen och nästan dit ska jag på torsdag. Riksgränsen. Prognosen säger snö och mera snö i helgen och början av veckan och sol och sol i slutet av veckan. Det är nästan för bra för att vara sant. Och det är väldigt väldigt konstigt att det ligger massa snöiga berg och väntar på mig medan jag susar runt i regn och sol i Stockholm och Paris. Att allting finns samtidigt. Till och med Riksgränsen.

För övrigt

...har djävulen flyttat in i mina bihålor. Om det är nån som kan tänkas ta sig an henne en sväng ikväll vore det fint, för då ska jag på kalajs. Hon är trötsam men förhållandevis lättskött, kräver ett par snytingar och en och annan djup suck, annars sköter hon sig själv.

Rrrrrrrr...

Se här, det franskaste vi fick uppleva i Paris. I urfranskt gemytliga Quartier Latin står plötsligt en man med positiv i sällskap av andra utklädda fransoser och syskor. Det är annandag pingst och parisarna verkar vara lediga. De har tid att stanna till och sjunga med i Non, je ne regrette rien (notera de utdelade sånghäftena i parisarnas händer). Något som gjorde J så uppspelt och munter att han oftare än rimligt med halvslutna ögon sjöng ett skorrande gutturalt "Rrrrrr..." i ett försök att återuppleva händelsen.

Lägg även märke till att övre delen av filmen är suddig. Orsak: ett flottigt fingeravtryck mitt på linsen. Det kan inte ha varit jag. Jag är per definition aldrig kladdig om fingrarna.

Hybris i Paris

Det ska erkännas också att resan till Paris gav mig lite hybris. Jag trodde högt om mina franskakunskaper efter att nästan* ha lyckats boka hotell på franska över telefon. Jag har minsann läst franska både i högstadiet och i gymnasiet. Jag tänker mig att hybris i Paris kan ta sig uttryck på flera sätt. Min hybris yttrade sig i tvångstanken "jag får bara prata franska i Paris, jag får inte prata engelska i Paris". Det visade sig snart att min skolfranska dög alldeles utmärkt till att göra sig förstådd med, jag kunde både beställa på restaurang och dividera om hotellrum med och utan badrum. Det jag inte kunde göra var att förstå långa svar på korta frågor.

En sak är säker, väldigt få parisare svarar kortfattat och långsamt på frågor. De pratar jättelänge och använder massa onödiga ord och då och då skrattar de menande. Jag tänker mig att de är vänligt sinnade. Då ler jag lagom inbjudande oförstående tills de säger samma sak en gång till, på ett annat sätt. Då ler jag igen och så fortsätter det tills de säger saker som "Samma gata. Rakt fram." och jag kan säga "Merci Monsieur" och gå därifrån.

Jag är också osäker på vad jag faktiskt säger när jag stajlar loss bland nasala läten och accenter. Det som i mitt huvud betyder "Är det okej om vi sitter här och dricker ett glas vin i väntan på att ett bord på uteserveringen blir ledigt?" kommer gissningsvis ut något i stil med "Vi har drack det röda vinet när väntar på utomhus. Okej!"

Det blev riktigt knepigt med min hybris i Paris när parisarna envisades med att försöka prata engelska med mig. Då låtsades jag att jag inte kunde någon engelska och fortsatte med franskan. I riktigt svåra situationer skickade jag fram J. Han kan nämligen ingen franska alls (mer än härmande gutturala förvånande läten) och kunde därmed prata obegränsat med engelska. Rasande praktiskt.

Så här i efterhand, när jag utvärderar min hybris, får den ändå godkänt. Jag pratade franska och vi klarade oss. Det får man vara nöjd med.

*) Det var fullbelagt, vilket till min glädje inte hade något med mina franskakunskaper att göra

Om att ha det bra i Paris

Vet ni vad! Jag har kommit hem från Paris och jag har hur mycket som helst att berätta. Först tänkte jag att jag kan ju inte berätta allt, sen tänkte jag att jag kan ju i alla fall försöka. Helst skulle jag lagt upp några fräsiga bilder också, jag tycker att bilder lättar upp bloggen även om de bara är googlade eller fotograferade med mobilkamera, men till ett Paris-blogginlägg behövs ett Paris-bloggfoto och de ligger kvar i J:s kamera och lika bra är väl det. Det är mest bilder på J som äter och dricker saker i olika skjortor som jag tycker att han är snygg i.

Paris är i alla fall en alldeles förträfflig stad om man tycker om att ha det bra. Man kan hänga i parker, dricka vin mitt på dagen, känna sig storstadshipp över en espresso och hitta oändligt många fina caféer och restauranger. För att nämna några saker. Dessutom finns, som i varje storstad av rang, höga byggnader att gå upp i. Eftersom jag redan varit uppe i Eiffeltornet och hatade alla turister vid Triumfbågen nöjde jag mig med att gå högst upp till Sacre Coeur. Det är egentligen fusk eftersom man inte går högst upp inuti byggnaden, utan i trappor utanför.

Andra bra saker med Paris är att även om man bor i den läskigaste bakgatans sjavigaste hotells minsta rum, så får man kaffe med varm mjölk och croissanter till frukost. Är inte det ett mirakel så säg! Det är också bra att det finns många pampiga ytor att blicka över från olika broar. Då kan man hålla varandra faderligt om axlarna och gör en svepande gest över halva stan och med pondustyngd röst förklara "...och allt det här, det ska bli ditt en vacker dag". Det tycker jag mycket om att göra.

Det var också lite bättre den här gången jag var i Paris än förra, eftersom jag slapp gå in i Louvren den här gången, nu gick vi i stället runt och skrattade åt hur sjukt stort det är och vad många tavlor som hänger där inne. Det gick både fortare och var roligare.

Det svåraste med Paris är att komma ihåg att man är på weekend-resa för att ha det bra, inte för att se alla sakerna i guideboken. Det fick jag påminna mig om då och då, t.ex. när jag envisades med att gå omkring i ett pingststängt Les Halles, bland väskryckare och sexshopar, och känna mig illa till mods, bara för att ha sett det. Då var det tur att vi redan börjat kalla Marais-kvarteren för "hemma", trots att vi inte alls bodde där. Vi åkte hem till Marais och la oss i vår hemmapark och drack kaffe på vårt hemmatorg och sen var allt så bra att vi drack lite champagne också. Sånt kan man göra i Paris, nämligen. Man kan också äta sjukt chokladig chokladmousse och ännu chokladigare chokladglass. Det är inte klokt vad bra man kan ha det, bara man kommer ihåg att ha det just bra.

Tage och jag

Dra mig baklänges vad jag är nöjd med den här meningen "Och det är då jag ikläder mig rött och randigt och drar min lilla rullväska över Råsundas från hästbajs och glasskärvor nystädade gator och reser till Paris." Jag tycker att den andas väldigt mycket Tage Danielsson (idol nr 4). För mig är Tage Danielsson och hans Karl Bertil Jonsson själva anledningen till att överhuvudtaget fira jul.

Ni har väl läst Busschauffören som tänkte va fan (eller nåt ditåt) om en busschaufför som tänker vafan och lämnar den vanliga rutten för att ta med alla passagerare till Frankrike där de beställer un bon vin blanc med sina allra franskaste uttal och har det bra.

Det är jag och Tage och alla busschaufförer som tänker vafan.

Perfekt 2

Nu är det det bästa grönt. Frodigt och livsbejakande men fortfarande är bladen så små att de släpper igenom solen i ett perfekt ljusgrönt skimmer. Det är lätt på naturens topp tio-lista. Och det är då jag ikläder mig rött och randigt och drar min lilla rullväska över Råsundas från hästbajs och glasskärvor nystädade gator och reser till Paris.

Perfekt 1

Nu är körsbärsblommen på min gata precis mitt emellan små hårda knoppar och trötta övergenerösa fallande blad. Perfekta.

Dagens hästar

Idag hade cykeltunneln precis där jag bor förvandlats till ett stall. Tio stora bruna hästar stod och trampade på asfalten och det luktade sådär stickande men ändå gott stall-ammoniak. På hästarna satt poliser i neongula västar. En häst hade bajsat, det var bruna klumpar med halm i på marken. Jag kom inte förbi med cykeln för alla hästar, så många var det. Jag fick be en polis om hjälp.
- Kan vi släppa fram en cyklist? ropade hon. Då fick jag krångla mig fram mellan meterhöga hästben och svansar. Jag ansträngde mig för att le stort och välmenande, så att de skulle förstå att jag tyckte om dem. Jag gillar ju hästar. Om det bara var för hästarna kunde det gott få vara derby här varje kväll.

Och på lunchen idag travade vaktparaden förbi. Min kollega säger att de gör det varje dag, när det är säsong. Det är information jag har mycket svårt att ta till mig. Varje dag.

Det är något med ridande poliser och vaktparader som inte riktigt känns 2000-tal.

Erlend och utropstecken

En tredje av mina idoler (nr 1 och nr 2 är som bekant Jonas Karlsson och Stavros Louca), Erlend Loe, skriver i en av sina senare böcker, Volvo lastvagnar, att det är ett tecken på svaghet att använda utropstecken. Jag använder väldigt många utropstecken, i blogg, i mejl och i sms. Jag känner att det gör mig slagkraftig och säker på min sak. Som att allt jag säger blir lite mer viktigt. Men jag förstår ju Erlend när han säger att det är ett tecken på svaghet att inte själv kunna uttrycka det i språket, utan att behöva speciella tecken till hjälp. Kanske är det också det jag gillar i Erlends språk, det stillsamma utropsteckenlösa. Men jag kommer ändå inte ifrån känslan av att Erlend har svikit och trampat på mig. Jag trodde att vi hade ett stilistiskt samförstånd. Jag trodde att han gillade utropstecken också. I alla fall mina.

Om ni inte har läst något av Erlend tycker jag att ni ska läsa Expedition L och Naiv Super. Eller kanske Fakta om Finland. I Volvo lastvagnar står det bara dumheter.


Läs. Läs. Läs.


Läs inte!

Klass 9b då?

Oj. Oj. Oj. Såg ni sista avsnittet av Klass 9a? Vilken gråtorgie. Det är så fantastiskt. Ungdomar som börjar tro på sig själv. Spirande självförtoenden och nyväckta framtidshopp i tonårstruliga fodral.

Det borde vara nackskott på oinspirerade lärare och tiodubbel lön för inspirerade dito. Vilket framtidsyrke. Där kan man snacka om att göra skillnad.

Vilken bluff att jobba med chefscoachning och ledarskap, när det finns sånt här. När man kan använda sin förmåga till att påverka och förändra människors liv och framtid.

Heja heja heja klass 9a!
Heja heja heja alla fantastiska drivna lärare!
Heja heja heja alla skolledningar som vågar och tror!

Och en stilla tanke till eleverna i 9b, som aldrig fick någon uppmärksamhet...

Sveriges mesta förebild

Idag cyklade jag förbi en av mina allra mesta idoler. En sån där riktig idol, i ordets rätta TV4-befriade bemärkelse; förebild och när jag blir stor vill jag bli som... Stavros Louca. Ni har väl sett Klass 9a? Stavros ger hela serien både legitimitet och ett ansikte. Han är fantastisk. Stavros frå mig att glömma varför jag slutade arbeta som lärare och att starkt tvivla på det arbete jag har idag. Borde jag inte göra mer nytta och skillnad för fler, i ett annat sammanhang? Stavros började som städare i en skola och gjorde det omöjliga karriärhoppet till lärare på samma skola. Stavros har stora svettringar utan att kännas ofräsch. Stavros säger saker som "Man måste älska alla elever" och han både menar det och gör det. Stavros är fantastisk. Världen behöver fler Stavros. Jag tänker ofta på honom och på tv-serien Klass 9a. Jag är återigen glad över att jag betalar tv-licens. Sånt här finansierar jag med glädje. Förebilder. Plötsligt är det lite mer eftersträvansvärt att vara lärare, trots dåliga löner och en ännu sämre utbildning. Det är så viktigt och det är så bra. Och det är så Stavros.

Och ändå cyklade jag bara förbi. För bråttom för att ens stanna och säga Hej, vad bra du är.

Festfin!

Inför ett väldigt närastående bröllop (vi snackar timmar) hade jag följande telefonkonversation med en kompis:

- Jag tänker att det inte gör så mycket att man är ful, det kommer vara roligt ändå!
- Ja! Och så blir man inte så ful, man har ju klänning och mascara.
- Just det ja. Och kanske strumpbyxor.
- Mmm. Jag tänker att man liksom blir fin automatiskt bara för att det är så mycket fint omkring en.

Om den här dialogen kan man tänka många olika saker. Här är några:

1) Jag och min kompis satsar normalt vår tid och våra pengar på annat än att vara snygga
2) Det är härligt att vi kan strunta i hur vi ser ut
3) Det är sorgligt att vi måste kommentera det
4) Man kan ha roligt utan rouge
5) Begreppet "inte ful" är i min värld det samma som "ha klänning och mascara"
6) Jag har inte mascara så ofta (för att inte tala om annat smink...)
7) Alla våra kompisar är så sjukt snygga att det smittar av sig
8) Det är vår. En sån här dialog hade aldrig kunnat utspela sig i november
9) Jag har väldigt bra kompisar
10) Jag borde börja med den där mascaran i stället för att dricka kaffe och blogga

Det andra målet

Jonas Karlsson har skrivit en jättefin novellsamling. Den heter Det andra målet och går att klicka hem på Internet för nästan inga pengar alls. Titelnovellen (säger man så?) Det andra målet är först i boken och alldeles fantastisk. Tyckte jag. J tyckte att den inte var så märkvärdig. Jag läste den högt för honom och lekte att jag var Jonas Karlsson, med samma allvarsamt underfundiga röst och betoningar. När J ändå inte tyckte att den var märkvärdig läste jag slutet en gång till, med lite mer emfas. Det hade ingen som helst effekt på J. Det kan vara för att J är avundsjuk på Jonas Karlsson. Jag är lite kär i Jonas Karlsson. Eller okej, ganska mycket kär faktiskt. Inte nog med att hela boken Det andra målet andas Jonas Karlsson och man hör hans röst mellan raderna, dessutom finns en jättefin idolbild av honom på insidan av pärmen. Härreguuu vad fin han är. Men jag har sagt till J att han inte behöver oroa sig. Jonas Karlsson är bara tvåa på min kärlekslista. J är etta. Men det gäller att han fortsätter dammsuga, baka blåbärsbullar och vara världens bästa J, annars kanske jag gör slut och blir ihop med Jonas Karlsson i stället. Bara sådär. Man får inte bli för bekväm.

Torsdagssöndag

Hur bra har inte den här dagen varit?! Både torsdag och söndag på samma gång. Torsdag, eftersom det är torsdag och söndag, eftersom jag ska jobba imorgon.

Jag har både hunnit vara bakis efter vad som från början var en stilla Valborgsmiddag och som snart urartade i en bisarr, ganska dyr och väldigt rolig pubrunda på cykel kors och tvärs över hela stan. Och ätit lyxfrukost (jordgubbar OCH blåbärssmothie OCH melon och parmaskinka OCH kaffe latte OCH grapefruktjuice OCH färsk ciabatta) i solen på balkongen. Och köpt ett par fräsiga sommarjeans och kommit på vad jag ska ha på mig på bröllopet på lördag. Och slökollat film i soffan. Och läst lite och ätit pasta och bara haft det bra. Sånt gör man bara på torsdag-söndagar.