Sälpäls

Jag glömde säga det, men jag såg världens tätaste hår igår. Tätare än sälpäls. Om man häller vatten på det (duschar heter det nog) ligger det kvar som i droppar ovanpå. Garanterat.
Jag är fortfarande fascinerad.

1408

Har ni sett 1408? Gör inte det. Satan i gatan vad läskig den är. Se den inte. Jag upprepar: se den inte. Speciellt inte ensamma hemma när det knäpper konstigt i hisschakt och grannlägenheter. Se den inte. Så urbota korkat. Idiotiskt.

Åh herregud. Vad ska jag göra nu.

Massiv teambuilding

Den här helgen har jag tillsammans med 80 kollegor skeppats i buss till Riksgränsen. Sista biten gick vi på snöskor. Väl där radade vi upp oss på linje med varsitt glas bubbel, lyssnade till ett brandtal och tog ett gemensamt kliv över gränsen till Norge och sa i taktfast kör: Dere må bare ha de!, som tydligen kommer från en norsk reklamfilm för mellanmjölk. Sen skålade vi och åkte därifrån.

Världens bästa Radiotjänst, part II

Det finns en till film. Och dessutom har jag fått veta att "huvudpersonerna" inte är skådisar utan slumpvist utvalda medborgare. Det blir bara bättre.

http://www.resume.se/nyheter/2008/04/09/radiotjanst-fortsatter-att/

Den här är dessutom inspelad i min lokala simhall. Jag kunde ha varit där!!! Om jag hade simmat alltså, nu gör jag ju inte det sådär skrämmande ofta. Men ändå.

Jag är nu beredd att tredubbla min TV-avgift (nej, det är inte samma sak som att betala någon annans).

Världens bästa Radiotjänst

Det händer att jag blir alldeles varm och glad i hela kroppen. Till exempel när jag ser Radiotjänsts "reklam" för att betala TV-avgift. Titta själva:



Nyss såg jag den andra varianten, där de är i en simhall. Jag blev så glad att jag var tvungen att mejla Radiotjänst. Tyvärr har de ingen adress för glada tillrop, utan bara en anonym kundtjänst för olika slags klagomål. Jag skickade mitt mejl som "Övriga frågor". Jag hoppas att de printar ut det och sätter upp den på kaffemaskinen. Det är okej att de tycker att jag är knäpp. Det är så jävla bra. Allra bäst är det stillsamma lilla ordet "Tack" efter den pampiga sången. Är det nån som vet vem som ligger bakom filmen och idén? Jag skulle lätt betala dubbla avgifter (även om jag tycker att det skulle vara smidigare om det drogs direkt från skatten).

Meddelande till Radiotjänst:

Heja!

Fy fasen vilken bra "reklam" ni har i TV nu! Jag skrattar högt både åt kören i simhallen och i stadsbiblioteket. Lysande! Jag är mest glad för att ni vänt till något positivt, i stället för skräckpropagandan "just nu pejlar vi i följande områden...". Återigen: Bravo!

Vänliga hälsningar,
Kanalisera - stolt TV-licensbetalare

Lurv für alle

Det har länge varit svårt det här med att raka benen. Jag är så kluven.

Idealist-kanalisera tycker förstås att det är ren och skär idioti att ta bort naturligt hår som helt uppenbart alla kvinnor (och män, gubevars) har. Det sjukt att det onaturliga betraktas som naturligt och hon vill inte bidra till en värld där ingen duger som den är.

Vardags-kanalisera tycker att det är jobbigt och tråkigt.

Osäkra högstadie-kanalisera tycker att det är äckligt med hår på benen, eller okej inte äckligt, men det ser faktiskt konstigt ut, det är liksom mycket fräschare och snyggare med släta ben. Som i reklamen. Fast mest är hon rädd att andra ska tycka att hon är äcklig eller konstig.

Feg-kanalisera vill egentligen inte raka benen, men gör det ändå eftersom det är ett så tydligt statement att inte göra det. Och det är jobbigt att vara ett vandrande feminist-statement när man inte alltid orkar ta diskussioner med provocerade människor.

Nu har det emellertid hänt något med alla kanaliseror. Vardags-kanalisera tog över rodret i julas, ivrigt påhejad av Idealist-kanalisera. Resultatet är tremånaderspäls och jag är sjukt fascinerad. Jag har aldrig sett så mycket hår på mina ben, vilket i sig är knäppt. Jag känner starkare och starkare att det är såhär det ska vara och att jag är tillräckligt stark i mina ideal för att låta det vara som det är. Men jag oroar mig för att Feg-kanalisera och Osäkra högstadie-kanalisera ska slå tillbaka när sommaren kommer och benen syns. Jag hoppas att Idealisten och Latmasken i mig är starkare än Fegheten och den där lilla skavande Högstadiepersonen.

Det är inte klokt hur mycket tid och energi jag lägger på det här och hur många andra som låter bli och bara kapitulerar. Mera lurv åt folket!

"Nej nej, man känner när man börjar bli för full och då är det bara att inte dricka mer!"

Fastän det är nästan två månader tills jag fyller 30 så hade jag 30-årsfest i lördags. Det var grymt. Jag borde ha 30-årsfest oftare.

Innan festen var jag orolig för att jag skulle få i mig för mycket alkohol under kvällen och bete mig opassande ungdomligt för min ålder. Det har hänt på 30-årsfester tidigare, nämligen. Min kalaskompanjon lugnade mig med orden "Nej nej, man känner när man börjar bli för full och då är det bara att inte dricka mer!". Det lät nästan för lätt för att vara sant i mina öron, men hon borde ju veta, hon har redan fyllt 30.

Men jag vet inte det jag. Man skulle kunna säga att den visdomen inte biter på 29-åringar. Man skulle också kunna säga att jag inte åt så mycket av capricciosan som J snällt gick och handlade framåt femsnåret i söndags.

Men det var en grym fest. Det var det.

Compare People

Då och då får jag information till mitt hotmail-konto om hur jag rankas bland mina vänner. Det är en inte så uppbyggande tjänst som Facebook tillhandahåller. Det här är en lista över information jag fått senaste månaden:

2 places up, now #1 best mother (potential)
3 places down, now #4 best mannered
1 place down, now #5 most powerful
1 place down, now #6 coolest

"Who has a better body", you won 1 and lost 2 times.

Och nu brister J ut i ett skadeglatt asgarv och frustar från soffan: Vet du! Jag har fått en Compare People-lista från Facebook. Du ligger etta på best mother!

Vafan. Best mother. Vad hände med snygg och smart och cool? För att inte tala om talangfull, rolig och bäst i hela världen? Va? Va? Va?

Best mother är ett hån. Jävla Facebook.

Teknikens under

Vet ni vad som är jättecoolt, tycker jag? Jo, att de där små blå dosorna som sitter på övergångsställesstolparna och som tickar med olika frekvens för att berätta för synskadade om det är röd eller grön gubbe, tickar starkare när det är bullrigt runt omkring! Det är sant. Man kan testa genom att t.ex. låta en stor gul grävmaskin bullra förbi eller helt enkelt bara skrika på den. Båda funkar. Jag har svårt till mycket svårt att hålla mig från att skrika när jag går förbi såna övergångsställen.

Grannborrar

Det är väldigt lätt att hata mina grannar nu. De borrar i väggen och har gjort så i timmar. Eller åtminstone väldigt länge. På pin kiv.

Och inte nog med att de borrar, de gör det på en söndag dessutom! Självaste vilodagen, vikt åt bakfylla med chips och täcke i soffan alternativt icke-bakfylla med kaffe och korsord i soffan. Tyst och lugnt. Du skall icke borra på söndagar.

Och det här är inte första söndagen. Deras vägg måste se ut som en prästost, om det fortfarande är något kvar av den. Jag förväntar mig att de när som helst dyker upp i mitt vardagsrum i ett moln av murbruksdamm. Och då jävlar ska jag stå här med handborren i högsta hugg och sakta skava mig in i deras hörselgångar.

En bra kväll

Man vet att man är riktigt lyckligt lottad i livet, när man kan ringa sina föräldrar halv sex en lördagkväll och fråga om det finns en portion middag till övers och tjugo minuter senare bli hämtad till hemförorten i bil. Väl där möts jag av kött och potatis och bag in box och vardagliga samtal på varsina pinnstolar.

Och dessutom två alldeles fantastiskt fina hundar. Den minsta bara 2 månader gammal. Som en teddybjörn. Stora ostyriga tassar, överdimensionerade sammetslena öron och en gosmage att dö för. Och de obligatoriska sylvassa tänderna som är vassare än man räknar med, fastän man vet att de är som synålar.

Så nu sitter jag här med hundlera på byxorna, hundhår i tröjan och den där honungssöta valplukten i näsborrarna och är väldigt väldigt tillfreds.



Världens världens finaste*.

*jag veeet, men det finns de som fyller hela bloggar med bilder på sina husdjur och barn, det här är bara ett inlägg

Hata Ola, död eller levande!

Jag läser i bloggen Oneklingen om mjukisdjur och att fortsätta barnrelatera till dem i vuxen ålder. Lisa i bloggen vet att mjukisdjur kan gå själva, men inte när man tittar på dem. Jag tror inte att min Elefante kan gå själv, men däremot känna! vilket föranleder ett konstant dåligt samvete över att jag placerat honom så snett på sängbordet. Säkert får han ont i nacken och kan inte göra nåt åt det, stackarn. Ibland klappar jag honom och säger förlåt.

Med detta agerande kvarlevande i vuxen ålder är det med fasa jag minns skräckbarnprogrammet "Rädda Joppe, död eller levande!". Om skitungen Ola som gång på gång slarvar bort sin mjukismullvad Joppe och tvingar alla TV-bänkade sensjuttiotalister att skräckslaget följa jakten genom brevlådor och sopnedkast innan Joppe hittade tillbaka. Det finns få människor jag har hatat så mycket som Ola.



När man ser programmet i vuxen ålder hittar man lätt flera anledningar att hata Ola, än hans usla handhavande med mjukisdjur. Min bror menar att det fungerar som preventivmedel att bara tänka på Ola; om det finns ens en promilles risk att fortplantning kan leda till ett sånt skräckbarn är total avhållsamhet inte ens jobbigt.

Jag undrar om Ola lever idag. Han borde vara i 35-årsåldern. Jag hoppas verkligen att han har skärpt sig.

Not so streetsmart

På min lista över saker jag kan om Stockholm står ganska högt upp 'det är aldrig snö i stan, speciellt inte när det nästan är april'. Idag har jag anledning att ifrågasätta det.

Alperna

Varför är man inte i Alperna jämt? Fantastiska vyer, suverän skidåkning, pudersnö och sol och ostbricka till efterrätt VARJE dag!!!

Vive la baguette!

Jaha.

Nähä.

Om man skulle ta och dra till Alperna då.

Det ska tydligen bli strålande sol, gnistrande puder och vindstilla.

Det enda jag fruktar är den omtalade baguette-gommen. Tredje dagen kommer den, sägs det. Jag funderar på att äta kopiösa mängder margarin, för att liksom lena och läka. Alternativt blöta upp den i snö innan jag ger mig på att tugga den.

Oklart vilket alternativ som är äckligast. Jag säger 1-1.

Familjen skitäcklig-duva

Idag började konstigt. Två blivande präster ringde mig och berättade den äckligaste duvhistoria jag någonsin hört. Och den utspelar sig ett stenkast från min arbetsplats.

Och det var inte en dröm. Det var efter frukost, så jag är säker på att jag var vaken.

I Münchenbryggeriet i Stockholm finns en industriskorsten. Om man klämmer sig förbi en snårig taggbuske kan man klättra upp på en stege i skorstenen. Om man gör det finner man en rökkanal, stor som ett litet rum. I det rummet har Stockholms duvor sin kombinerade kyrkogård och BB. Eller som den ena blivande prästen sa "That's where they hatch and die, så att säga". I en obeskrivlig gegga av fjädrar, bajs och odefinierbar kvalstersörja ligger ägg och kadaver i olika faser av förruttnelse. Och där odlar mamma och pappa skitäcklig-duva sin familjelycka. I farfar skitäcklig-duvas gamla kadaver har mamma och pappa skitäcklig-duva nästat ihop ett fint hem av duvsaliv och döda inavlade äckelsläktingar. Ett par vanskapta klumpfötter och sjukdomar för en hel armé. Där ligger nya skitäcklig-duva-ägg. Det är så äckligt att jag inte kan förstå det. Det går inte att ta in.

Och det händer alltså meter från min laptop. Hela tiden.

Reseledare

Vintertristessen har upptäckt min Filippinernaflykt och straffar mig nu med extra februari mitt i mars. Allt känns tråkigt och oinspirerat ända in i märgen. Jag tänker att jag borde ha en helt annan vardag, där inget är tråkigt eller oinspirerat. Och jag tänker att jag inte har en aning om var sådana vardagar finns. På ett av mina två favoritprogram på TV nämns http://www.jobbkoll.se/. Där kan man testa vilket jobb man har anlag för. Jag gör testet. På första frågan ska man svara på om man är man eller kvinna, testet är därmed diskvalificerat å det grövsta. Men jag överlistar det och gör testet två gånger, först som man och sen som kvinna. Lyckligtvis tycker inte genuspuckona bakom jobbkoll att det spelar någon roll vilket kön jag har. Resultatet blir det samma. Lite genushopp om mänskligheten.

Testet tycker att jag borde jobba som reseledare. Jag är organisatorisk och social och bryr mig om människor.
Reseledare alltså.

Det står att jag bl.a. kan ordna grisfester.

Jag vet inte jag.

Inlägg nr. 365

Om jag hade skrivit ett inlägg om dagen hade den här bloggen fyllt 1 år imorgon. Men det gör jag ju inte. Ibland skriver jag två inlägg om dagen. Eller tre. Eller i enstaka fall fyra. Oftast skriver jag ett. Eller inget.

Det är synd. Det skulle matcha mitt ordningssinne bättre att skriva ett om dagen. Men jag är nog inte så inrutad som jag tror. Och det är nog bra.

För Sverige i slasket

Idag är jag kär i hela världen. Det är fulväder och slask och varken vinter eller vår och stretande på Västerbron möter jag fantastiska kämparmänniskor. På cyklar och under kapuschonger sliter de fram till sina arbeten och alla jobbar för samma sak. Alla bygger vi på samma samhälle och alla vill vi varandra gott, om än på ett ganska distansierat sätt. Och jag tar kort på det fula som är vackert och jag är inte ensam om att se det. Längre fram på bron gör en man samma sak och jag ler mot honom tills han känner sig tvingad att flina tillbaka och allt är så vackert. För Sverige i slasket.

FK Bromma F-78

Förra helgen var jag på en 30-årsfest. På festen träffade jag fyra andra från mitt gamla fotbollslag och det slog mig hur hårt jag definierar mig ur den gemenskapen. Jag har inte spelat en match på 7 år, inte tränat på ännu längre och mitt gamla FK Bromma F-78 har sedan länge slutat existera. Ändå är det en av de saker jag nämner först när jag ska presentera mig själv i nya sammanhang. Att jag spelar fotboll.

Det var något magiskt med gemenskapen i mitt lag. Kanske finns det i alla lag. Lukten av svettiga benskydd och linement. Den hårda smaken av kyla och järn i utandningsluften. Känslan av mjölksyra och den perfekta bollträffen. Eller att inte orka omsätta vilja i handling. Ett snöpligt bakåtmål eller en missad chans.

Jag tror att det var här, bland grus, laganda och vilja, som jag skapade något slags identitet eller åtminstone egen trygghet. Jag hade inte mina närmaste kompisar i laget - de spelade inte fotboll alls och kanske var det en av orsakerna till att fotbollslaget var viktigt för mig, för att det var mitt. Jag hade ett eget sammanhang och vi hade något viktigt tillsammans. Vi hörde ihop och vi tyckte att det var viktigt att vara ett lag. Alla skulle vara med och på samma villkor. Vi var inte jättebra och vi var inga vinnarskallar. Vi tjuvrökte och berättade hemlisar och kämpade med skrapade knän på knaggliga grusplaner. Och vi skapade något slags magi som tydligen är så starkt att jag fortfarande definierar mig ur det.

Jag träffar väldigt sällan mina gamla lagkamrater och jag spelar väldigt sällan fotboll, ändå är träningarna och matcherna och allt runtomkring kanske det viktigaste och det finaste jag har byggt mig själv av. Det är väldigt konstigt och väldigt fint och jag skulle ge väldigt mycket för att få stå i mittcirkeln med en fegpumpad boll och 2*45 minuters svettigt samarbete framför mig.

Mitt i naturen

På vägen till mitt jobb finns oändligt många spännande spår av djur. Till exempel fågelns hus och hundens bajs. Oändligt många.

Måndagsmåndag

Idag är det måndag på riktigt och radion spelar måndagsbarn och hela världen är måndagsful. Ett meningslöst centimetertunnt lager snö får mig att halka och jag svettas under mössan och fryser om låren. Och jag tänker på veckan framför mig som är full av saker som jag inte vill göra och allt känns sådär genomhopplöst tråkigt. Och när J ringer och berättar att jag glömt nycklarna hemma vill jag bara lägga mig ner i det fjuttiga vinterunderlaget och sluta andas. Men det blir bättre. Det finns kaffe på kontoret.

Kalenderfel

Ibland är det som att måndagmorgonen hamnar fel. Till exempel på en onsdag.

Alla barnmorskors djävulska sammansvärjning

De poppar upp som svampar nu, barnen. Alla skaffar barn. Och större boende. Jag gissar att vi är i den åldern nu och det är väl i sin ordning. Trotsåldern, tonåren, studieåldern, jobbsökaråldern och skaffa barn-åldern. Men det är så hemligt. Ingen får veta om det lilla krusbäret som ligger i magen och gror. I stället måste den blivande mamman börja bete sig märkligt, undvika att umgås som vanligt med sina vänner och dra obekväma undanflykter och halvlögner.

För barnmorskan berättar att risken för missfall är stor under de första månaderna. Och missfall är skamligt och hemligt och ska inte delas med någon annan än de allra närmsta. Som om missfall vore ett tecken på att det är fel på mamman (vilket det alltså helt uppenbart inte är, eftersom det är så vanligt). Och missfall är en sorg, det förstår alla. Jag med. Men jag förstår inte varför det är så hemligt och skamligt med sorg.

Om risken för missfall är så stor är det alltså vanligt att folk får missfall. Och om det är så vanligt är det väl bättre om vi möter det och förstår att det faktiskt händer. Och att vi har vänner omkring oss som vet och förstår när det händer. Om det händer. Om vi aldrig möter missfall och inte pratar om det, mer än som diffusa siffror och procentsatser som drabbar andra, kommer det fortsätta vara något skamligt. Alla barnmorskors djävulska sammansvärjning för att frånta kvinnors frihet att fortsätta vara nära sina vänner. Att kokonga in sig med pappa krusbär.

Jag tror att sorgen skulle bli mindre om man hade större förståelse för och faktisk erfarenhet av att det händer då och då. Och om man kunde fortsätta umgås med sina kompisar som vanligt, utan halvsanningar. Och om inte barnmorskorna från helvetet fick härja fritt.

Men vad vet jag. Jag har ju inte varit där själv. Men det här står definitivt på min lista över ideal jag innerligt hoppas orka leva upp till om jag någon gång själv har lyckan att bli gravid.

Snillen spekulerar

Efter en stunds tystlåtet midddagstuggande säger J:

- Är det inte konstigt att man kan ha BÅDE massa mat OCH en bäbis i magen?!

På skogsspaning efter det bra

Sen slutade J vara bakfull och det bra försvann.

Jag ska gå och leta efter det i skogen. Jag har tre hundar, två skorpor och en termos kaffe till min hjälp. Jag bedömer chanserna som mycket goda.

Oh joy!

Solen skiner, teet är urdrucket och jag är inte lika bakis som J.

Bitterfittor och apelsinmän

Bitterfittan av Maria Sveland är en helt fantastisk bok, läs den läs den läs den! För att den är så på pricken. För att den är så rolig. För att den är så sorglig. För att den är så sann att det svider. För att jag vill stryka under alla meningar och spara som tänkvärda citat och sanningar. För att den är helt fantastisk.

Jag önskar att de delade ut den till alla blivande föräldrar, alla chefer, alla vigselförrättare och alla lärare och förskolepedagoger. Alla!

Jag har dragits med en veckas vemod, för att boken tar slut och för att det är så nattsvart och svårt allting. Men det finns hopp också. Maria Sveland skriver om apelsinmän; män som skalar apelsiner åt andra. De är sällsynta, men de finns. Och det fina är att jag vet att jag har massa såndana män i min omgivning. Män som skalar apelsiner och vill förstå och förändra. Och kvinnor som låter männen skala apelsiner och som också vill förstå och förändra.

Svikare!

Framför mig in genom ICA-dörrarna går en sån där snygg sportig tjej. Ni vet med hästsvans och jacka i funktionsmaterial. En sån som handlar äpplen och fullkornsknäcke. Jag handlar tröstgodis. Surt, salt och choklad. Lite mer än jag egentligen vill ha. Så plötsligt när jag står och gräver bland salmiakbalkarna dyker hon upp bredvid. Plockar några nappar och colaflaskor. Jag blir upprymd och entusiastisk och öser på med fiskar och kolor. Vi har ett hemligt samförstånd, jag och sportiga tjejen. Vi köper tröstgodis och är snygga och vi skäms inte! tänker jag. Då går hon. Svin.

Dagens utmaning

Idag utmanar jag mig med tankeexperimentet ”jag är inte en cykel”. Det kan verka lätt och självklart för många av er, men när jag för tredje gången väljer att gå i cykelbanan i stället för på trottoaren, med motiveringen ”det är här jag brukar gå, tror jag” börjar jag ana oråd.

Mental note to self: Jag är inte en cykel. Inte.

På spaning efter det Häggvik som flytt

Idag släpade jag med J på nostalgispaning. Vi åkte till Häggvik på spaning efter barndomsfragment. Jag bodde där i fem år innan jag började skolan. Jag ville se den gigantiska syrénhäcken, häxskogen där jag lärde mig ljuga, farbror Einars hus med alla arga hundarna, de gigantiska kullarna, de läskiga röda höghusen där de stora barnen sa att man kunde dö vid elskåpen, de branta cykelbackarna, dagmamma Ragnhilds höga grindstolpar, vårt stora fina vitrappade hus med alla äppelträd och mitt rabarberland under björken och förstås det lokala ICA:t "Kjelles i affär"där jag var stor nog att handla själv.

Väl där upptäckte jag att kullarna var bebyggda med baracker och inte det minsta gigantiska, att jag inte kom ihåg vare sig var farbror Einar eller Ragnhild bodde, att höghusen bara bestod av tre våningar, att "Kjelles i affär" egentligen hette Kjellmans livs och inte fanns längre, att häxskogen bara var en dunge, att cykelbackarna nätt och jämt lutade överhuvudtaget, att vårt stora hus blivit utbyggt till det dubbla (och alltså inte kan ha varit så stort) och dessutom försetts med grå träfasad och inglasade verandor, inga rabarber under björken och ingen gunga i eken. Syrénhäckarna fanns kvar dock, om än påtagligt beskurna.

Och så hittade jag något slags vårblommor och en datalärare från KTH. Man får vara glad för det lilla.

Kycklinghämnden

Idag är vi arga på kontoret. Vi känner oss orättvist behandlade. Vi pratar hämndplaner. Det pratas om att åka dit och bajsa och eller bara en klassisk ”spöa på dom jävlarna”. Sen kläcker en av mina kollegor dräparen:

- Nä, men alla äter en rå kycklingfilé och sen bara drar vi dit!

Ingen muckar med mitt jobb.

Skolmassaker, igen

Är det inte otäckt att vi inte behöver någon förklaring till vad skolmassaker betyder? Vi har hört det så många gånger att vi slutat bli chockerade. Vad förfärligt, en till! tänker vi och bläddrar vidare till TV-tablån och seriesidorna.

Men det måste kanske få vara så. Det finns en gräns för hur mycket olycka varje människa mäktar med att hantera. Skolmassakrer är så mångbottnade. Ett plotter av personliga katastrofer bland såväl offer som förövare, men framförallt ett skrikande symptom på ett allvarligt insjuknat samhälle i behov av vård och omtanke. Från alla. För en och en orkar vi inte. En och en läser vi bläddrar vi vidare till melodifestivalen och Rocky.

Punkt.

I morse när jag skulle plocka ur min smarriga skaldjursrisottolyxlunchlåda ur kylen var den inte där. Någon hade varit för lat för att laga egen mat och i stället glufsat i sig min. Utan att säga något. Näst efter krig och antifeminism är det här det mest osolidariska man kan råka ut för. Jag har tillbringat halva morgonen med att först vara arg på riktigt och sedan sakta men säkert komma över det. En strängt energi- och tidskrävande process. Sedan har följande mejlkonversation utspelat sig mellan offret och förövaren:

Jag (offret):
Idag var jag tvungen att äta dyr, tråkig och tidskrävande lasagne på en stökig lunchrestaurang, eftersom min pojkvän hade ätit upp min jättegoda lyx-risotto när han hade sunkkväll två dagar i rad och inte orkade laga mat. Och det på självaste alla hjärtans dag!!!* Jag hoppas att du arbetar på sätt att kompensera mig för det.

J (förövaren):
Sunkkväll!? Jag har för bövelen tagit hand om mig. Det var jag värd.

Jag (offret):
Såklart. Och jag var värd en dyr, tråkig och tidskrävande lasagne på en stökig lunchrestaurang. Det är olika det där.

J (förövaren):
.

Hur är det möjligt att förlora när man helt uppenbart har all rätt på sin sida, mot ett enda hånfullt tangentnedslag?! Punkt, liksom!? Vad säger man. Jag är sjukt förödmjukad. Punkt själv, bajskorvhuvud.


*) notera här hur jag drastiskt tvärsviker ett av mina stoltaste ideal, till förmån för att hävda min rätt över ett stycke lunchlåda

Reklamation

Hej Gud!

Jag har under morgonen upptäckt två allvarliga fel i min lekamen. Jag förstår att detta inte varit din avsikt och ger dig därför chansen att korrigera dem.

1) Jag saknar helt muskulatur i armarna. Detta framkom på ett högst förödmjukande sätt under morgonens träningspass. Jag vet att det här är en brist hos mig, eftersom alla andra på passet hade armmuskulatur. Det var enkelt att mäta skillnaden eftersom de hade andra färger på sina vikter och orkade göra alla repetitioner.

2) Jag har fått fel ögon. I stället för de 29-årsögon jag borde vara utrustad med har jag pensionärsögon. De rinner något alldeles fasligt när jag går ute i kall luft. Även detta inträffade i morse. Inte lika förödmjukande, men ändock ett uppenbart fel som jag alltså vill ha korrigerat.

Jag förutsätter att du för att kompensera mig för detta, även skjuter till en extra bonus. Här har jag flera tänkbara alternativ, men väljer att lita till din goda vilja och din uppfinningsrikedom – surprise me!

Du vet var jag bor.

Vänligen,
Kanalisera

Jag undrade just var jag lagt min inspiration

Utanför den mongoliska billig öl-restaurangen vid Fridhemsplan som min bror med vänner gjort till sitt eget peach pit och nu då och då effektivt bjuder in till genom det koncisa sms:et Mongo?

Killer instinct

På väg hem genom Rålis ser jag en svart liten kanin som knaprar fridfullt i gräset. Min första tanke är: Döda den! Trampa på den! Annars är jag som de flesta andra 29-åringar.

En sån person

Om ni känner ett behov av att liksom kategorisera mig som människa kan jag förenkla processen för er genom att berätta att jag är en sån människa som ställer klockan på 06:00, studsar upp och äter en tallrik havregrynsgröt med krossade linfrön, dricker ett stort glas vatten, drar på mig träningskläderna och susar in på gymmet precis när de öppnar 06:30. Väl där kör jag ett tufft rehab-benpass, följt av 30 min bodypump och lite magträning. Sen susar jag hem, duschar, packar ner min förberedda matlåda och åker till mitt viktiga jobb så att jag är där bland de första på kontoret. Och jag ler hela tiden och är härlig. Precis en sån person är jag.

Idag.

Stjärnstopp och spegel

Jag känner att jag blottade mig lite otäckt där i förra inlägget. Att de som läser det här och faktiskt är vänliga nog att även träffa mig i det verkliga livet nu väsande ryggar tillbaka. Eller bara flyr hals över huvudet. Fördömande självgoda kräk, kallar de mig. Först när jag inte hör. Och sen med flit när jag hör. Och sen kastar de saker efter mig och skriker det. Både hårda kantiga och mjuka mögliga. Fördömda självgoda kräk, skriker de, lämna oss i fred!

Jag är ruskigt obekväm att ha att göra med när min allergi sätter in. Då fördömer jag folk till höger och vänster. Och sen dubbelfördömer jag dem som reagerar på att jag dömer folk hårt. Stjärnstopp och spegel. Som livrem och hängslen, fast på ett mycket dummare sätt.

Sen kurar jag ihop mig och känner mig ensam, missförstådd och misslyckad. Och i de flesta fall även trotsig och lite argledsen. Och kanske att jag slänger in något om att jag är ful, när jag ändå är i gång.

Nu blottade jag mig ännu mer. Det var då själva faen.

Idealsvikarallergi

Jag har en kompis. Vi kan kalla personen Ping*. Förra året var jag och Ping sammansvurna kring det fruktansvärda i alla hjärtans dag. Kommersiellt jippo skränade jag, vuxenmobbing skränade Ping. Hata alla hjärtans dag och alla som firar det, vrålade vi i kör.

I år är det annorlunda. Ping har träffat någon att fira alla hjärtans dag med. Då tycker Ping inte längre att det är vuxenmobbing, utan Pings mänskliga rättighet till lite mys.

Det är inte en så allvarlig förseelse. Det handlar om nyförälskelse och ett uppdämt behov av bekräftelse och romantik. Men ändå blir jag besviken ända in i själen. Det är som att jag har ett slags allergi mot personer som inte står för sina ideal eller som sätter individen före kollektivet. Människor som hellre donerar 1000 kr för att hjälpa apan Enzo än sätter av en hundring i månaden på autogiro till Greenpeace. Eller som gärna lånar böcker på biblioteket, men tycker att det är dåligt att tvingas betala skatt. Eller de som slutar tycka att jämställdhet är angeläget och skrattar bort löften om halva föräldraledigheten eller inte könsrollscementerande kläder och leksaker, när de själva får barn.

Jag kan inte hantera det. Jag blir arg i flera dagar när någon av mina vänner gör något sådant. Jag formulerar långa dramatiska "vi kan inte vara vänner längre därför att"-brev som jag aldrig skriver och ännu mindre skickar. Jag ältar det i timmar med J som aldrig tycker att det är riktigt så farligt som jag. Jag jobbar sämre och uppträder irriterat bland vänner. På riktigt. Det är inte särskilt socialt gångbart. Jag förstår att jag måste ge mina vänner utrymme att göra fel även inom de här områdena, precis som de låter mig göra fel inom andra. Jättefel ibland. Men nej. På den här punkten är jag orubbligt efterbliven och bergfast. Alla hjärtans dag är vuxenmobbing och man måste offra på individnivå för att vinna på kollektivnivå. Och hör sen!

*) Ping är ett könsneutralt namn man får välja som transexuell under det året före subventionerad operation då man tvingas leva som motsatt kön, för att liksom bevisa att man verkligen vet vad man gör. Under den tiden får man inte byta namn till motsatt kön, eftersom det kan väcka anstöt. Däremot är det helt okej att klä och bete sig supertransigt och heta saker som Ping. Det här har inte det minsta att göra med övriga inlägget, ibland är min associationsförmåga snabbare än min hjärna.

Go yellow Mike

Nu tror ni att det är barnkaraoken igen, men ack vad ni bedrar er. Det här är en sjukt proffsig trubadur. Han har berättat att han gärna sjunger på skilsmässor och precis uppmanat hela publiken att ringa upp första personen på M i mobilen och sjunga med i Helga natt. Det är VM i pinsamt svennigt, jag har druckit två öl och han har min fulla respekt.

Folkligt, festligt, fullsatt

Det är svårt att se vad bilden föreställer. Men jag ska berätta. Det här är after ski i Hassela. Barnkaraoke. Det är precis så hemskt som man kan tro. Högtalarna står på max och festen leds av en ensam falsksjungande hobbymulle som plågar oss igenom den ena uppoppade barnvisan efter den andra. Inte en unge vågar sig fram till mikrofonen. Och nu är det allsångsmedley med rajraj till temperaturen och Cornelis. Jag känner att jag lever.

Helt jävla värdelös

Det här är min handled. En vanlig handled som sällan gör väsen av sig. Efter norra Europas sämsta vänsterkrok igår kväll har den dock förändrats avsevärt. Till det sämre. På en tiondels sekund har den gått från vanlig men kanske lite vek till helt jävla värdelös. Sämst är den på att vrida på dörrhandtag, ta av mig tröjor och öppna skruvlock. Men det är mycket annat den går bet på också. Och imorgon ska vi till Hassela och åka skidor, jag och min handled.

Askonsdagen strikes again

Igår var det askonsdagen. Dagen jag hade glömt bort att jag hade lärt mig om. Som tur är har jag dokumenterat det i min blogg. Såhär skrev jag för ett år sen:

"Det heter tydligen ask-onsdagen. Inte askons-dagen. Det finns ingenting som heter askons, nämligen. Tydligen. Inte så lätt att veta. Det finns ju septuagesima och kyndelsmäss.

Som fettisdagen. Fet-tisdagen. Fettis-dagen.

Men askonsdagen alltså.
Det var då Jesus slutade röka."

Tack alla ni som i dagarna hittat min blogg genom att googla Askonsdagen. Utan er hade jag levt i glömska och upprepat ovetande.

Är det någon som vet om det är någon speciell torsdag idag?

Morgonomtänksamt

Mitt på bron rakt genom morgonvädret, som idag måste vara definitionen av jämngrått eller möjligen bara trist, sitter den här. En färgklick av kreativitet och mänsklig omtanke. Människorna vs februari: 1 - 0

The return of Sara och Erika

När jag gick i lågstadiet hade jag två bästisar, Sara och Erika. Vi tre var alltid tillsammans och lekte och hade hemliga klubbar och hängde knäveck i klätterställningen. Fast inte alla tre samtidigt. Bara två och två. Det var alltid en som var utanför och inte fick vara med. Det varierade vem det var och det var inte särskilt långa perioder det handlade om. Gissningsvis timmar. När jag och Sara var bästisar fick inte Erika vara med. Och när Sara och Erika var bästisar fick inte jag vara med.

Den tillfälliga konstellationen ställdes på sin elakaste spets när de två tillfälliga bästisarna plötsligt sa till den utanförvarande tredje, att de skulle gå iväg och viska. Då var hon som var utanför tvungen att vänta medan de två bästisarna viskade frasen ”vi springer ifrån [insert utanförtjejen]” och sedan sprang. Kvar stod hon sedan, utanför och ensam och visste att hon inte var värd en halv daggmask.

Precis det här hände mig igår. Fast med vuxna människor. Och de behövde inte springa för jag var vuxen nog att inte försöka följa efter. De gick i vanlig takt.

Men precis samma daggmask-känsla. Det tog mig 15 minuter och en enorm mental kraftansträngning att komma ihåg att världen inte kretsar runt mig och att det är möjligt att de pratade om något annat än mig och mina tillkortakommande. Och att det faktiskt är helt sjukt att bete sig så, vuxna människor.

"Moderna kvinnor klarar normalt av att föreslå detta steg lika väl som män gör det"

Jag skulle kunna ha en hel blogg om och med bara Magdalena Ribbings svar på DN Etikett. Åh, vad bra och jordnära hon är. Jag önskar att hon kunde ta ett snack med alla förvirrade själar som snurrat bort sig i konstiga idéer om traditioner och romantik.

Från DN.se idag:

Fråga: Har inte fått något frieri ännu och börjar ledsna lite... Men hur friar man som kvinna? Har lärt mig att skottdagen är ett sådant tillfälle, men hur gör man? ["Hur gör man!!! Allvarligt talat...] Kan du ge mig en "hint".

Svar: Har ni bestämt er för en gemensam framtid? Bor ni ihop? I så fall är det samma sak som ett frieri, nämligen ett beslut om att leva tillsammans resten av livet. [Preciiis!!! Det skulle ju vara fruktansvärt obekvämt för vilken modern människa som helst att tvingas svara på ett frieri utan att först ha diskuterat frågan gemensamt!!! Heja Magdalena, heja!] När det beslutet är fattat av de två berörda parterna är frieriet klart.

Så vad är det du väntar på? Att din partner ska som det brukar heta med en nutida fånig banal fras ["fånig banal fras" ja! ja! ja! Go go go Magdalena!!!], "gå ner på knä" och fråga om du vill gifta dig? Varför frågar du inte själv? Vilken dag som helst, skottår eller inte, duger att fria till den man vill leva med.

Om man redan lever tillsammans är frieriet helt överflödigt.

Och tror du som så många ["som så många" hehehe...] att "frieriet" innebär en fråga om du vill ha en bröllopsfest, vilket alltså inte alls är den traditionella innebörden av friandet, så varför frågar du inte själv om det? "Ska vi ha en bröllopsfest", kan du säga, och för att det ska bli en bröllopsfest måste ni ju gifta er. Praktiskt!

Tiden är förbi då en kvinna satt ängsligt väntande på att en man skulle falla på knä och fria, det vill säga fråga henne om hon ville bli hans hustru. Moderna kvinnor klarar normalt av att föreslå detta steg lika väl som män gör det. [Ja! JA! JAAAA!]

Säg till din partner någon stund som känns rätt, att du nu gärna vill gifta dig och hoppas att din partner också vill.. Det är allt du behöver göra. Sitt för allt i världen inte och invänta någon skottdag, som inte är någon särskilt gammal tradition utan mest ett skoj. Jag börjar tro att det är med äktenskapsbehövande kvinnors handfallenhet. [Moahahaa! Touché!]

En annan morgon

En annan morgon ser det ut såhär och jag går som i mellanstadiet med huvudet ner och blicken på blött grus mässande det konstruktiva allomfattande mantrat 'Jag är så dålig, alla andra är så bra'. Sen försöker jag tänka att alla har såna här dagar och att vi är lika bra och dåliga och att jag ska tagga ner på dramatiken, det är bara oinspiration och lite grus.

Mera morgon

Och när man några minuter senare passerar den här, då VET man att det blir en bra dag.

Blidkad

När utsikten på väg till jobbet ser ut såhär är det svårt att hålla fast vid sitt griniga måndagmorgonhumör.

Sweeney Todd

I torsdags var jag på galapremiär av Sweeney Todd. Oj, vad många bra flugor i en. Röd matta, snittar, vin och allmänt festligt. Och så en skitbra film - musikal, splatter och Tim Burton i samma gula plastägg! Och Tim Burton var till och med där i egen hög person och svarade artigt på frågor om filmen.

Och så såg jag Björn Kjellman.

Det var nästan det bästa.

Varför spelar det roll?

Dagens ”att bli arg på grej”: www.dn.se länkar till alltombarn och lyfter idag fram ett nytt hemmatest där man redan i 7e veckan kan ta reda på barnets kön, ett sk ”pink or blue-test”. Det är så korkat så man baxnar, både att testet finns och att de har döpt det till pink or blue. Och förstås, att DN lyfter fram det.

Ännu dummare är det att de i annonsen inte skriver något om jämställdhet, att behandla barn lika eller hur vi bemöter barn i blått och rosa olika, utan bara om farhågorna för att folk ska abortera foster av fel kön (vilket förstås också är väldigt allvarligt) och lite löst om kvacksalveri.

Och riktigt rädd blir man när man kikar på resultatet (och formuleringarna) i omröstningen ”Är det bra att kolla barnets kön själv hemma?”

Grundfrågan är ju egentligen: Varför spelar det roll vilket kön barnet har?
Och följdfrågan: Om man inte tycker ratt det spelar roll, varför vill man då veta?
Och svaret: Nej! Det spelar ingen jävla roll. Skärp er!


http://www.alltombarn.se/aktuellt/pink-or-blue-test-ger-svar-pa-barnets-kon-men-experten-varnar-1.6186

Alla pojkar blir bögar av rosa barnkläder

Så slutar brysselkålen

Igår fick brysselkålen nog. Ensam och saknad av ingen drog den sina sista suckar i grönsaksfatet och transformerade sig till stinkande mögelludd. Om man tycker att färsk brysselkål är passiviserande så till vida att det är svårt att veta vad man ska göra med den, så är möglig brysselkål den raka motsatsen. Alternativet inte orka och slänga imorgon finns inte. Det är direkt i soppåsen och direkt ut. Räkskal luktar rosor i jämförelse.

Don't mess with the brysselkål.

Söndagsångest

Åh, låt det bli måndag snart så att jag får sitta vid frukostbordet och känna att så farligt var det ju inte. För riktigt så farligt som söndagsångesten hotar med är det ju aldrig. Eller åtminstone väldigt sällan. Dessutom finns chansen att jag är frisk imorgon. Den ökar med tiden och plötsligt händer det.

Så: Söndagsdjävul - vik hädan!

Uppfriskande kommentar

Är inte det här en sån sak man kan grubbla sig sönder och samman över, så säg: "Tänk, hemska tanke, om det är så att din omgivning uppfattar dig som rolig i första hand och intelligent i andra?"

Vaffan. Jag är nästan 30. Jag löser melodikrysset på lördagar, DN:s söndagskryss på söndagar och funderar på att plantera om mina krukväxter alla andra dagar. Kan jag inte få slippa traumatiserande tonårsfunderingar kring vem jag är och hur jag uppfattas?

Nej, det kan jag tydligen inte. Och egentligen är jag väl glad för det.

And the winner is... Bakis!

Nu har jag klurat klart. I valet mellan att vara full hela livet eller bakis hela livet väljer jag bakis. Givetvis beror det på HUR full och HUR bakis man är, men om man tänker sig något slags jämförbar lika nivå så väljer jag alltså bakis. Jag drar paralleller till mitt omväxlande och intressanta liv somm förkyld. Bakis står för hosta, ont i bihålorna, snor och ont i halsen. Full står för feber. Lätt val. Vad som helst för att slippa feber!

Dessutom är jag så mån om min intelligenta och verbala framtoning att jag hellre skulle dö än uppfattas som trögtänkt och sluddrig. Då är jag hellre gnällig och tråkig.

Pest eller kolera

Här går det undan. Nästa uppdragsbloggämne är redan i tryck: "Vad jag skulle välja mellan att vara konstant bakis eller konstant full"

Sug på den ni. Jag ska febersova på saken ett tag. Återkommer i ämnet.

Uppdragsblogg: "Varför man trycker hårdare på knapparna på fjärrkontrollen när batterierna håller på att ta slut"

Jag ligger efter i mitt uppdragsbloggande. Gårdagens ämne "Varför man trycker hårdare på knapparna på fjärrkontrollen när batterierna håller på att ta slut" är fortfarande helt okommenterat. Jag har varit inne på spåret "korkade saker man gör". Ni vet sånt som "alla" gör och som man skojar om lite uppsluppet. Typiskt trycka hårdare på fjärrkontrollen, klicka på alla fönster i en långsam dator, eller banka på en TV med dålig bild. Det är ganska roligt. Ännu roligare är det med sånt som man tror att alla gör, men som det sedan visar sig att man är ensam om.

Jag har en lista. Vilka av följande konstiga saker gör ni:

1) Klickar flera gånger på samma knapp när datorn är långsam?

2) Tittar i näsduken när ni har snutit er?

3) Lägger kläder bredvid tvättkorgen i stället för i den?

4) Leker med vattnet när ni diskar?

5) Biter av nagelflisor?

6) Luktar på era egna fisar?

7) Fantiserar om att bli intervjuad i TV/radio?

8) Petar i näsan?

9) Tittar en gång till när ni ser ett äckligt överkört djur?

10) Gottar er i lågklassdokumentärer om feta människor?

Jag gör alla utom en. Gissa vilken!

Filippinpenicillin

Botemedel

Min kropp har överlistat mig. Den vill inte vara i Sverige. Den vill vara i Filippinerna. Hela hösten höll den på att trilskas med förkylningar och halsfluss och annat otyg, senast på självaste julafton i väntan på planet till Filippinerna flirtade den lite med bihåleinflammation och feber. Men väl uppe i luften och på väg mot öde stränder och grillad fisk blev jag alltså frisk och fortsatte vara så i underbara 2,5 vecka. Tills jag kom hem. Nu sitter jag här med alldeles för många grader i kroppen och en näs- och snytfrekvens som borde intressera Guiness rekordbok. Och enda botemedlet är alltså att åka till Filippinerna! Dyrt och krångligt. Men godare än penicillin.

Vådan av att impulsshoppa brysselkål

I ett anfall inspirerat av all världens djävulska TV-kockar och DN Söndags nyttighetsreportage impulshandlade jag grönsaker häromdagen. Jag gillar tanken på att gå omkring mellan paprikor och palsternackor och lägga krispigt färgglatt i korgen. Lite sådär världsvant förstrött på måfå, som att man vet att det går att förvandla alla knölar och blad till delikata underverk med lite spiskummin och den rätta knixen. "Nyttigt, billigt och jättegott!" i fetstilt över hela färgglada mig. Det kändes bra.

Nu ligger det ett gäng klämmiga brysselkål i en nätpåse i mitt fruktfat. Eller rosenkål, för den som vill. Jag undrar vad jag ska göra med dem. Normalt äter jag 5-6 st om året, till jul. Det känns inte som en hållbar plan. Det känns inte så bra.

Jag hoppas att förruttnelseprocessen för brysselkål är snabb och smärtfri för alla inblandade.

Partille

Så har jag gjort det igen och blivit rättad. Nej, kanalisera, Partille ligger inte i Norrland. Partille ligger i Göteborg (vid Göteborg, öster om Göteborg...).

Det är ju inte ens nära!

Jag förstår inte varför det är så svårt.

I min värld är Partille en solklar Norrlandsstad. Solklar! Jag tänker Lappland/Norrbotten. Det hörs ju på namnet! Partille. Partille låter grymt mycket mer rätt med norrlandsdialekt än på göteborgska.

Jag önskar att folk kunde sluta rätta mig och bara gilla läget. Partille ligger i Norrland. Punkt.

Uppdragsblogg: Urringat

Jag har gjort en jätterolig deal med en kompis. Vi byter bloggämne. Eller, vi ger bloggämnen. Varje dag ett nytt uppslag. Oh inspiration! Oh nytänkande! Oh 2008 nystart!

Jag tänkte lätt och luftigt kåseri om inget speciellt. I tre sekunder. Sen fick jag ämnet: Kolla urringningen okej?

Kabam! Inget lätt och luftigt kåseriaktigt om det inte. Jag tänker ju jättemassa jätteviktiga saker om urringningar och hur folk bemöter det. Jag har ju för bövelen gjort en pjäs om det! Jag är praktiskt taget facit. Och på den enkla frågan ovan är det ju lätt – nej, det är inte okej att stirra på någons bröst, oavsett urringning.

I alla fall är Magdalena Ribbing återigen värd att hyllas lite för sitt roliga svar om varför damer klär sig i urringat om de inte vill att man ska stirra (jag vet, man häpnar) – helt enkelt för att kvinnor är väldigt varma kring bröstet och behöver fläkta sig. Såklart! Go Magdalena!

Och med detta inlägg blev jag nr 35 som bloggade om DN:s artikel om urringat, men med största sannolikhet (nej, jag har inte läst de 34 andra) den enda som svarar rätt. Såklart! Go Kanalisera!

Filippin!

Jag är tillbaka nu. Jag har varit på Filippinerna. Ett ruskigt bra ställe. Man kan äta grillad fisk på stranden och dricka öl mitt på dagen för inga pengar alls. Och bada och spela kort och läsa pocketböcker. Och dricka sjukligt goda drinkar och färska juicer och aldrig frysa. Och så såg vi en valhaj.

Förkylningsfördelar

Jag kan vissla på inandning i min vänstra näsborre!

Julklappshyckleri

Vi firar inte jul i år, hette det först. Jag och J åker till Filippinerna på julafton och mamma och pappa var ganska glada att ha en ursäkt att slippa. I stället åker vi till Hassela och åker skidor hela familjen en helg i februari. Mitt livs bästa byte. Julklappsångest mot skidåkning. Dock ska vi äta en trevlig middag och umgås som vuxna människor jag, J, mina föräldrar, bror och flickvän. En tramsig men rolig julklappslek där man köper två små oadresserade presenter som vi spelar tärning om. Ingen ångest, ingen prestige.

Tills jag ringer min pappa för att dubbelkolla.
- Visst blir det inga julklappar?
- Nej nej, det har vi skrotat. Eller ja, vår julklapp till er blir ju helgen i Hassela.

paus

Vår. Julklapp. Till. Er. Blir. Ju. Helgen. I. Hassela. Helvete! Vad köper man till två 60+:are som har allt de behöver, inte önskar sig något och som matchar en hel skidhelg?

Jag ringer till min bror. Igår.
- Visst köper vi inte några julklappar till varandra?
- Jo, jag och A har köpt till er!
- Vafan! Jävla skitunge! Vi sa ju...
- Ja men ni måste inte köpa något tillbaka...

Vafan! Vad hände med inga julklappar!? Svikare. Nån som har nån idé på vad vi kan ge till två 25-åringar som är lagom kulturellt, lagom hippt och sådär ironiskt fast ändå värdefullt? Gärna färdiginslaget. Jag behöver det om några timmar.

Hycklare.

Håll käften

Jag dras med en gammal hederlig förkylning. Rödfnasig söndersnuten näsa som droppar om jag vinklar ner huvudet det allra minsta, hosta som låter som timmerstockar på ett plåttak och på morgonen tar det ett par rejäla hostattacker och snytningar innan jag kan ge liv åt en tre-fyra alien-foster genom olika kroppsöppningar i mitt ansikte. Och, en bonus, jag har tappat rösten.

Snor och hosta kan jag hantera. Till och med slem i olika nyanser. Men att inte kunna prata! Jag står inte ut. Det har gått från lite förkylningshes till helt stum på 36 h. Av dem har jag iofs jobbat större delen av tiden (=pratat massor). I morse kunde jag fortfarande prestera på de låga frekvenserna med några enstaka falsettpip som variation. Ungefär som Chewbacca. Framåt tiotiden försvann pipen och jag övergick helt till att kommunicera med låga läten, lite som en val. Nu är jag alltså stum.

Det är väldigt tydligt vem som normalt pratar mest i min relation. J har the time of his life. Han ställer sig framför mig och väntar ut mig. Jag kan inte vara tyst. Jag måste kommunicera. Ibland frågar han saker för att starta igång mig. Vad vill du ha för middag? När vill du ha din julklapp? Ska vi dricka vin till maten? Jag. Kan. Inte. Vara. Tyst. Jag kör hysteriska charader och väser och tittar menande och uppfordrande. J skrattar hysteriskt. Jag antar att jag ser rolig ut. Som hämnd klappar jag frenetiskt i händerna tills han kommer och frågar om jag vill ha något. Just nu är han och köper glass och ost.

2008: Civilkuragets år

Förresten kändes det bra att mejla de ansvariga på E24. Det slår mig att det är väldigt sällan jag säger ifrån, annat än i gnälliga upprörda diskussioner bland redan initierade (aka mina kompisar) eller här på bloggen (eller i en hel pjäs, men det räknas på nåt konstigt sätt inte).

Jag känner ett nyårslöfte växa fram - Säg ifrån! Civilkurage für alle.
Nån som vill vara med?

Mera E24 och könsrasism

E24 har kvar sin uppdelning, men lite mer i skymundan. Det går fortfarande att välja att läsa E24 Man eller E24 Kvinna, men jag vet inte om det laddas ner några "köns-cookies" i datorn.

Jag förstår verkligen inte jakten på skillnaderna mellan män och kvinnor. Varför är det viktigt? Och hur gynnar det vem att manifestera dem? Det är precis samma sak som att mäta skallben och ha fördomar om araber. Precis samma sak. Med en skillnad, det kallas inte rasism. Än.

Svar!

Martin Jönsson har svarat. Han är Chef för SvD Näringsliv och skriver:

"I SvD Näringsliv arbetar vi utifrån principen att göra entidning om närings- och arbetsliv som är lika relevant för kvinnor som män och som speglar närings- och arbetslivet på ett balanserat sätt. Vi har inga som helst planer på att lansera någon Man/Kvinna-avdelning i papperstidningen."

Han skriver ingenting om hur de agerar mot E24 i frågan eller hur de kommunicerar sitt icke-medhåll.

Däremot skriver han att han hoppas att Per och Theresa ska höra av sig till mig och förklara hur de har tänkt. Det hoppas jag också.

Mejl till chefredaktör, redaktionschef och näringlivschef

Fan. Jag blev så arg att jag mejlade VD, chefredaktör och ansvarig utgivare Per Lundsjö, redaktionschef Theresia Thustrup och Näringslivschefen på SvD Martin Jonsson.

Hej!

Jag vill börja med att tacka för en innehållsmässigt bra sajt med relevanta uppdateringar!
Jag är en trogen läsare, men såg att ni idag lanserat sajten www.e24.se/mankvinna/

Jag undrar vad syftet med den sajten är?

Personligen väljer jag vad jag vill läsa helt efter mina egna intressen, mitt yrke och min livssituation. Vilket kön jag har är underordnat och jag skulle finna det djupt kränkande om någon förutsatte att jag var eller inte var intresserad av en viss information enbart baserat på mitt kön. Jag tror inte att jag är unik i den frågan.

Vilka tror ni gynnas av en könsuppdelad sajt?
Vilka tror ni missgynnas?

Tacksam för svar!

Hittills har jag bara fått ett autoreply om att Theresia har semester - taktiskt.

Jag håller er uppdaterade om eventuell fortsatt korrespondens.

Det är fan inte klokt.

E24 - årets bakåtsträvare

Ända in i slutminuterna var det oklart vilka som skulle vinna Årets bakåtsträvare. Förhandstippade var de klassiska livmodersfeministerna, biologisterna och Kristdemokraterna. Som bubblare hade vi Ladies Night och Moderaternas vårdnadsbidrag (även känt som "vård av frisk man i hemmet"). Överraskande positivt var några större fondförvaltare, Försvarsmakten och ett rekryteringsbolag som på olika sätt uppmärksammat vinsterna med jämställdhet eller åtminstone (i Försvarsmaktens fall) ansträngt sig för att rekrytera från en ny målgrupp.

Så plötsligt seglar E24 in och sopar banan med alla bakåtsträvande. E24 tar vågat ett jättekliv tillbaka rakt in i 50-talet! En nättidning i tiden drämmer till med att dela upp sina sidor efter manligt och kvinnligt intresse. Du berättar helt enkelt vilket kön du är och utifrån det ger smarta smarta E24 dig den information som du förväntas vara intresserad av som man resp. kvinna. Jag blir livrädd. I E24:s värld finns inga individer, bara stereotyper.

Upp till kamp kamrater, låt oss kollektivt bajsa på E24!

Hårt fett och lightprodukter

Jag har sedan barnsben intuitivt vetat att det är dumt med Light-produkter. Antingen äter man glass och får i sig sött och fett, eller så låter man bli. Det där med Light känns inte alls sunt eller naturligt. Ibland får jag vatten på min kvarn när det pratas aspartam och andra sötningsmedel, men för det mesta har jag svårt att försvara min ståndpunkt. Tills i söndags.

I söndags blev jag nämligen upplyst om den största faran med sötningsmedel. Nämligen: om man äter/dricker något sött förbereder sig kroppen på att ta hand om sockret. Insulinet kliver i startblocken och gör sig redo. När så inget socker dyker upp har insulinet inget att göra. Det roar sig i stället med att spjälka hårt fett av vanliga fettsyror. Hårt fett kan kroppen själv inte förbränna, utan det lägger sig som en sköld på magen och måste helt enkelt opereras bort om man ska bli av med det.

Jag har idag försökt verifiera den här teorin via Google. Det har gått sådär. Men jag har blivit lovad en fet länksamling om hur det hänger ihop mer i detalj.

En sak att vara tjock och glad, det är jag gärna, men aldrig att jag har en sköld av oförbrännbart hårt fett och misslyckade light-bantningsförsök över hela magen! Hårt fett... ryyys...

Maskerad

Jag var på maskerad med filmtema i lördags. Man skulle klä ut sig till sin favoritkaraktär. Jag var Tett i Tillsammans. Ni vet han som har det fantastiska replikskiftet:

- Varför har du tjejskor?
- Det är inte alls tjejskor, det är gymnastikskor.
- Det är visst tjejskor!
- Är det inte alls, jävla fascist!

Den Tett.

Jag hade bruna manchesterbyxor, brun plyschtröja, brun 70-talsbarnfrisyrperuk, röda strumpor och de obligatoriska skorna.

Ingen kude gissa vem jag var.

När jag tog av mig peruken för att åka hem visade det sig att flera på festen inte hade fattat att jag hade peruk över huvud taget. Jag tänker inte fundera på vad de tänkte om mitt val av festkläder.

Jag hatar maskerader.

Inte tjejskor, gymnastikskor!

Kaffe

En dålig sak med att vara sjuk (det finns många) är att jag blir helt osugen på kaffe. Jag gillar verkligen att dricka kaffe. Det är mysigt på något sätt. Men när jag väl sitter i noppiga mjukiskläder uppkurad framför datorn och verkligen anstränger mig för att skämma bort mig själv vill jag alltså inte ha kaffe. Värdelöst. Jag vill nästan inte ha nånting. Mer än fil då. Helt värdelöst.

Apropå kaffe. Jag känner massvis med människor som kan brygga kaffe utan att dosera kaffepulvret. De häller bara i på måfå, tills det ser bra ut. Ibland frågar de:
- Vad tror du, blir det här lagom för tre koppar?
Som om jag skulle ha en aning! Man måste ju hälla i vatten först och läsa av på graderingsskalan och sen räkna noga rätt antal ostrukna mått. Det är konstigt att jag inte kan freestyla kaffe. Det borde inte vara så svårt. Om man hade kommit på mig med det här handikappet i lågstadiet hade jag lätt fått gå i lilla gruppen. Puh.

Halskalas

Det är ju själva fan. Jag är sjuk igen! Den här gången är det öronen som har kalas. Halsen och näsan är bjudna. Liv i luckan och klackarna i taket när slemhinnorna svänger sina lurviga.

Fördelen med att vara sjuk är att jag faktiskt får lite av det där jobbet gjort, som jag aldrig hinner med på kontoret. Alltid nåt.

Och att jag får äta filmjölk med pepparkakor till lunch.

Tveksamt om det väger upp dock...

Plötsligt allt

Och utan att jag hinner fatta vad som hänt har jag tillbringat förmiddagen med att tänka på tillfällen då någon eller något gjort mig ledsen och plötsligt är allt åt helvete. Allt.

6h 29 min

Jag beter mig lätt analt kring morgontidningens vädersida. Jag börjar med den. Läser dagens väder och kommande dagars. Snabbt. För att sen kasta mig över höjdpunkten på sidan - solens upp- och nedgång. Det är för mig obegripligt att denna information inte finns i feta versaler på första sidan. Det här är ju det alla svenskar pratar mest om under hela vinterhalvåret. Sommartid slappnar vi av lite kring mörkerfrågan och pratar i stället bara om vädret.

Idag går solen upp 08:31 och ner 14:50. Dagen är 6 timmar och 29 minuter lång. Man får skynda sig om man hade tänkt hinna göra något. Och än värre blir det imorgon. Då minskar dagsljusspannet med 3 minuter. Och så fortsätter det i två veckor, innan det vänder och vi äntligen går mot ljusare tider.

På Island är det konstigt. Island har fel tidszon, det ligger längre västerut än man har kompenserat för med tidsförskjutningen. Därför är klockan 12 inte mitt på dagen. Framåt 10-11 på förmiddagen går solen upp. Sen stannar den uppe till 18 nångång. Väldigt konstigt. Men smart ändå, för jag måste tillstå att jag normalt är mer aktiv timmarna efter 12 än före.

Morgonknark

Lördag och sovmorgon. Äntligen. Jag äter näringsfelaktigt kopiösa mängder pepparkakor till frukost medan J jobbar bort en rödvinsbakfylla framför text-TV. Det är bevisligen knark i pepparkakor. Det går inte att sluta äta. Precis som med smågodis eller glass eller andra kakor för den delen. Socker heter det kanske.

Morgonstress

Ser ni något fel i den här bilden? Bortsett från att den är tagen med en rätt crappy mobilkamera och att det inte går att se vad den föreställer. Just det! Det står inte hur många minuter det är till nästa tåg! Herregud. Instant blödande magsår på morgonkvisten.

Trottoarhopp

Det är lunchtid på Hornsgatan och bistert väder. Alla hakor är nerburrade i kragar och halsdukar och alla blickar nålar fast sig i gatstenen. Ingen går långsamt i onödan.

Kvinnan i 40-årsåldern som kommer emot mig på trottoaren hoppar glatt hage på gatstenarna. Jag blir glad och tänker fina saker om hopp för mänskligheten och sol i regnet. Sen kommer jag på att det är fel. Att man inte gör så. Man hoppar inte hage på trottoaren om man är i 40-årsåldern. Det gör man inte. Det är bara trasiga människor som gör så.

På väg tillbaka till kontoret grips jag av en stark impuls att göra hoppsasteg, men jag låter det stanna vid tanken. Så tunn är linjen mellan normal och galen.

Googla dig själv: Kristian Luuk

Tänk vad festligt om Kristian Luuk skulle hitta hit när han nån gång Googlar sig själv! I så fall, Hej Kristian! och välkommen. Och när jag ändå har dig på tråden, så att säga, vill jag passa på att berätta att jag gärna är med i ditt musikvideoprogram. Jag är en jätteintressant människa och jag vet precis vilka låtar jag skulle välja och jag är dessutom väldigt verbal och analytisk på ett roligt och bra sätt. Jag har inga störande tics eller uppenbara missbildningar. Jag tror kort och gott att jag skulle göra mig perfekt i ditt program!

Och min skämslåt skulle kunna vara att jag inte är det minsta ironisk nu. Eller så kan jag gnola fritt.

Tidningstips

Det var väl ingen som missade mittuppslaget i DN På stan i torsdags? En tidning med stil och klass får jag säga.

Kristian Luuk

Åh vad han är bra, Kristian Luuk. Söndagsprogrammen med gäster och musikvideor är min högtidsstund på veckan. Det är liksom så myspysigt och intelligent på samma gång. SVT i högform. Och jag gillar att han är så positiv och intresserad. Inte självhävdande och babblig, utan fokuserad och smart. Och ödmjuk, på ett sånt där knivskarpt rakt-på sätt. Idag sa han t.ex. till Linda Skugge (när hon inte tog Stig Larssons komplimang på allvar, om att hon var den första som förändrat det svenska språket sedan Strindberg) att han skulle blivit jätteglad om någon sagt så till honom. Och så såg han så där tunnhårigt uppriktig ut som bara han kan. Det är så banalt och ändå så stort. Åh, jag önskar att jag kunde säga så stora saker så enkelt och rakt. Jag skulle ha blivit jätteglad om Stig Larsson hade sagt att jag var den första som förändrat svenska språket sedan Strindberg! Jätteglad! Fast det blir inte samma sak när jag säger det. Det ska till en Kristian Luuk. Eventuellt bidrar hans kändisskap något...

En gång har jag blivit räddad av Kristian Luuk. Jag jobbade extra på Burger King på Odenplan varje söndag under gymnasiet (tills jag sa upp mig under lögnen att jag skulle flytta till Skåne, men det är en annan historia). Min chef var en... inte så bra chef. När man hade slagit in fel i kassan var man tvungen att ropa på chefen så att han skulle kunna korrigera det. Som vanlig dödlig anställd var man inte betrodd med så avancerade uppgifter själv. En dag beställde Kristian Luuk med sällskap två whopper-cheese-med-bacon meal av mig. Jag slog in fel. Och ropade på chefen. Som kom. Och såg att det var en kändis!!! i kön. Och såg sin möjlighet till 15 minuters berömmelse. Eller nåt. Han kanske bara ville stajla. I alla fall blev han jättearg. Jättejättearg. Och skällde ut mig. Men då! *paus* sa Kristian Luuk så där intelligent, knivskarpt och ödmjukt: "Nej, hon gjorde inte fel. Det var vi som ångrade oss".
Ha! Inte så bra chefen. Ha!
Stort.

Kristian Luuk är min husgud. Jag ska döpa allt mitt julpynt till Kristian Luuk.
Hell Kristian Luuk.

Säger man Hell till julpynt?
Oklart.

Bild www.sr.se

Julstress

Ärligt talat, är de inte till och med ganska fula?

Om man, rent hypotetiskt, vet att det är på timmen exakt 22 dygn tills Fillippinerna-planet lyfter från Arlanda och att man i väntan på det kommer spendera oändligt mycket mer tid på jobbet och på teatern än hemma och har en fruktansvärt ångestladdad historik med adventsljusstaksbortplockningförlamningsproblematik ända fram till påska och faktiskt inte tycker att julen är så jäkla märkvärdig, ska man då ändå bemöda sig om att böka sig ner i den stendammiga källaren och plocka fram adventsljusstaken?

Det undrar jag nu.

Och om man INTE gör det, får man ändå dricka glögg och äta pepparkakor med mögelost?

Det undrar jag också.

Ah... the Julstress.

Genrep

och jag har äntligen och mirakulöst tillfrisknat från den fruktade Islandssjukan som däckade hela kontoret efter konferensen. Feberfri och peppad och med ny intromusik till min favoritscen. Och slutsålt och favorittipsad i DN På stan. Nu blir det åka av.

Igelkott

Jag är en igelkott. En primitiv varelse från förlängesen som helt styrs av basala instinkter. När det är mörkt och kallt ska jag gå i dvala, berättar min igelkottsreptilhjärna för mig. Jag ska äta mig tjock och gräva ner mig under ett varmt mjukt täcke av löv och mossa och sova sött. Jag ska inte vakna av signaler från mobiltelefoner när det är nattsvart ute och pina mig iväg i iskyla till ett kontor. Hela mitt väsen säger ifrån och snart är mina igelkottsinstinkter starkare än min vilja. Jag märker hur jag dag för dag passeras i ett alt djupare tillstånd av dvala. Jag kan inte göra något åt det. Det är dåligt och svårt att vara igelkott i IT-branschen.

Sagurlandur

Jag har varit på Island på konferens. Island är fantastiskt. Bortsett från gejsrar, vulkaner, lavalandskap, fisk fisk fisk, magisk natur, ett skojigt språk, kranvatten som luktar prutt men smakar gott, islandshästar, schyst uteliv och att det är ett allmänt coolt ställe så har Island chokladöverdragen lakrits. Jag upprepar: c h o k l a d ö v e r d r a g e n l a k r i t s. Det bästa av två världar. Det är inte för inte man kallar Island för sagoland.

Kraftpunkt

Vi ska på konferens. Jag ska presentera mitt arbete för mina kollegor. Inget konstigt. Jag förutsätts knåpa ihop en kort och kärnfull powerpointpresentation. Inte det minsta konstigt. Till min hjälp har jag ett inneboende hat för allt vad powerpoint heter och en kreativ förmåga på uppåttjack. Jag visualiserar, fantiserar och kreerar de mest kärnfulla, pedagogiska och medryckande presentationer ni kan tänka er. I mitt huvud. Det är illustrationer med roliga knorrar, pilar som åker hit och dit och animationer som skulle få Pixlar att bli gröna av avund.

I verkligheten begränsar sig mina powerpoint-förmågor till att justera typsnitt, teckenstorlek och i gynnsamma fall bullets och numrerade listor.

Min speedade fantasi och ambition tar ingen som helst hänsyn till det. Det gör inte heller min inneboende bekräftelsepundare.

Jag ligger väldigt pyrt till.

Perrongkänsla

På film och i TV-sändningar vilar det en stark samhörighet över väntande människor på perronger och i busskurer. Man känner att de hör ihop. Att de ställer upp för varandra. Kanske kommer känslan ur att jag som åskådare vet att de snart kommer tvingas agera eller i alla fall reagera som grupp. Annars skulle man inte filma dem. Snart ska de leka skrik-viskleken med Crocodile Dundee eller vara med om en fruktansvärd katastrof. Därför hör de starkt ihop. När jag är en av alla många på perrongen känner jag inget sånt. Ingen samhörighet eller vibrerande vi-känsla. Om Crocodile Dundee eller katastrofen kom skulle jag låtsas som ingenting. Jag är nog inte ensam om det. Det skrämmer mig.

Highlife Solna

Annat jag roar mig med är att hälla tvättmedel i sköljmedelsfacket, tänka att det löser sig på alla sätt och sedan ångra mig bittert bittert när det rinner en gulgrå sörja över hela badrummet. Gör inte så mot er själva, det är inte värt det.

Fight! Fight! Fight!

Man kan undra vad som är så mycket roligare än att blogga. Det gör ni säkert. Det ska jag berätta. Tills alldeles nyss var det att hetsa intet ont anandes ord och namn emot varandra på Googlefight.com och vråla Fight! Fight! Fight!
Rekommenderas å det varmaste.

Stoppa pressarna!

Jag har skrivit mitt livs första pressrelease. Hur coolt är inte det!

Välkommen till verkligheten!

Efter tre utsålda föreställningar i våras och idel lovord från publiken är det äntligen dags för nypremiär av Välkommen till verkligheten.

”Men Sverige är ju så jämställt. Det är skillnad mot Afrika, där kvinnor måste ta hand om barn och hushållsarbete.”

Välkommen till verkligheten är feministisk satir. Bakom pjäsen står ”Vi som vet” eller [X], [Y], [Z] – tre civilingenjörer med teaterintresse som vill säga ifrån när det inte är riktigt rättvist. Och det är det inte alltid.

Vår verklighet är gynnad medelklassverklighet med vardag som civilingenjörer i IT-branschen och byggbranschen. Vår verklighet är bostadsrätter, powerpointpresentationer och ansvarsroller som chefer och projektledare. Men vår verklighet är också att aldrig få tala till punkt, att ständigt bli generaliserade i fack vi inte trivs i och att känna ångest och oro över att vara fula och inte duga till. Vår verklighet är att låtsas som att vi inte hör, skoja bort och att då och då välja att aktivt ta en feministisk strid och säga ifrån.

Vi önskar att vi orkade göra det oftare. Och vi önskar att vi var fler. Vi tycker nämligen att vi vet när man ska säga ifrån och varför. Och vi vet att i en välkomnande verklighet skulle vi inte behöva säga ifrån. Den här pjäsen är vår möjlighet att bearbeta och berätta om vår vardagsverklighet i det ojämställda jämställda samhälle vi lever i. Det är vår chans att tala till punkt. Och det är vårt sätt att GÖRA, för om man inte gör så händer ingenting.

[X], 29, jobbar som chef på ett IT-konsultbolag och har jobbat i både byggbranschen och som busschaufför. Hon har varit med i flera sång- dans- och teatergrupper tidigare.
– Det började som en önskedröm, en sån där sak man pratar om men aldrig genomför. Det känns otroligt häftigt att ha drivit den här föreställningen från idé till den succé det blev i våras. Vi är så stolta, säger [X].
[Y], 29, även hon chef på ett IT-konsultbolag, har skrivit, regisserat och spelat teater i flera olika sammanhang tidigare.
– Diskussioner om jämställdhet hamnar lätt i skyttegravskrig där många går i försvarsställning och vägrar lyssna. Humor är ett effektivt sätt att bryta ner den barriären, säger [Y].
[Z], 33, har spelat och regisserat teater sedan barnsben. Idag jobbar hon som projektledare i byggbranschen.
– Föreställningen bygger helt på våra egna erfarenheter. Pjäsen består av flera fristående scener som varierar från gravallvar till musik till komik, säger [Z].

Kom och skratta, tänk till – och förfasas!

Idé, manus och på scen: [X], [Y], [Z]
Regi: Pelle Hanaeus
Producent: Lena Backe

Nypremiär: måndag 3 december klockan 19

Övriga föreställningar:
Torsdag 6/12 kl 19
Fredag 7/12 kl. 19
Lördag 8/12 kl. 17 och kl. 20
Måndag 10/12 kl. 19
Tisdag 11/12 kl. 19

Scen: Hagagatan 48, Stockholm

Högupplösta bilder och mer info finns att hämta på http://hem.passagen.se/visomvet/

Lotta, Jennifer och Boel reflekterar över samtiden.
Foto: Joakim Landegren

Hemmets Journal

Jag jobbar på ett IT-konsultföretag. Vi sitter i ett jätteflashigt fint kontor med supermegabra läge och alla som jobbar här är unga, snygga, smarta och intellektuella. Därför är det jättekonstigt att det ligger ett exemplar av tiningen Hemmets Journal på en av våra toaletter. Ännu konstigare är att den är så välbläddrad och att det nästan varje gång jag går in på toaletten är nya sidor uppslagna. Nu senast sista delen i novellen ”Fäbodens hemlighet”. Jag ser det som ett tecken på uppriktig prestigelöshet.

Paraplytankar

När det både regnar och blåser är det minst sagt bökigt att promenera med paraply. Det vet vi alla. Hur tänker man då när man försöker sig på att cykla med paraply?

Det fick jag tillfälle att fundera på vid två tillfällen i morse.

Högst upp

Såhär ser det ut högst upp i New York.

Jag har varit i New York också, under mitt blogguppehåll. Det var precis sådär stort och coolt och bra som på film. Fast väldigt många olika filmer. Jag gillade mest de intellektuella komedierna i de sydöstra delarna av Manhattan. Annars gjorde vi sånt som folk gör mest när de är utomlands: går och går och går, dricker vin på eftermiddagen och betalar löjligt mycket pengar för att komma så högt upp som möjligt i kända byggnader.

Jag undrar varför man tvunget alltid måste högst upp när man kommer till ett nytt ställe. Här är en kronologisk lista över några ställen där jag varit högst upp, i kronologisk ordning:

Alla äppelträd på Annebergsvägen 4 i Sollentuna (fast det var länge sen)
Typ alla öar i Stockholms skärgård
Ringmuren (Gotland)
Diverse fyrar på Öland och i Skåne
Eiffeltornet
Smygehuk (inte högst upp, men väl högt upp på en sten längst söder ut)
La Sagrada di Familia (Barcelona)
Liseberg
Coba (Mayatempel i Mexiko)
Gröna Lund
Kebnekaise
Ett gammalt kontor mitt emot Stockholms centralstation
Empire State Building

Intellektuell komedi i Lower East

Överrustik

Idag har jag stövlat omkring bland skog och gula löv i skärgårdsluft flera timmar i sträck. Och on top of det lagat storkok älg- och rotfruktsgryta med pressad potatis.

Jag gissar att det kommer att kompenseras av skräpteve och smågodis i en hyfsat snar framtid.

Nån måtta får det ju vara.

Omelett-respekt

Egentligen borde jag porta mig själv från omelettandet. Jag behandlar inte mina omeletter med tillbördig respekt. Jag orkar inte vispa äggen, jag bara petar sönder gulan med en gaffel. Jag häller i för mycket mjölk. Och för mycket salt. Och för mycket innehåll. Broccoli. Tomater. Svamp. Purjolök. Paprika. Ost ost ost.

Paprikapulver.

Sen har jag för hög värme, så jag måste stå och röra i omeletten för att den inte ska brännas i botten.
Det blir som okrämiga scrambled eggs med sallad i.
Sen blir det lite bränt ändå, eftersom jag tröttnar på att röra.
Sen går allt sönder på väg ur stekpannan.

Lite subtilt kan man säga att det ser ut som att en vegeterian har varit väldigt bakfull på min tallrik.

Moment 22-hunger

Ibland tvingas jag av hunger in i ett desperat Moment 22. Jag är för hungrig för att kunna skaffa mig egen föda. Det är ett fruktansvärt tillstånd. Det lämnar mig psykopatlikt irrandes fram och tillbaka mellan indiern, pizzerian och ICA. I nio fall av tio gör jag sen den felaktiga bedömningen att pizza och indiskt tar för lång tid. Jag behöver mat snabbare än om femton minuter-en kvart.

Då går jag till ICA och stryker omkring bland blodpudding, purjolök och frysta räkor och kan inte för mitt liv minnas vad som räknas som en bra middag. Sen köper jag ett tiotal helt irrationella matvaror. 2 avocado, lite ruccola, en tomat, en jättestor påse äpplen, saltlakrtis och en grevéost.

Sen går jag hem.

Sen lagar jag omelett.

Alltid.

Men nu har jag skrivit ner det. Nästa gång jag blir sådär Yossarian-hungrig ska jag gå direkt på omeletten.

Jag är så smart så man får tårar.

Fin på insidan

Jag har haft halsfluss under min bloggfrånvaro. Det känns viktigt att ni vet det. Ifall ni vill tycka retroaktivt synd om mig. Det gjorde jätteont och jag fick stå och frysa utanför närakuten en hel timme supertidigt på morgonen för att jag panik-gick dit alldeles för tidigt. Läkaren sa att det var en otroligt vacker halsfluss. Illrött och lite sårigt. Jag fick titta själv med en läkarlampa framför spegeln och säga Aaaah. Jag tyckte inte att det var så fint, men det känns bra att veta i alla fall att man kan vara fin på insidan, även om man känner sig sjuk och svullen på utsidan.

Back on bajs

Jag är tillbaka. Tror jag. Eller, det visar sig.

Under de första dagarna efter blogguppehållsbeslutet pepprades mitt sinne gång på gång av Det Perfekta Blogguppslaget. Det kliade i fingrarna och min självpåtagna avhållsamhet kändes obekväm och svår. Sen gjorde jag en mental lista över alla bra blogginlägg ni gick miste om och insåg att på ohotad första plats låg min förundran över hur mycket stora hundar bajsar. Deras bajskorvar är jättestora. Ganska naturligt. Ju större djur desto mera bajs. Sen vindlade jag omkring ett tag i tankegångarna kring hur man med en vanlig liten tjejhand lyckas få upp allt Grand Danois-bajs i en och samma svarta påse utan att bli kladdig eller kräkas. Jag antar att Grand Danois-bajs luktar och känns ungefär som Labrador-bajs eller Chesapeake Bay Retriver-bajs, som är de två sorters hundbajs jag kan bäst. Ganska illa och varmt och mjukt, alltså.

Sen tänkte jag att det var ju precis det här jag menade när jag skrev att det mest var trams på internet.