FF

J åker på oktoberfest i München i helgen och dricker öl ur jättesejdlar.
Jag är ensam hemma och nyttjar alkoholfritt.

Jag ser fram emot det som en fjortonåring. Under en hel helg bestämmer jag allt i lägenheten. Vilka tidningar som får ligga framme på köksbordet, vilka apparater som inte behöver vara på (läs: TV:n), när man går och lägger sig, var datorn ska stå, när man jag går hemifrån och kommer hem, vad som behöver handlas och hur det låter vid frukostbordet. Lyx lyx lyx! Jag förfogar fritt över hela sängbredden, hela DN:s alla bilagor och hela frukostbordets yta. All juice i juicepaketet är min och vill jag lägga snorpapper bredvid datorn kan jag göra det OCH låta dem ligga där i flera dagar! The helg of no compromises. Lyx.

Och kanske är en helg ganska lagom länge för att jag ska tycka att det är just lyxigt och inte ensamt.

Skendräktig

Just nu tänker jag att den här graviditeten jag tror mig leva i bara är hypokondri. Något jag hittat på för att röra om i vardagsgrytan lite.

Jag har inga konstiga cravings.
Jag har inte gått upp i vikt.
Jag är inte speciellt trött .
Jag mår inte illa.
Jag har inga plötsliga humörssvängningar.
Jag kan ha alla mina vanliga kläder.

och ändå har 2/5 av tiden gått. Eller 40%. Eller 16 veckor. Lite borde det ju märkas tycker man. Förut var jag i alla fall dödstrött och osugen på kaffe, men nu har det gått över.

Men så idag på ett sent jobbmöte tyckte jag plötsligt att något rörde sig i magen. Dramatiskt! Första bebissparken! Jag formulerade meningar i framtida babyböcker, eller hur man nu dokumenterar sånt här, och tyckte att livet självt var ett mirakel.

Sen kom jag på att jag inte ätit på länge och att en kurrande mage inte är så mirakulöst.

Vad gör man en vardagkväll?

Ibland är det det skönaste som finns. Ibland gör det mig helt paralyserad. Just nu är det lite mitt emellan. För trött för att göra något kreativt, men för pigg för att orka med dålig TV eller slösurf på nätet. Och jag har precis läst ut min bok, så jag befinner mig i ett litterärt vakuum.

Jag undrar vad alla människor gör såna här vardagkvällar. De kvällar då man inte träffar kompisar, tränar eller jobbar, utan är trötthemma själv och bestämmer fritt över sin egen tid. Som nu. Det måste ju vara hundratusentals timmar varje dag som spenderas på precis det jag förväntas spendera min tid på nu. Vad går de åt till?

Sitter det hundratusentals människor framför TV-apparater och datorer och njuter av mediautbudet? Eller utnyttjas tiden kreativt med cykelreparationer och storstädning? Ringer man upp en gammal släkting eller sorterar något man sparar på? Trivs man? Är man nöjd med kvällen?

Jag tillbringar min onsdagkväll med att vanka av och an i lägenheten och missnöjt stöna "jag har tråååkigt". Det är tid jag aldrig kommer att få tillbaka. Jag är inte nöjd.

Vad gör du?
Och är du nöjd?

Fisk i låda

Nyss på sushirestaurangen.

Fryntlig farbror i femtioårsåldern: Hej, jag ska be att få en sån där… fisk… i låda… Fast med två extra bitar.

Jag undrar hur han beställer pizza.

Bästa brödbakande bloggläsargrannarna

Det bästa med att ha världens bästa bloggläsande grannar är att de plingar på på söndagkvällen med varmt nybakat bröd i händerna, eftersom de läst i min blogg att jag inte bakar bröd. Fantastiskt! Värsta rustika höstlimpan!

Vilket föranleder mig att skriva följande:
Bästa bloggläsare, såväl grannar som andra, bara som information är det här andra saker jag inte heller gör: bakar bullar, lagar storkok gulasch, dammsuger, tar hand om mina blommor som fryser ihjälp på balkongen, plockar svamp och putsar skor.
Om nån känner för att göra en insats eller så...

Höstmys

Jag har gått på det i år igen. För andra dagen i rad sitter jag på jobbet i stickad kofta med överdimensionerad polokrage och stickat skärp. Ni vet en sån där kofta som regelbundet dyker upp i skyltfönster och på reklampelare och sedan är de enda långärmade plaggen som säljs under ett halvårs tid och som luras om att en investering i en sådan kofta kommer förvandla hösten från mörk och regnig till krispig och klar? Som får dig att tro att du kommer tomta omkring i leggings och raggsockor och läsa intressant litteratur och plötsligt ha oändligt med ledig dagtid för långa promenader och kanske kommer du till och med skriva en dikt eller investera i en rustik filofax i läder och en tjusig reservoirpenna och få ordning på ditt liv. Eller varför inte baka lite bröd eller börja tycka om doftljus? Precis en sån kofta. Den är grön och jättefin och jag var sååå nöjd när jag köpte den. Nu blir det långpromenader i lönnlövsprassel och stora baljor av te och lugn och harmoni för hela slanten, tänkte jag.

Det blev det inte. Varken i år eller förra året eller året dessförinnan eller något annat år före eller efter i år. Det blir precis lika mörkt och regnigt som alla höstar, ingen tröja eller tekopp i världen kan göra något åt det. Och de två dagar om året när solen skiner och löven prasslar och luften är hög och klar sitter jag inomhus på ett kontor. Och jag tycker ändå att Earl Grey är godare än alla Höstmys och Lunga Stunder-teblandningar i hela världen. Och jag bakar inte bröd och jag hatar doftljus. Och jag är inte konstruerad för stickade koftor. Jag blir varm och svettig och rödmosig och det kliar över hela kroppen, även när jag har långärmat under, och jag vill bara hem hem hem och slita av mig skiten och dra på mig nåt snällt i trikå. Och dessutom får jag dubbelhaka i polotröjor.

Ändå går jag på det. I år igen. För jag vill så gärna.

I fruktskålen

I fruktskålen på mitt jobb idag har jag hittat både fantastiska mängder dumlekolor OCH fantastiska mängder plommon. Jag har inte riktigt kunnat hantera det på ett vuxet sätt, berättar min mage för mig just nu.

Det allra coolaste eller I helvetet bor alla i ComHem-hus

Jag är här igen. ComHem har haft den goda smaken att göra en charmig maktuppvisning genom att inte ge oss tillträde till Internet under några dagar. Nu verkar de tro att budskapet gått fram, för problemet är åtgärdat. I helvetet bor alla i ComHem-hus. Garanterat.

I alla fall. Konferensen. Man skulle kunna tro att det coolaste var att lite leasure en lördag lunch få spontanflyga till Paris. Eller att man sett till att Bromma Flygplats skriver "Destination Unknown" på terminalskärmarna vid boarding. Eller att piloten säger "Hej och välkomna till denna flygning till okänt mål som kommer ta en, två, tre, fyra eller kanske fem timmar". Eller att ingen vet var vi är förrän man plötsligt vid landning skymtar Eiffeltornet genom flygplansfönstret. Eller kanske åsynen av 100 IT-konsulter på inlines mellan sagda torn och Triumfbågen. Men nej. Det coolaste är att mitt företag tycker att det är en ypperlig konferensaktivitet att trycka in alla 100 IT-konsulter på Stade de France för att se Madonna live. Det är det coolaste. Sjukt coolt.

Och näst coolast: Tänk när varelsen i min mage blir tillräckligt stor för att skrytbattla med andra barn. Jag minns hur coolt det var med kompisar som varit i olika länder "i mammas mage". Jag hade inte inte varit i några andra länder än Danmark, vare sig i eller utanför någon mage. Varelsen i min mage kommer för alltid ha dagisdräparen "jag har varit på en Madonna-konsert, i mammas mage".

Kånfrans

Jag drar på kånfrans. Det kommer bli världens bästa. Allt är hemligt och hysch hysch, men jag vet. Och det kommer bli världens bästa. Världens världens bästa.

Och på måndag är jag hemma igen och kan berätta. Jag kan knappt bärga mig. Världens bästa.

Fighting spirit

Jag hade det på känn redan igår och imorse fick jag det bekräftat; det pågår en gigantisk konspiration emot mig. Alla delar av mitt liv samarbetar med yttre faktorer som ödet, trafiken, vädret, lukten i vårt kylskåp och kaffemjölken på mitt jobb för att göra mitt liv så pissigt som möjligt. Och de är djävulskt skickliga. Jag står helt svarslös och hanterade det moget genom att ligga i fosterställning på soffan i 15 minuter i morse, i stället för att åka till jobbet. Till min stora förvåning blev ingenting bättre av det. Ingenting.

Jag har verkligen ingen fighting spirit eller jävlar anamma. När livet blir kärvt triggas jag inte det minsta. I situationer där andra älskar utmaningar och slår sig för bröstet och vrålar ”Ni får mig aldrig levande!” kryper jag ihop i ett hörn och gnyr ”Snälla, döda mig!”. Jag fantiserar om att råka ut för fruktansvärda olyckor, så att jag slipper allt ansvar och blir ett försvarslöst kolli på ett sjukhus. Om jag var med på Titanic skulle jag dött först av alla.

Men jag tränar. Jag tänker på att ta kommando över mitt eget liv och att inget händer som man inte själv åstadkommer. Och sakta sakta segar jag mig upp i hästsadeln och skänklar lite grann, eller vad man gör i hästsadlar.
(Och ungefär här vill jag att ni hör Eye of the tiger fejdas upp i era öron)

Jag som är så duktig

Idag har jag vid två tillfällen blivit utsatt för samma härskarteknik.

"Du som är så duktig kan väl..."

Man tror inte att det är sant. Jag blir så arg så jag kokar. Och helt tyst. Hur bemöter man en sån grej på ett konstruktivt, positivt och moget sätt? Jag vill slå och sparka och kanske gråta en skvätt. Det har garanterat inte rätt effekt i ett sånt läge.

Och det allra äckligaste är att jag vet att jag har gjort samma sak själv. Aldrig aldrig att det ska få hända igen.

Fotbollsgräm

Igår på matchen blev jag framspelad till två solklara målchanser. Jag la den ena en knapp meter utanför krysset och den andra på målvaktens utsträckta högerben. Det grämer mig fortfarande. Vi förlorade med 2-0.

Å ena sidan är jag världens bästa teamplayer – jag hejar och peppar och spelfördelar och drar igång. Å andra sidan är jag världens sämsta – det spelar ingen roll om vi förlorar eller vinner, det viktiga är att jag gör mål.

Berätta inte det för någon.

Praktisk jämställdhet 3 - lika MVC-uppmärksamhet till båda föräldrarna

Idag hände två fruktansvärt oväntade saker:

1) Jag tilldelades läkarutlåtandet* "det märks att du är vältränad"

2) Jag och J fick precis lika mycket uppmärksamhet och fokus vid vårt inskrivningsbesök på mödravårdscentralen

Låt oss fokusera på punkt 2, eftersom punkt 1 tyvärr måste klassas som ihåligt och osant (om än trevligt) smicker för att lugna en spruträdd kanalisera.

Jag och J hade peppat hela kvällen och hela morgonen. Vi hade gemensamt gått igenom en mental lista över saker att ta upp på mötet. J har anteckningar om sista mens och mellanblödningar och datum hit och dit. Han är även min manager och berättar vad jag inte får äta samt lagar mat till mig med mycket järn och folsyra. Jag koncentrerar mig på att sova, kissa och växa, något jag har visat stor talang för.

Planen var att J skulle sköta så mycket snack som möjligt, ställa alla frågor och bistå med alla fakta och, om det var nödvändigt, säga "jag kommer att vara med vid alla träffar, jag vill ta en så aktiv roll i det här som möjligt".

Klockan 08:30 i det otäckt livmodersinredda väntrummet var J nervös och jag på krigsstigen. Sekunder senare kommer inledningen av mötet att handla om J. Barnmorskan och barnmorskestudenten undrar hur han känner för att bli pappa, om det känns overkligt och berättar hur det kommer bli senare på ultraljudet. J blir ställd och jag känner mig lite utanför. Mycket bra. Samtalet fortsatte en timme i samma anda och när vi gick därifrån kunde vi konstatera att:

1) J kände sig sedd och likvärdigt bemött
2) Jag kände mig lite osedd, vilket är ett tecken på att det nog var ganska rättvist med hänsyn tagen till att jag är en bekräftelsepundare av rang
3) Våra fördomar om Mödravårdscentralen var den här gången fel fel fel

Det finns hopp gott folk, det finns hopp! Men tro inte att den här enkla framgången kommer få oss att tagga ner. Lejon äter bara lata antiloper, eller nåt.

*Nåja, barnmorskestudent dårå...

Under cover tråkig

Jag har blivit tråkig. Tråk tråk tråk. Jag tänker tråkiga tankar, intresserar mig för tråkiga saker och tar upp tråkiga samtalsämnen. Jo, det är sant. Kolla här, det här är mina topp fem samtalsämnen under den gågna veckan:

1) Vädret
2) Trötthet
3) Kakel och badrumsrenovering
4) Graviditet (och här hatar jag mig själv på riktigt)
5) - - - (inget! Jag pratar inte om något annat än ovanstående fyra!!!)

Det är ett under att jag fortfarande har vänner, kollegor och familj som tilltalar mig frivilligt och på eget initiativ. Jag är djupt tacksam och hoppas att de orkar fortsätta. Under tiden försöker jag maskera min tråkighet med frågor och tokfokusera på andra. Initialt är det effektivt, men jag är rädd att det kan upplevas som ihåligt på sikt.

Den som spar hon har

Lyllo lyllo mig! Jag har inte läst Luftslottet som sprängdes än. Jag har sparat den. Nu har jag försiktigt börjat och gottar mig åt 700 sidor som jag vet att jag kommer tycka om. Som den första varma sommardagen, som torsdag eftermiddag före en rolig helg, som den första salmiakbalken i biogodispåsen. Milsvidder av härligt kvar. Lyx lyx lyx!

Och som om det inte vore nog har jag dessutom sparat Vita bergens barn av Per Anders Fogelström. Den ska jag ta till när litteraturtorkan känns extra svår. Ett riktigt trumfkort.

Mardröm

Jaha. Nu har de börjat. Graviditetsmardrömmarna. Jag har iofs under ganska många år haft mardrömmar om att jag på olika sätt plötsligt fött ett barn. I samtliga fall har jag ingen aning om hur det kommit dit, jag har varit jungfruligt obefläckad och inte heller genomgått någon förlossning. Barnen jag drömmer om är i regel minst ett halvår gamla och obestridligt mina. Vid ett tillfälle har jag lagt det i toaletten, vid ett annat försökt gräva ner det levande i mina föräldrars kompost.

Det här går lite stick i stäv med att jag envisas med att klättra flera pinnhål i veckan i Facebooks Compare People-applikation, under rubriken "Best mother (potential)". Jag tror inte att bra mödrar gömmer sina barn i olika villakomposter, men vad vet jag.

I natt hade jag min första riktiga graviddröm (riktig i den mening att jag faktiskt är gravid i vaket tillstånd). Jag hade genomgått en förlossning och vaknade på morgonen utan något minne av hur den gått till (gott Best mother-tecken, förlossningen var så enkel att jag inte märkte den). Jag hade fött två barn som först presenterades som en pojke och en flicka men sedan visade sig vara två pojkar (gott Best mother-tecken, det är inte så noga med kön). Jag hade absolut noll och inga känslor för de två pojkarna (dåligt Best mother-tecken). Jag funderade på om det fanns sätt att göra sig av med åtminstone det ena barnet (dåligt dåligt Best mother-tecken). Jag hade långtgående planer på att mörka hela skiten och gå till jobbet som vanligt (dåligt dåligt dåligt Best mother-tecken).

Nu har jag tillbringat morgonen (det blev inte mycket sömn efter den där drömmen) med att fundera kring strategier att ta till om jag går in i något slags förlossningsdepression eller av annan oklar anledning inte kan knyta an till vår avkomma. Lösningen på alla mina problem är J. Han kommer vara stabil och fixa det där. Om Facebook hade varit jämställt och även rankat "Best father (potential)" hade han vunnit stenhårt. 100 000 - 0.

Allvarlighetsfreak

Härregu vad mycket kontrakt och graviditet och allvar det var här nu då. Låt mig i stället berätta om något annat.

Till exempel om Solnas mest aparta figurer.

1) Lövblåsaren. Lövblåsaren blåser varje morgon löv utanför Solna Centrum. Det finns typ 14 löv. Lövblåsaren försöker blåsa dem till en hög med hjälp av den stora bullriga lövblåsarmaskinen han har på ryggen. Det skulle gå snabbare om lövblåsaren tog av den stora maskinen och bara böjde sig ner och plockade upp löven. Om jag inte var så rädd för honom skulle jag erbjuda mig att göra det åt honom.

2) Inlines-cyklisten. Inlines-cyklisten är egentligen ingen cyklist. Han cyklar nämligen inte, han bara leder omkring sin cykel, på inlines. Alltså inlines-cyklisten åker på inlines, inte cykeln. Kanske har han cykeln som ett stöd, så att han inte ramlar. Inlines-cyklisten är förmodligen väldigt rädd för att ramla. Han har norra Europas fetaste hjälm på huvudet. Kanske är han också rädd för lövblåsaren.

Först tänkte jag att lövblåsaren och inlines-cyklisten inte tar lika gravallvarligt på livet som jag ibland tenderar att göra, sen tänkte jag att det är nog precis det de gör. Fast på sitt sätt.

Det är jag och dom. Allvarlighetsfreaken.

Praktisk jämställdhet 0.1 - Hur vi berättar

Innan jag visste att jag var gravid hade jag en ambition och tanke om hur jag skulle berätta om det när/om det inträffade.

De män som jag hört berätta om en graviditet säger oftast "jag ska bli pappa" medan kvinnor säger "jag är gravid". I några fall har jag hört "vi är gravida". Skitjobbig extremrättvisesökande feminist som jag är ville jag att jag och J skulle förhålla oss på samma sätt till graviditeten/det eventuellt kommande föräldraskapet. Ett sätt är att kommunicera det likadant. Jag hade alltså föresatt mig att säga "Jag ska bli mamma" i stället för "jag är gravid".

När det plötsligt kom i skarpt läge kunde jag inte. Jag sa "jag är gravid". Jag har rannsakat mig själv och funderat på varför och kommit fram till två orsaker:

1) Att jag är gravid är ett medicinskt tillstånd som jag inte kan blunda för. Att jag ska bli mamma känns extremt främmande. Jag kommer verkligen behöva de här månaderna för att vänja mig vid tanken. Att säga "jag ska bli mamma" känns som att ljuga och jag vill inte ljuga för mina vänner.

2) Jag har svårt att identifiera mig i den klassiska mammarollen. Papparollen känns lite friare. (Vilket verkligen ger vatten på min kvarn om hur viktigt det här är, jag till och med snubblar på det själv!)

Punkt 0.1 misslyckad alltså.

Memory

Det är inte så ofta jag åker tunnelbana såhär under cykelsäsong, men just nu händer det. Det känns väldigt exotiskt. En man spelar elgitarr och en annan går runt i sjaviga innebandykläder och visslar Memory så högt han kan. Nu passerar han mig snart för tredje gången. Väldigt exotiskt.

Praktisk jämställdhet 1 - Vi ska berätta om graviditeten tidigt

Redan på punkt 1 blev det svårare än vi trott, eftersom vi helt enkelt inte fattade själva förrän ca två månader hade gått.

Men med informationen given var vi snabba att sprida nyheten bland de närmsta och vi har inte hållit det hemligt för någon. Jag har inte vid något tillfälle undvikit ämnet eller betett mig annorlunda för att hemlighålla informationen. Det har dessutom känts självklart och helt naturligt, vilket glädjer mig. Jag kan alltså med praktisk erfarenhet i bagaget, fortfarande stå för det jag tyckte tidigare i februari.

Sedan en nära vän fick missfall känns det ännu mer angeläget att berätta, OM det skulle gå dåligt framöver. Jag känner en större trygghet när folk i min omgivning vet att jag är gravid, händer de något är det lätt att förklara.

Punkt 1 avklarad alltså.

(Jag förstår att det här inte är högintressant läsning för er alla, men bloggen fungerar parallellt som min privata dagbok och där tycker jag att det här är angeläget att följa upp och dokumentera.)

Praktisk jämställdhet - vi har upprättat ett kontrakt

Ett fenomen jag tycker mig se bland nyblivna föräldrar är att det är extremt svårt att bibehålla jämställdheten i (heterosexuella) förhållanden. Det är något med familjeliv och barnaalstrande som slungar de mest hårdkokta feminister rakt bakåt till 50-talet. Jag är nyfiken på det här och undrar vad det beror på. Det är svårt att fråga utan att frågan upplevs som ett påhopp och de svar jag får, som inte är renodlat defensiva, handlar nästan uteslutande om att just den här unika situationen blev bättre om man löste det på just det här unika (ojämställda) sättet för just oss. Ofta är det samma unika situation som löses på samma unika sätt; i regel att kvinnan på något sätt tar ett större (tidsmässigt) ansvar för hem och barn.

Jag tror inte att man får gröt i huvudet av att få barn. Jag tror inte heller att man tycker att det är mindre viktigt att vara rättvis när man får barn. Men jag tror att det är sjukt svårt att slåss för normer som inte riktigt har fått en självklar plats i samhället än. Speciellt när man redan slåss för mer basala saker, som sömn och tystnad.

Jag undrar var min och J:s gräns går, när det yttre trycket och de inre påfrestningarna blir större än våra höga ideal, och om vi alls når den. Jag ser min graviditet och vårt blivande föräldraskap som ett feministiskt experiment. Vi har därför högtidligt skakat hand på ett slags kontrakt om hur vi ska förhålla oss till det nya som händer i livet. Jag har för avsikt att följa upp det här i bloggen, eftersom det är den enda dagbok jag regelbundet skriver i och för att jag verkligen verkligen vill veta.

Det här är vårt kontrakt:

1) Vi ska berätta om graviditeten tidigt. I stället för att smussla med alkoholfri öl, ljuga för vänner och kryptiskt stanna hemma från fester och andra tillställningar där det kan serveras alkohol. Blir det missfall så blir det och om det är så vanligt som alla påstår är det bättre att det kommer upp till ytan och inte är något man smusslar med.

2) Vi ska vara gravida tillsammans. Det är viktigt att J är med på alla träffar med läkare och barnmorskor etc. och har lika bra eller bättre koll på vad som gäller och händer, som jag. Redan från början har vi samma ansvar.

3) Vi ska kämpa för att mödravården ska ge lika mycket fokus på hur pappan känner och mår som mamman. De rent kroppsliga sakerna kan förstås mamman svara på bättre, men psykologiskt är vi lika mycket blivande föräldrar.

4) Vi ska aktivt undvika att få veta vilket kön barnet har innan det föds. För det spelar verkligen ingen roll och vi vill inte ge det möjlighet att indirekt påverka oss eller någon annan.

5) Vi ska inte berätta barnets kön när vi berättar att det fötts (ni vet det där klassiska mms:et man får när ett barn fötts). För det spelar verkligen ingen roll. Det viktiga är att det gått bra och att alla mår bra (eller för all del, att det inte gått bra).

6) Vi ska dela lika på föräldraledigheten. Om det inte går att dela exakt lika, ska underrepresenterat kön ta ut fler dagar (i det här fallet mannen).

7) Vi ska ta lika stort ansvar i hemmet och för barnet.

8) Vi ska dela lika på VAB-dagar. Om det inte går att dela exakt lika, ska underrepresenterat kön ta ut fler dagar (i det här fallet mannen).

9) Vi ska inte räkna på hur mycket vi "förlorar" på att någon av oss är föräldralediga. Däremot räknar vi gärna på hur fantastiskt mycket samhället ändå betalar oss för att vara hemma med ett barn, eftersom vi tycker att det är en otrolig förmån.

10) Vi ska anstränga oss till vårt yttersta för att behandla vårt barn lika, oavsett kön.

Det är våra första tio punkter. Jag förutsätter att jag får anledning att återkomma till den här listan senare, i takt med att vi kommer i skarpt läge (förutsatt att allt går bra).

Har vi missat något? Hjälp oss att fylla på listan!
Det här är verkligen viktigt för mig.

Inte feel good

Fruktansvärt bra, men fruktansvärd. Våld, sorg, betong och inga lyckliga slut så långt ögat når.

Så inte feel good.

Klant-kanalisera.

För 2,5 veckor sedan:

- WAAAAAGAAAAHAHAHAAAAAAA!!!

och:

- What!? Hur kom den in??? När ska den komma ut??? Och vad i helvete gör vi nu?

2*3 liter handsvett och kubikmeter hyperventilerande senare:

- Shit vad coolt.




















Nu har vi lugnat oss lite. Tydligen växer det en annan människa inuti mig. Det var inte meningen, men när den nu en gång är där, är vi väldigt glada båda två. Lite extra glad är jag åt att den varit där 2,5 månader redan, utan att vi fattat det. Jag känner att vi tjänat tid. För det här med att njuta av sin graviditet är inte min kopp te. På ett konceptuellt plan - tveklöst! och jag är verkligen enormt tacksam och glad - men varje sekund varje dag i nio månader på ett praktiskt plan är jag mer måttligt road. Men mest är det förstås ascoolt. Jag är ju mänsklig, trots allt.

Världens sämsta flickvän meets Världens bästa pojkvän

Ikväll är jag världens sämsta flickvän. Eller om man vill världens tråkigaste tjej med världens största svängradie. Samma lika.

Efter en hyggligt intensiv vecka har jag sett fram emot en fredag kväll ensam hemma. Jag tänker obegränsade mängder gorgonzolapasta, smågodis och zappande mellan dålig och sämre teve. Jag tänker hela soffan själv. Hela lägenheten själv.

Mitt i smågodisätandet och gorgonzolapastalagandet kommer J hem. The bastard. Jag är usel på att glädjas åt sällskap av världens bästa pojkvän. Jag är världsmästare på att vara oflexibel och världens sämsta flickvän. Det blir sådär.

Eftersom jag begåvats med världens bästa pojkvän har kvällen ändå fått ett lyckligt slut. Han flydde fältet och dricker nu drinkar med positiva flexibla härliga människor. Jag rapar ost och trycker i mig den sista salmiakbalken. Och nu börjar Family guy.

Slutet gott, allting gott.

Strax innan vi kraschlandar i ett fotbollsmål i Hökarängen

- Alialiapa! Kolla jarå! Jag flyger luftballong!

Att projektleda Projektet Livet

Det här inlägget har J avrått mig från att publicera. Han menar att man som läsare kan känna sig träffad och ta illa vid sig. Det är naturligtvis inte min avsikt varken med det här inlägget eller med något annat i min blogg. Därför vill jag inleda med en fet disclaimer.

Fet disclaimer: Det här inlägget syftar inte till att vara elak mot någon eller påpeka någons fel eller brister. Det här inlägget är en reflektion kring olika sätt att förhålla sig till varandra i en parrelation. Jag utgår från att de flesta av mina läsare själva styr vilken typ av relation de lever i och att ni alla hittat ett sätt som passar er. Det är ju det som är viktigast, att man själv trivs.

Nu börjar inlägget. Det är ganska långt.

Man kan se det på olika sätt. Det här är ett: Vi driver alla projektet Livet. Lever vi i en relation till en annan människa gör vi det i stor utsträckning gemensamt. Jag kommer nu prata om parrelationer i termer av Projektet Livet.

Projektet Livet innefattar gemensamma aktiviteter och ansvar som handla frukost, gå på fester, byta elabonnemang, tapetsera, ha sex, planera semester, betala räkningar mm mm. Som alla projekt ställer det krav på ansvar, leverans och prioriteringar.

Parallellt med Projektet Livet löper två andra livsprojekt; Person A och B:s respektive livsprojekt (Projekt A och Projekt B). Medan Projektet Livet innefattar gemensamma ansvar och åtaganden är Projekt A och Projekt B av mer individuell karaktär. Projekt A och Projekt B fylls av aktiviteter som att jobba, läsa, träna, träffa egna kompisar och odla sina intressen. Utmaningen för Person A och Person B är att få alla tre projekt (Projektet Livet, Projekt A och Projekt B) att samsas, alltså vara parallellt framgångsrika. Det kan man göra på olika sätt.

Rimligen projektleder Person A Projekt A och Person B projekt B. Det svåra kommer när projektledarrollen i Projektet Livet ska tillsättas. Skrämmande sällan delas den rollen lika mellan Person A och Person B, vilket kan tyckas mest rättvist, utan tas av/läggs på endera A eller B, i det här exemplet Person A. Person A ansvarar alltså ensam för alla leveranser och prioriteringar i Projektet Livet. Till sin hjälp för utförande har Person A Person B. Person A delegerar friskt uppgifter och enstaka ansvar till Person B. Person B förutsätts dock inte fatta övergripande beslut utan att synka med projektplanen, som alltså hålls av Person A.

För att underlätta arbetet med projektledning av Projektet Livet tar då Person A även kontroll över Projekt B (alltså Person B:s fritid). På så sätt kan Person A lättare resurstilldela aktiviteterna i Projektet Livet. Det ger även Person A möjlighet att prioritera mellan Projektet Livet och Projekt B, något som egentligen borde ligga lika mycket på Person B. Person B har inte motsvarande insyn i Projekt A eftersom det inte krävs för dennes roll och ansvar i Projektet Livet. Följdaktligen har Person B inte heller möjlighet eller rätt att prioritera mellan Projektet Livet och Projekt A. Person A har all egentlig makt över de bådas tid.

Det här är förstås tryggt och enkelt för Person B, som inte själv behöver ansvara för sin tid eller sina prioriteringar. Men det är också vansinnigt begränsande och förenas ofta med en rejäl dos dåligt samvete dels gentemot Person A för att Persoon B känner sig oansvarig och dåligt uppdaterad om status i Projektet Livet och dels gentemot personer och aktiviteter i Projekt B, eftersom Person B inte själv kan prioritera och ansvara för mötesbokningar och leveranser. Person B måste ofta boka om och kan sällan lova något på förhand i Projekt B, eftersom det är så beroende av Person A:s prioriteringar för Projektet Livet som alltså inte är kända för Person B.

För Person A:s del innebär uppdelningen en mycket större frihet att själv prioritera och välja aktiviteter både i Projektet Livet och Projekt A (och i Projekt B också för den delen). På minuskontot finns ansvarsmedaljens baksida; eftersom Person A ensam ansvarar för Projektet Livet upplever sig Person A också vara mycket mera granskad och känner en stor stress för misslyckande inom såväl Projektet Livet som Projekt A. Person A bär en orimligt stor börda, självpåtagen eller ej. Det är inte samma sak att delegera arbetsuppgifter som att delegera ansvar.

Det är svårt att få plats med ömsesidig respekt för varandra och ännu svårare att upprätthålla den gentemot yttre intressenter (a.k.a. jobb, intressen och vänner) i en relation som är så ojämlik i rollsättningen. Ändå är den här arbetsfördelningen så vanlig att man baxnar. Det gör mig ledsen och lite uppgiven.

Samtidigt är jag glad att jag och J har hittat ett sätt att dela så lika på ansvaret i Vårat Projektet Livet och att det faktiskt skulle kännas helt absurt om någon av oss försökte prioritera i den andres respektive livsprojekt. Vi gör båda som vi vill. Jag förstår att jag ska vara oerhört tacksam för detta.

Och, med återkoppling till den inledande feta disclaimern, hoppas jag att de som lever som Person A och B ovan också är nöjda med uppdelningen i sina respektive relationer - jämlika eller ej.

Popaganda och Bob Hund

Idag är det Popaganda! Bortsett från att det är regnigt, kallt och mulet så är det perfekt. Redan kl 16 har jag smitit tidigare från jobbet för att se Shout out Loud och senare på kvällen spelar både Säkert! och Teddybears. Det blir väldigt bra. Och som om det inte vore nog toppas programmet av 30 min konstsim kl 17:45!

Blir det lika bra som jag tror går jag dit imorgon också och ser Hidden Cameras och Bob Hund. Näst sist jag såg Bob Hund köpte jag och min kompis likadana skor som sångaren, ett par blå och ett par röda converse som vi bytte med varandra så att vi hade en av varje färg vilket fick till följd att jag hade sjuka skavsår på ena foten en hel sommar*.

Sist jag såg Bob Hund hade han andra skor och sjöng i en trafikkon på en spelning i min gymnasieskola. Det var väldigt länge sen. Undrar om dagens ungdom också får finmusik i aulan på skoltid.

*) Nej, vi har inte lika stora fötter.**
**) Ja, det var korkat, men va fan. Vi gick i åttan. Vad gjorde man inte...

Kamel

Igår drack jag 6 stora glas vatten strax innan jag gick och la mig. Såna där kaffe latte-glas. Det är jättemycket vatten. Sen sov jag gott hela natten och imorse var jag inte mer kissnödig än vanligt. Uppenbarligen är jag en kamel. Någonstans i min kropp finns oändliga vätskereserver att nyttja när nöden sätter in.

Trafikolycka

Idag var jag med om mitt livs första trafikolycka. Vid Stureplan cyklade jag i cykelfilen på väg till ett möte när plötsligt en taxi slänger upp passagerardörren en meter framför mig. Jag hinner bromsa men långt ifrån stanna och dundrar rakt in i den öppna dörren. Jag flyger av cykeln, men klarar mig bra. Kan resa mig upp ganska omgående och borsta av byxorna och rätta till handbromsen och ganska skakad cykla vidare till mötet.

Väl hemma kan jag konstatera att jag är blåsvullen om ena axeln och fortfarande lite chockad. Riktigt otäckt. Och då cyklade jag ändå in i ett stillastående föremål. Man är både utsatt och osynlig på cykel. Tur att jag hade hjälm.

Metadröm

Allra tråkigast är när folk berättar sina drömmar, men ännu lite tråkigare är det när drömmar beskrivs i litteratur som ett befängt sätt att ge karaktärerna eller handlingen ytterligare dimension.

Det hindrar mig inte en millimeter från att blogga om vad jag drömde i natt.

Det var helt fantastiskt nämligen. Jag var på något slags buffé i en skolmatsal från 1700-talet med oändliga mängder av lyxchoklad och tryfflar. Allra bäst var något slags chokladkola på knäckig nötbotten. Sen drömde jag att jag vaknade och att jag lyckats smuggla med mig rejäla mängder av just den chokladkolan i en papperspåse, ut ur drömmen in i det vakna. Förstå vad genialiskt!

Sen vaknade jag tydligen på riktigt och då fanns inte en chokladkola så långt ögat nådde, bara väckarklockor och havregrynsgröt. Men jag kan förlika mig med det ändå. Man kan bara ta med sig chokladkola i papperspåse mellan en dröm och vaken-omgång. Det hade varit lite för bra om jag hade kunnat ta med den en nivå till. Nästa gång ska jag inte drömma att jag vaknar, utan bara vakna direkt med chokladkolorna bredvid mig på kudden.

Döden

Det här är resterna av en liten vinbärssnäcka som jag precis ovetandes mosade under hälen på min vänstra gymnastiksko. Det kändes onödigt och lite ledsamt. Som så mycket annat idag.

Stora djur

Det bekymrar mig ibland att jag ser så få stora djur. Jag tänker att man lever ett osunt liv om man alltför sällan kommer i kontakt med djur som är större än insekter och husdjur. Det känns på något sätt naturligt att då och då klappa en häst eller få syn på en gris.* I helgen fick jag i alla fall råda bot min djuroro. I lördags såg jag nämligen två hägrar på ganska nära håll, de räknas absolut som stora djur, speciellt när de lyfter och landar. Sen åkte jag bil förbi oräkneliga hästar och kossor och en av kräftskivedeltagarna menade att hon till och med sett en älg. Då kan man slappna av för ett tag. Jag var orolig att jag skulle bli tvungen att åka till Skansen, vilket jag principiellt är strängt emot, eftersom jag tycker att det är djurplågeri att ha stora djur inhägnade på små ytor. Men nu kan jag alltså vara djurlugn. Och på torsdag ska jag vara hundvakt åt en ganska stor hund, det är i gränslandet.

*) Även om jag i skrivande stund inser att det låter lite udda

Bokslut över sommaren

Länge har jag känt mig snuvad på sommaren. Den tog slut så plötsligt och jag var inte redo. Jag har inte kunnat komma till ro eller accepterat novembers början redan 1 augusti. Men idag har jag landat. Ett morgondopp i blåsigt väder och iskallt vatten, men likväl ett morgondopp. Nu är jag redo. Kom an bara, regn och mörker!

Köttberget och jag

Min bror säger att det bara är 40-talister som lämnar meddelande på mobilsvar. Moderna människor skickar sms eller tycker att det är en självklar underförstådd deal att motparten ringer upp när hon/han ser ett missat samtal.

Jag lämnar alltid meddelande på mobilsvar. Även om jag inte har något viktigt ärende. Jag tänker att det stillar motpartens nyfikenhet om varför jag ringde och också berättar om jag förväntar mig att bli uppringd eller inte. Dessutom är jag ju sugen på att prata med någon när jag väl ringt upp och då får jag i värsta fall nöja mig med ett mobilsvar om ingen realtidslösning står till buds.

Jag tillhör inte kategorin människor som tycker att det är jobbigt att prata med telefonsvarare. Jag tycker att det är trevligt.

Det ska man tydligen inte göra om man är i min ålder. Jag sticker ut. Jag gör fel. Det är jag och 40-talisterna. Köttberget.

Kapitulering inför vädermakterna

Jaha. Nu orkar jag inte längre. Nu gör jag det. Nu kapitulerar jag och gnällbloggar om vädret. Skyll inte på mig. Skyll på vädret.

Vafan! Ska det vara såhär! Ska november komma redan i augusti? Ska vi inte ha lite brittsommar? En endaste liten grillkväll och ett kvällsdopp, ska det vara för mycket begärt? En endaste liten fjuttdag utan regn?

Jag orkar inte längre. Jag kapitulerar. Jag gör vad som helst för lite sol. Eller för att kunna vistas utomhus överhuvudtaget, utan att bli dyngsur. Eller så låter jag mig själv långsamt förtvina till ett grått otröstbart knytte som plötsligt en dag går upp i rök vid tangentbordet. Men då är det ingen som märker längre. Är det så du vill ha det vädret!? Va? Är det det? Inte ens ett vettigt svar kan man få. Bara regn regn regn och lite uppehållsväder.*

* Och vad är det för idiotisk term egentligen? Uppehållsväder.

Den stora kräftätarhelgen

På lördag är kulmen i den stora kräftätarhelgen. Tydligen. Jag har blivit bjuden till inte mindre än tre kräftevent. Det smärtar mig vid såna här tillfällen att jag bara är en. Vid andra tillfällen är jag å andra sidan så rysligt trött på mig själv att det att bara vara en, är mer än nog. Kanske om man kunde duplicera sig under kräfthelger bara. Det vore fint.

Funktionsfel

Det finns två saker min kropp gör ibland som jag tycker är riktigt korkade.
Den ena är att vara kissnödig och törstig samtidigt. Ett uslare hushållande av resurser får man ju leta efter.
Den andra saken är att inte sova när jag är trött.

Jag har de senaste två nätterna roat mig med det sistnämnda. Det är så dumt. En sak om man är stressad över något, eller ute och festar eller blir störd av ljud eller ljus. Men om man ligger i sin egen säng i sitt eget mörka tysta sovrum mitt i natten, inte är stressad över något särskilt och är jättetrött, då ska man ju sova. Inte stirra på radioklockan, vända sig från sida till mage till rygg och tänka osammanhängande tetristankar. I synnerhet om man är lika bra på att hantera sömnbrist som en fyraåring.

Tunnelbana och självhat

Idag har jag varit otaktisk. Följderna blev att jag tvingades åka tunnelbana hem utan något att distrahera mig med. Det finns inte ord att beskriva hur långtråkigt jag tycker att det är att åka tunnelbana. Jag har alltid en bok eller en mp3-spelare med mig. Men inte idag. Klant.

Plan 1 var att härda ut och roa mig med att titta på folk som ser ut att ha gälla röster eller lukta illa och också har och gör det. Den övergav jag snabbt. I stället spontanshoppade jag boken Gunnar av Bob Hansson.

Gunnar handlar inledningsvis om självhat; hur alla människor innerst inne hatar sig själva. Det yttrar sig i kritiska tankar och omedvetet straffande handlingar. Gunnar försöker prata med andra om deras självhat, men vare sig hans barnbarn Conny eller Connys dagisfröken är riktigt med på noterna.

Jag var tokigt med på noterna. Jag var så med på noterna att jag köpte en svindyr liten juiceflaska och spillde ut över hela mig. Sen gick jag hem och somnade i soffan och dreglade på min alldeles rena tröja.

Jättesvamp

Det vankas svamphöst, läser jag i DN.

Det kanske bara är jag, men är det inte något nästan lite snuskigt över den här bilden?

bild: www.dn.se

Livskvalitetssänkande insatser

Instant livskvalitetssänkande:

Intervallträna före lunch på Västerbron i motvind.

Så urbota dumt.

Livskvalitetshöjande insatser

Tre sätt att effektivt höja din livskvalitet avsevärt:

1) Olja mekanismen i rullgardinen
2) Pumpa cykeldäcken (både fram och bak)
3) Förlägg jobbmöten till trevliga caféer och börja din dag med lyxfrukost

Livet är lätt.

Hur gick det?

Det gick bra!!!

Jag hittade mitt gamla fotbollsjag och gjorde mål och platsade i laget och knät höll och allt var jätteroligt och på väg hem började det regna så att jag kom hem precis sådär regnblöt och svettigt grusig och lycklig som man ska vara efter en fotbollsmatch.

Och när jag hade duschat fick jag varm finchoklad med vispgrädde.

Come back

Efter 8 år av förtvivlad gråt och sjukgymnastik gör jag ikväll come back i mitt gamla fotbollslag.
Asnervös är inte i närheten av hur jag känner mig.

Adrenalinet pumpar i hundratjugo och jag har pastaladdat, provat olika t-shirtar, justerat knäskyddet tusen gånger, känt efter för mycket, lyssnat på peppmusik, vankat av och an, druckit för mycket vatten (eller är det för lite?), gått på toa fem gånger, knutit skorna en extra gång lite hårdare, valt tröja, tankat vattenflaskan, hissat upp shortsen med en dubbelknut, nästan gråtit och lyckohattat tre gånger med en opumpad boll.

Fy helvete. Håll tummarna för att allt håller och funkar nu.

Hundkrull

Mina föräldrar har två av världens finaste hundar. Den ena är svart med rak päls och den andra är rödbrun med lite krullig päls. De är väluppfostrade och glada och fina och alldeles fantastiska. Det finns bara ett minus:

Alla strumpor som har gått på samma golv som den rödbrunkrulliga hunden är på livstid dömda att aldrig kunna visas bland folk. Det ser ut som att man vadat i könshår. Not so fräscht.

Gummistövlar

Jag förstår att ni undrar hur det går för mig i regnet. Inför nattens och morgonens skyfall dubbelkapitulerade jag idag. Rustad med gummistövlar och paraply tog jag tunnelbanan. Väl utanför porten hade det slutat regna, men då var det ju så dags. Jag klafsade på i mina gummistövlar ändå.

Mina gummistövlar är inte moderna och färgglada med klämmig snörning. Mina gummistövlar är ett par gröna Panther med rågummisula. Jag fick dem inför något slags friluftsdag när jag gick i fyran. På insidan av skaftet har min pappa textat mitt namn och forna hemtelefonnummer med stora tydliga versaler. Jag tycker fortfarande att det är ett par utmärkta gummistövlar.

Att åka tunnelbana i ett par gröna gummistövlar från 80-talet när det inte regnar är dock inte comme il faut. Inte. Då är man fritt villebråd för vem som helst att mosa sönder min lunch och kasta grus på mig. Som tur är har jag trumfkortet ålder att dra till med. Då klarar man sig från sånt.

Näsknäpp

Ofta tänker jag på en incident som skedde tidigt i somras. Jag sitter i en bil med några av mina gamla kompisar från högstadiet och artighetspratar om väder och vind och semester. Jag säger nåt svenssonskoj om att man borde ha mer semester oftare och det är då det händer. Min forna klasskamrat ler sitt snedaste tokfarbrorleende, lyfter vänster arm och knäpper mig på näsan. Han knäpper mig på näsan. Ni vet, lägger pekfingret på min nästipp och trycker till lite lätt. Och så skrockar han farbroderligt. Min forna klasskamrat är lika gammal som jag. Vi är 30 år. Vi är 30 år och tillhör en generation decennier och åter decennier ifrån dem som knäpper folk på näsan. Farbröder som minns kriget och köpt karameller i strut kan komma undan med att knäppa barn på näsan. Ingen under 75 år kommer undan med att knäppa någon som är över 7,5 år på näsan. Man gör inte så. Det är som att kalla någon lilla gumman fast hundramiljonertusen stjärnstopp gånger värre. Man gör inte så.

Och vad gjorde jag? Jo, jag blev så paralyserad att jag inte kom mig för att reagera alls. Min nästipp känns fortfarande våldtagen och smutsig. Jag är dömd att hantera och bearbeta det här detaljminnet för all framtid. Han är förmodligen inte ens medveten om att det hände.

Om ösregn i Skåne

Det regnar i Skåne också. Och blåser. Igår pratade jag med min farfar i Helsingborg. Farfar har nyss fyllt 95 år och är nästan blind. Han är gammal och skröplig och kommer väldigt sällan ut. Han lyssnar noga på Helsingborgs Dagblad i sina hörlurar, men kommer inte ihåg någonting särskilt länge. Det hindrar inte min farfar från att ha åsikter om det mesta.

Jag: Har det regnat nåt på er då?
Farfar (blind, inomhus): Nejdå, här regnar det ingenting.
Jag: Inte? På nyheterna sa de att det nästan hade varit regnrekord och att en båt förlist i stormen utanför Höganäs.
Farfar (blind, inomhus): Jaså, nä, det har jag inte märkt nåt av.

Är man 95 år och gammal flygkapten vet man i alla fall vad man talar om, det känns tryggt.

Om att cykla i ösregn

Det regnar i Stockholm. Som fan. Det regnar i Stockholm som fan. För tredje dagen i rad har jag cyklat sträckan mellan söder och Solna i ösregn. Och blivit jätteblöt. Och jättekall. Det är inte det minsta synd om mig. Jag borde få en spark i magen och ett Skärp dig! i ansiktet. Man får faktiskt skylla sig själv om man cyklar i ösregn. Det finns välfungerande kollektivtrafik i Stockholm. Jag måste inte cykla. Men ändå framhärdar jag. Som en idiot.

Jag borde lära mig en läxa. Att inte cykla i ösregn. Och att allt som glimmar funktionellt och sportigt inte är vattentätt.

Heliga familjen

Jag är förmodligen sist i världen med att upptäcka hur fantastiskt bra P1 är, men nu har det hänt. Allra bäst (förutom Sommar, men det räknas nästan inte) är programserien Heliga familjen. Maria Sveland (som har skrivit Bitterfittan) och Johanna Langhorst problematiserar familjen och äktenskapet ur ett jämställdhetsperspektiv. De gör reportage, intervjuer, radiodokusåpa och äter familjemiddag med olika kända profiler.

Här kan man ladda ner alla programmen: http://www.sr.se/cgi-bin/P1/program/laddaner.asp?ProgramID=3140 Gör det!

Och så vet jag att ni inte kommer göra det, för vem orkar lyssna på massa feministiskt dravel och förresten så är P1 pretentiöst och tråkigt och jag har inte tid att lyssna på massa prat i nästan en timme. Men jooo! Gör det! Ladda ner i mp3-spelaren och lyssna när ni springer, när ni städar, när ni solar, när ni åker till jobbet eller till stan eller när ni ska sova. Ge er själva lite kvalitet, det är ni väl värda?

Do it!


Och satan i gatan vad bra det är att all media inte är kommersiell, för vilket företag hade varit modigt nog att producera något sånt här?

Halvfabrikat

Men herregud, jag är ju så kreativ att man kan få tårar! Vet ni vad jag kom på igår till exempel?! Jo (håll i er, för nu blir det matblogg), att det roligaste med att göra pizza är att slänga på alla sina favoritingredienser och att äta den och att det tråkigaste med att göra pizza är att hålla på att fixa med kladdig deg och vänta på att den sak jäsa. Så jag köpte degen på pizzerian! Tio spänn för en färdig degklump, perfekt smidig och säkert full med transfetter. Sen är det bara att ösa på fetaost, zucchini, smarrig salami, kronärtskocksbottnar och mängder med färsk oregano. Är jag inte fantastisk, så säg.

Jobbiga ljud

Det här är de jobbigaste ljuden jag vet:

1. Tuggummibubblor som blåses upp inåt i munnen och smäller
2. Odämpade motorcyklar
3. Barnskrik över telefon
4. Smackljud när man äter, både vanligt smack och det där undertrycksljudet en del gör långt bak i munnen
5. Busvisslingar i publiken
6. Barnskrik irl (både arga, ledsna och glada)
7. Tonårsskrik, både tjejfalsett och grabbröl
8. Dammsugare

Ja. Det var väl det. Har jag glömt nåt?

Hairbag 2

Kära läsare, ni har rätt. Det var han med håret i väskan. Själv tvekade jag länge, tyckte han såg blekare och smalare ut i verkligheten än i tidningen, men väskan på bild 4 i SvD:s artikel är exakt samma.

Läs och kolla själva: http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/samhalle/artikel_1421793.svd

Eller nöj er med nedanstående godbitar ur artikeln:

"Enda gången Robban tycker det är riktigt jobbigt med håret är när han ska flyga. Om han sitter i mittensätet stuvar han in håret så att det inte ska störa andra."

Enda gången!? och: Hur stuvar man in nästan 2 meter dreadlocks, så att de inte stör!?

"De senaste åren har Robban börjat träna och går ofta och simmar. Då är han tvungen att sätta upp håret i en tofs på huvudet, som en ananas. I början tyckte han att det var lite jobbigt med alla blickar och gick helst dit med en kompis, men nu är det ingen som tittar längre. Det blir bröstsim och lite ryggsim. Att crawla eller dyka fungerar inte så bra."

Kan vi gemensamt övertyga mig om att jag aldrig aldrig har vistats i samma vatten som Robbans (eller någon annans) dreadlocks? Och OM jag har det - gud förbjude - så har jag inte fått en droppe vatten i munnen eller ens på läppen. Eller hur?

Men det är väldigt roligt det där med att crawla och dyka. Nästan så att det skulle vara värt det att se honom försöka.

"En gång fastnade en dreadlock i bilens handbroms och en annan gång snurrade håret in sig i cykelhjulet.– Jag tror att jag fortfarande har kvar oljefläckar på håret."

Oljefläckar på håret?! Kan man ha det!?

Det här är verkligen helt makalöst. Dessutom säger han att han är lite fåfäng, att håret funkar bra att ragga med och att han ibland har mardrömmar om att tappa en dreadlock eller två.

Dreadlock är förresten ett rätt talande namn för fenomenet eller frisyren.

Livskvalitet

Och efter den tredje dagen blev hon så trött av sitt arbete att hon åkte raka vägen hem, drog ner persiennerna, la sig i sängen och kollade dålig TV i en timme. Sen white trash-åt de kebab utanför Solna Centrum och köpte Ben & Jerrys och hyrde film (Vid himlens utkant, se den!), medan persiennerna stängde ute den fantastiska sommarsolen. Man måste ingenting när man är trött och vuxen.

Antilunchtips

Idag åt jag lunch på Kvarnens uteservering på Medborgarplatsen. Jag tog bröd ur brödkorgen. Flera skivor. Två eller tre.

Gör aldrig det.

För när jag hade ätit upp lunchen och brödskivorna såg jag en gråsparv sprätta omkring bland brödet. En gråsparv. Bland brödet. Man såg att den var hemtam där i brödkorgen. Det var garanterat inte första gången den sprätte runt sina kvalsterfulla fjädrar där.

Alla vet att gråsparvar är som duvor i miniatyr. Alltså skitäckliga.

Ergo: Jag har sugit på en duvfot till lunch. Jag måste borsta tänderna med något frätande, kaustik soda kanske.

Hairbag

Igår cyklade jag förbi en kille som hade sitt hår i en väska.

[konstpaus, använd den med fördel för att läsa ovanstående mening ett par gånger till]

Ja. Han hade sitt hår i en vitsmutsig sidoväska. Ett tjugotal 2 meterslånga dreadlocks hängde i en båge från huvudet till låren där de samlades ihop i sagda väska.

Vad är det som driver en människa till att spara sitt hår i långa toviga klumpar och sedan gå omkring med dem i en väska? Och hur gör han när han duschar? Sover? Tar av sig en tröja? Och liksom, vad har han dem till...?

Hälla-exotiskt

Jag har varit i Dalarna. Vi har åkt bil längs slingriga sommarvägar kantade av röda stugor och frodiga ängar. Jag pratade högt och brett om hur exåååtiskt det måste vara för någon som inte är från Sverige. Sen slog det mig att det är precis lika exotiskt för mig, annars skulle jag ju inte hålla på så. Läsa på om moraknivar och härma dialekter utanför affären.

Vi åkte igenom en by som heter Hälla, på väg till Leksand. Hälla är så exotiskt att det nästan är som ett skämt. Alla hus är röda med vita knutar. Alla! Och alla trädgårdar i Hälla är perfekt lantligt välvårdade och runt om Hälla är det åkrar och ängar och kanske lite skog. Vägen genom Hälla är förstås lite slingrig. Hälla känns overkligt och exotiskt. Typ som om det skulle finnas en Dalarna-avdelning på Legoland, då skulle den se ut som Hälla. Fast Hälla är på riktigt.

Ice breaker

Jag måste bryta den förlamande bloggisen här inne. Jag har försökt flera gånger tidigare, men varje gång jag öppnar bloggen blir jag akut apatisk och depressiv av mitt tidigare inlägg om slösurf på semestern.

Nu kommer jag i stället läsa detta nästa gång jag öppnar bloggen. Förhoppningsvis blir det lättare då.

Energislukande semestersurf

Hemma och packar om och tvättar mellan skärgårdsturerna. Fastnar framför datorn och klickar runt mellan ingenting och ingenting. Blir lite nedslagen. Semesterkänslan sugs upp och in i skärmen. Så lätt att låta datorn bli ett redskap för självdestruktivitet. Som TV, när TV är som sämst. Fast datorn är på ett sätt värre, för den ger ändå möjlighet till kreativitet. Outnyttjad möjlighet. I stället för att skriva en bok, lyssna på en låt, mejla en vän så klickar jag runt mellan ingenting och ingenting och känner starkt att jag just inte gör allt det där kreativa och livsbejakande. Sitter du verkligen vid datorn hela dagen på jobbet, som pappa sa, använder du den inte bara som ett redskap?!

Sluta genast kanalisera, det finns ett liv att leva därute.

Och en tvättmaskin som snurrat klart.

This is it

På väg ut till sitt sommarställe, med Waxholmsbåt genom idyllisk skärgård under klarblå himmel och strålande sol, fick min kompis en gång frågan av en amerikan: -Is this it? Vad svarar man på det?

Svåger

Det här är min brors band när de spelade på Lasse i parken i fredags. Normalt refererar J och min bror till varandra med namn, som vanliga kompisar. Men någonting i ölen eller sommarregnet måste ha gjort J gammalmodig och borgerlig eftersom han plötsligt kallar min bror för sin svåger. Bara kungahus och moderater säger svåger, såna som tycker att familj är prestige. Och så J då. Min brors svåger, eller vad det blir. Väldigt roligt.

Vuxenkalas

Har ni sett reklamen om vad föräldrarna gör när barnen är utomlands? Vuxna människor har tonårsfest och bränner runt med en moped på parketten. Jag har varit på släktträff. Det var som i reklamen. Bror 1 kallar syster 4 för bortskämd snorunge. Syster 4 säger fuck you till bror 1. Syster 2, 3 och 4 skrattar åt svåger 1 som har somnat i soffan. Syster 1 börjar gråta. Syster 3 försöker medla. Syster 1 knuffar till syster 4 som tycker att syster 1 borde skämmas. Bror 1 kör motorgräsklippare med tomteluva så långt nerdragen att han inte ser något. Svåger 3 hejar på. Syster 1-4 tycker att det är farligt och dumt. Svåger 3 menar att det beror på att bror 1 är dum, inte på att han är full. Bror 1 säger att han har god hand med maskiner. Svåger 4 och bror 1 bråkar. Svåger 4 skriker fuck you fuck you fuck you. Bror 1 ramlar och skyller på en bänk. Svåger 3 drar samma skämt om kork i rumpan i Marocko för tredje gången. Kusin 11 ombeds igen sjunga den där söta visan. Svåger 2 tröttnar på att bli pikad och säger att han visst kan simma. Läget är väldigt förvirrat. När vi ska gå tycker bror 1 att vi unga är alldeles för jäktade. Innan dess hade vi roligt på vanligt vis. Riktigt roligt. Lekar, grill och umgänge i svensk idyll när det är som bäst. Vi är människor allihopa, vi vill så mycket att det måste bli lite fel ibland.

Hjärteknipande

Lyssnade ni på Silberskys sommarprat nyss? Trevligt, men inte så märkvärdigt, förrän på slutet när han genom att nämna sina barnbarn med namn och hur han umgås med dem och i sägandet blir så tagen att han börjar darra på rösten, skänker hela programmet djup och legitimitet. Sedan spelade han I just called to say I love you för sin hustru Rita och jag grät en skvätt. Inte ens en sån sak kan kännas banalt efter att höra någons farfar darra på rösten i radio.

Lyssna här. Ligger kvar i 30 dagar.

Okontrollerbar idyll

Js gamla kollegor har hyrt ett fantastiskt hus och bjudit in alla sina vänner. Det är löjligt idylliskt. Huset är gigantiskt och ligger på en liten ö med bad runt knuten och tusen uteplatser och grillar. I köket står bag in boxarna på rad och ölen kall i kylen. Det finns inga måsten eller borden. Mitt semesterjag älskar det. Mitt kontrollbehov sliter som ett djur. Det är ingen som vet hur många vänner som kommer ut eller när eller vilka. Det finns inga matlag eller uppstyrd inhandling av någonting. Vi vet inte ens hur man tömmer dasset eller om det finns lunch eller vem som kan handla med sig mat till middag. Eller vilka som åker hem idag. Folk sover tills de vaknar, äter när de är hungriga, badar när de är varma och spelar fotboll när de är rastlösa. Ingenting sker kollektivt men semesterkänslan är gemensam. Läget är omöjligt att kontrollera och alltså alldeles perfekt.

Svårsläppt

Fantastisk morgonsol med morgondoppet och morgonkaffet framför mig och kortspel och bag in box bakom mig och jag drömmer fruktansvärda jobbmardrömmar om otydliga delegeringar och otillräckliga prestationer. Jag vill bara vara ledig!

Världsutställning

Just nu pågår världsutställning för hundar i Stockholm. Därför befinner sig 12 gigantiska hundar just nu i mina föräldrars trädgård. Det är den danska uppfödaren som ska visa vad hon går för. De har flytt Roskildes skitiga festival för att inför utställningen imorgon rasta sina hundar i samma rastområde som 23000 andra hundar... 23000 bajskorvar. Stockholm - Roskilde 1 - 0 I say.

Självförverkligande

En sak som jag tänker mycket på kvällar som denna (när en enkel parkteater med rosé urartar i en kavalkad av trevliga vänner och nybekanta och sena drinkar på flera olika ställen) är hur man hittar en motsvarighet till det livet när man har barn.

Vad kommer jag göra om jag får barn, för att nå detta avslappnat spontana umgänge? Tvingas jag bli Mamma 100%? Hur stor del av min personlighet och mina behov finns kvar om jag får barn? Vilket utrymme får kanalisera?

Eller blir man, som småbarnsförälder, ultraeffektiv på att suga musten ur umgänget när man har tillfälle? Det måste ju nästan vara så.

Eller tappar man intresset för vuxet sällskap, när man får ett eget barn i famnen? Det skrämmer mig. Jag tänker att man behöver fortsätta växa som människa själv också, inte bara i familjerollen.

Jag ska semestra med mina föräldrar i en vecka snart. Då ska jag se till att få svar på allt det här.

Nu ska jag se till att sova, så att jag orkar vara spontan och självförverkligande imorgon också.

Frånvarande

Tidigare idag hade jag förmånen att ställa om frånvarohanteraren i min svenska Outlook-klient till semester-mode. "Tack för ditt meddelande. Under min semester har jag endast sporadisk tillgång till mejl och mobil*. Vid brådskande ärenden kontakta X. Trevlig sommar!" Och sen måste man aktivera genom att trycka på "Jag är frånvarande".

"Jag är frånvarande." Det må vara en gissning från höften, men jag tror ändå att jag är mer närvarande under min semester än vad jag kommer vara en genomsnittlig dag i november. Då får man minsann inte kryssa i något närvarande vs frånvarande. Det är skevt och orättvist. Framförallt saknar jag nivån ovanför närvarande, typ "Tack för ditt mejl, jag är på hugget som fan och återkommer med ett briljant och användbart svar inom mikrosekunder. Med vänlig hälsning..."


*) Det är möjligt att här kommer drabba även er bloggläsare. Antingen i form av en ökande frekvens mobilinlägg (känns igen på tillhörande bild) eller i form av dödslapp blogg. I bägge lägen, frukta intet! I will be back.

När byggarbetarna värmer upp

En morgon förra sommaren såg jag byggarbetarna värma upp. Jag tänker på det ibland, som ett slags drömsekvens. Ibland tänker jag att det kanske aldrig hände, att jag faktiskt drömde det.

Vid den dammiga byggarbetsplatsen vid Karolinska sjukhuset stod en morgon en ring av byggarbetare i neongula västar samlade runt en bandspelare. Till takterna av I will survive utförde byggarbetarna enkla uppvärmningsrörelser. Plocka äpplen, höga knän, simtag i luften. Morgonen var solig och disig och det var bara jag och byggarbetarna ute. Tyst tyst cyklade jag förbi dem, så att de inte skulle se mig och skrämmas bort, som om de vore rådjurskid.

Byggarbetare har grov solbränd hud och grova smutsiga kläder. Hela deras väsen andas ”projicera dina fördomar på mig, tyck att jag är en sån som fnyser åt uppvärmning och stretch”. Men inte de här byggarbetarna. I morgondiset är byggarbetare runt en bandspelare nästan sköra. Man måste akta sig så att man inte skrämmer bort dem.

Blodig blåssörja

Ikväll har jag, mitt knä och mina gamla fotbollsskor spelat fotboll med min bror och alla hans kompisar. Det var världens roligaste* tyckte jag. Mitt knä tyckte att det var okej**. Mina gamla fotbollsskor strejkade direkt och valde att demonstrera sin ovilja att exponeras för boll, gräs och sol (i stället för damm och garderobsmörker) genom att självpulvriseras i sulan. På så sätt kunde de illvilligt nypa mig hårt i trampdynorna för varje steg jag tog.

Jag tänkte: ha, skit på er töntskor, jag känner knappt att ni nyps! Jag är odödlig!
Sen spelade jag vidare i två timmar. Nu kan jag bara gå på ytterbladet av foten, resten är en blodig blåssörja. Som tur är kommer jag ha så sjukt mycket träningsvärk imorgon att jag inte kommer kunna gå alls, så jag slipper bli retad för just det.

*) ...och jobbigaste. Jiiisus. Intervallträning någon? Idioten? Inte det... nä...
**) okej är helt fucking fantastiskt! Det är första gången på 8 år jag kan spela!!! Det här är själva anledningen till att jag överhuvudtaget fortfarande lever och andas.

Äntligen!

Halv sju på morgonen står jag fullt påklädd och putsar upp mina 15 år gamla fotbollsskor. Idag är en stor dag.

Utan spontanitet försmäkta vi på denna ö

Idag har varit en på många sätt usel dag. Usel för att jag tillbringat ca 50% av min vakna tid med att göra de arbetsuppgifter jag tycker är tråkiga och icke givande och följaktigen samma 50% med att inte hinna göra de arbetsuppgifter som jag tycker är intressanta och stimulerande. Det spelar ingen roll att det bara är ett jobb och att alla har dåliga jobbdagar emellanåt. Jag tycker ändå att det är vidrigt att ha en tråkig dag på jobbet. Så mycket frustration och så mycket outnyttjad drivkraft och vilja.

Lyckligtvis har jag kunnat kompensera detta med att ägna resterande del av min vakna tid åt spontant umgänge i trivsamt sällskap. Jojo. Både lunch och middag har räddats av fantastiska spontana trevliga människor i min telefonbok. I middagspasset inkluderades även live-musik, vänner från 80-talet (jo, jag har såna) och hundsällskap. Vad mer kan man önska!

Hade det inte varit för detta hade jag försökt skrapa mig in till kroppspulsådern med mitt tangentbord. I underarmens längdriktning. Och hällt varmt surt kontorskaffe på för att försvåra koagulering.

Allt man kan önska sig

Idag hörde jag mig själv formulera mina semesterönskemål enligt följande:
- Får jag bara dricka förmiddagskaffe och eftermiddagsvin i lugn och ro varje dag så är jag nöjd... kanske bada lite också då.

Jag tror att det är precis vad sommarsemester handlar om. Upplevelser och storstadsbesök gör sig bättre som miljöomväxling under höst och vår.

Jag somnade!

Ni kan aldrig gissa vad som hände när jag tittade på EM-finalen igår! Eller jo, det kan ni, för jag råkade outa det i rubriken. Man kunde ha börjat misstänka hur det skulle gå när jag var som en övertrött 4-åring i soffan framför första halvlek och när jag sedan borstade tänderna i halvtid och föreslog att se andra halvlek på TV:n i sovrummet visste man säkert vart det barkade. Men ändå. Hur ointresserad får man bli av ett EM-slutspel! Skämmes ta mig fan.
Tur att jag såg målet i alla fall. Maken till kämparmål får man leta efter.

Projektledarstress

J har gått och handlat utan sin mobil. Projektledaren och kontrollbehovet i mig får magsår av tanken på att jag inte kunna ringa honom om de skulle komma på något viktigt. Om de ska kommunicera måste de tillämpa 80-talsmetoder som t.ex. "vänta tills han kommer hem". Vansinne.

Om en vecka har jag semester.

30+

Freeedag!!! Och det jag ser fram emot mest är:

1) förmiddagskaffe
2) att jag inte har något planerat på lördag kväll
3) tid att lyssna på sommarpratarna i P1

Om jag inte hade en sjukt intensiv och hyfsat alkoholtung vecka bakom mig skulle jag tro att jag var pensionär. Nu tror jag att jag är i 40-årsåldern.

Accelerator

Så här brukar det varken se ut eller lukta där jag parkerar min cykel om morgnarna. Ni ska vara glada att det här inte är en luktblogg.

3 goda ting

Idag har det hänt tre ovanligt bra saker:

1) Mina arbetsuppgifter innebar 4h betald improvisationsteater som är bland det roligaste jag vet.
2) Festivalen Accelerator är på mitt jobb. När jag går ut genom dörrarna hamnar jag innanför avspärrningarna, ungefär vid bajamajorna.
3) Jag köpte en ny fin klänning och tog den på mig direkt innan jag susade vidare i vinvimlet.

Det är helt omöjligt att ranka dem, så de står i kronologisk ordning. Jag önskar att alla dagar var såhär.

Kvinnan som kunde bada med fåglar

Äh men fy fan vad äckligt. Fick ett tips av en omtänksam läsare om en artikel i SvD. Lyssna på det här:

"Badklåda eller simmarklåda är en ofarlig hudåkomma som man kan drabbas av efter bad i söt- eller bräckt vatten. Den orsakas av så kallade cerkarier, som är larver av en mask som finns hos fåglar.
[...]
Det går alltså inte att förhindra att drabbas genom att inspektera vattnet. Eftersom [larverna] finns i grunt vatten drabbas barn mer än vuxna.
Larven tränger in en liten bit i huden och dör ganska snabbt. "

Vi talar alltså om en larv som kryper in i huden och dör och som ursprunglingen kommer från fåglar. Fy fan. Det är som att slicka på en duva.

Jag ska bara djuphavsbada i sommar.

Gångatåg

Det råkade bli lite överidylliskt under vårt midsommarfirande. Plötsligt urartade sillen och nubben i ett slags gångatåg* bort till midsommarstången där vi välkomnades med applåder och ordlöst valdes till självklara ledare för dans och musik. Notera den klämkäcka schvungen vi alla har i steget. Mycket surrealistiskt och väldigt roligt.

* jag tänker mig att det heter något sådant

Foto: Anders

Alien

Vet ni förresten att det är ett litet barn inuti min kompis mage. Hur sjukt är inte det!

Prioriteringsångest

Jag tycker att det är svårt med prioriteringar. Det gör mig stressad att jag måste välja fokus i livet, att man inte hinner göra allt. Bland mina vänner ser jag tydliga fokusområden.
Någon prioriterar hus och hem och familj.
En annan prioriterar sund kropp och träning.
En tredje prioriterar litteratur och kultur.
En fjärde politik och nyheter.
En femte spontanitet och kompisar.
En sjätte mode och musik.
En sjunde karriär och branschkunskap.

Jag kan inte välja. Jag vill inte välja. Jag vill göra allt!

Jag får magsår av alla förnöjda människor som inte känner behov av att röra på sig/komma ut och träffa folk/läsa böcker/prova nya restauranger/åka till Amsterdam och se Madonna/utvecklas i arbetet. Som nöjer sig med en sak, eller kanske två.

De lägger alla vardagkvällar på att renovera huset. Eller på att träna. Eller på att jobba över. Och är nöjda med det.
Jag lägger alla vardagkvällar (och vardagmorgnar och helger) på att försöka göra allt och jag är inte nöjd med det.

UPPDATERAT: Jag har skrivit om det här förut. Jag visste det. Och jag står kvar på samma punkt och stampar. Vilja och principer, 15 mars 2007

Rammel

Det händer inte ofta, men idag hände det. Jag ramlade. På en tur runt Långholmen med skönt flow i benen i full karriär ner för en backe. Där ramlade jag. Där någon högre makt lite olyckligt placerat en rot. Eller om det var en sten. Där startade jag min luftfärd som meter senare övergick i en praktfull judorullning över höger axel innan jag låg platt på marken med skrapsår i bägge händer, ena vaden och halva ryggen. Som tur var har jag strategiskt försett mig själv med inbyggda stötdämpare kring midjan, så jag inga vitala delar kom till skada i fallet, utan jag kunde sargad och sönderskrapad jogga vidare, men min värdighet är för alltid förlorad.

Pappaskämt

På Morgonpassset i P3 i morse:

Radiopratare: Hej Jenny! Vad gör du?
Jenny: Jag är på jobbet.
Radiopratare: Jaha, vad jobbar du med då?
Jenny: Jag jobbar med grisar.
Radiopratare: Grymt!

Ingen: fniss...
Ingen heller: Fan vilket sunkigt pappaskämt
Ingen heller: Men hallå där Arne Hegerfors

I stället:
Radiopratare: Hej Lisa! Vad gör du?
Lisa: Jag packar korv.

Jag tror att det är en generationsfråga. Jenny och Radioprataren är bergis sådär unga. Inte 30+ som jag (30 år plus 21 dagar för att vara exakt). De var dock tillräckligt sofistikerade för att se kopplingen mellan grisskötsel och korvpackning. Alltid något.

Excel

Idag har jag skapat en ny flik i mitt favorit-Excelark. Den fliken kommer lösa alla mina problem. Jag kommer aldrig mer känna mig omotiverad eller ofokuserad. Jag kommer vara ett högpresterande under av entusiasm, engagemang och produktivitet. Excel är bäst. Man kan göra nästan vad som helst med Excel. Det är möjligt att jag ger mig på att skapa lite världsfred eller utrota en och annan epidemi när jag ändå är i farten. Jag ser egentligen inga gränser för vad jag kan åstadkomma med mitt Excelark. Det känns bra.

Han med Jonas Karlsson-rösten

Han med Jonas Karlsson-rösten* stod vid Slussen idag. Han lutade sig mot en solig vägg och pratade i mobiltelefon:

- Men när du säger att vi ska hjälpas åt, kan det då handla om saker som jag behöver hjälp med? Kan det vara när jag har det tungt och behöver stöttning?

*) Nej, jag vet inte heller vem det är, men han lät precis som Jonas Karlsson. Precis.

Konichiwa bitches

Robyn live är mil bättre än Robyn i lurar. Det som låter sönderperfekterat och sockersött på skivan blev rått och roligt i junisolen. Och ösigt. Ni skulle ha varit där! Men det visste ni ju. Robyn är cool. Man skulle kunna säga att hon gjort mer av sin begåvning än jag av min. Jag är fortfarande i brainstorming fasen i min karriär, för att uttrycka det positivt. Robyn har hunnit aningens längre.

Prästvigning i Strängnäs

Jag har varit på besök i medeltiden. Det är väldigt väldigt konstigt att min smygröka och prataomlivet-kompis nu är präst. Ceremonin var helt makalös. Två timmar religiös ritual, när genomgick jag det sist? Och imorgon börjar hennes arbetsvardag med att trösta änklingar, välsigna brudpar och uppta barn i guds församling. Medan jag kollar mejl och dricker kaffe. Min civilingenjörsexamen med rektors handslag i blå hallen står sig å andra sidan ganska slätt mot biskopens välsignade handpåläggning i domkyrkan.

Vardagsgud

För tidigt på väg hem från rolig fest för att ladda för morgondagen. En av mina bästa barndomsvänner ska prästvigas. Det är väldigt märkligt. Vi tänker och resonerar så lika. Vi har vuxit upp med samma referensramar. Vi har tragglat oss igenom samma SO-lektioner, tonårsfyllor och Vecko Revy-spalter. Vi förstår samma saker och när det är viktigt. Vi gråter och skrattar på fel ställen på rätt sätt. Jag är inte med i svenska kyrkan. Hon blir präst. Det gör mig väldigt hoppfull att man kan vara så lika olika. Och det är ett sjukt coolt jobb att vara präst. Att göra vardag av andras största livshändelser utan att bli cynisk eller blaisé. Jag är fylld av för- och beundran. Imorgon är en stor dag.

Hemkunskap

Att göra en regnig lördag:

• Flå 1 kg strömming.

Jojo. Det vankas idyllmidsommar. Jojo.

Om bara den här lukten går bort från mina fingrar.

Junifeeling

Vaknar med tokbra känsla i hela kroppen. Livet är så bra ibland. Det är EM och 30-årsfester och grillkvällar och bra böcker och hopp och gott kaffe. Det är juni i kalendern och i livet.

Och igår var jag på Golden Hits för första gången i mitt liv. Social turism skulle man kunna kalla det. Min kompis sjöng karaoke och jag fick fysiskt värja mig mot påstridiga män. Fantastiskt på flera sätt. I november hade det kunnat göra mig nedstämd, men lyckligtvis är vi i juni och allting är härligt och fantastiskt.

Och vi såg Dolly Parton på stadion. Det var helt surrealistiskt. Hon är bara plast. Kroppen och orden och skratten. Plast plast plast och till det öl i plastglas. Och härlig junifeeling i musiken.

Och jag har fortfarande lite kaffe kvar i koppen och jag tror att det är varmt.

Dolly P

Jag kommer om bara några timmar se en livs levande barbiedocka.

Kaknäs

Här var jag igår tillsammans med en drös kvinnliga ledare i IT-branschen. Det var bra. Det är sjukt ont om såna förebilder annars. Dessutom är mina enda tidigare erfarenheter av Kaknästornet något diffust om tomma löften kring en utlovad kanelbulle någon gång under början av 80-talet. Nu fick jag sjukt stora kanelbullar flera gånger under dagen. Och vistas bland förebilder. Det tar sig, Kaknästornet. (Hörde jag bullnäs?)

Briljant sportkrönika av Sara Lövestam

Nu blir det reklam. I en väldigt bra blogg jag läser som heter Sara Lövestams blogg läste jag precis detta fullkomligt briljanta inlägg:

Sportkrönikan
Glöm långa meningar.
Glöm balanserad berättarteknik.
Ikväll är det fotboll.
Det är nu det gäller.
Det är nu sportkrönikörerna ska leverera.
Och det kommer de att göra.
De är svenska, de är retoriker, de blev aldrig fotbollsspelare själva.
Och jag ska inte ljuga:
De vet var retur-knappen sitter.
Fram med de inledande konjunktionerna.
Fram med kämpaglöden.
Fram med anaforerna.
Vi har inte råd med mesiga formuleringar, bisatser, satsbindning.
Det är anfall som gäller.
Och ska vi satsbinda gör vi det på vårt sätt.
Med ofullständiga prepositionssatser.
Eller inledande konjunktioner.
Våra svenska sportkrönikörer är inte nere för räkning.
De är hungriga.
De äter anaforer till frukost.
De fiser dem i soffan.
Och en sak är säker:
Om Sverige förlorar ikväll, är de ändå vinnare.

av Sara Lövestam alltså, läs hennes blogg vetja!

Fotboll och svenska folkets engagemang

Igår tittade jag och svenska folket på fotboll. Det gläder mig att mitt arbete inte utförs på samma premisser som den svenska EM-truppens. Jag skulle inte stå ut en dag med svenska folkets engagemang. Jag tänker mig mängder av baksäteschaufförer som tror sig veta bättre hur jag ska sköta mitt jobb. Svenska folket skulle ha rätt att uttala sig om min form, om jag skötte mig eller inte och om min förkylning eller trötthet skulle komma att vara ett hinder i mitt arbete. Kanske skulle de ha synpunkter på vad jag åt och hur mycket jag tränade. Gamla skador skulle nötas och blötas och när jag hade ont eller var sjuk skulle bilder av mitt plågade ansikte visas på TV och i press. Och om jag stakade mig under en power point-presentation skulle det svenska folket bua och kalla mig sopa.

Jag tänker mig hela svenska folket som kollektivt reser sig upp för att se bättre när jag ska skicka ett kritiskt mejl, eller den massiva spända tystnaden inför ett viktigt samtal på mobilen. Eller bara att folk dricker öl och äter chips och tittar på mig när jag jobbar. Det skulle bli trångt på kontoret. Eller när hela svenska folket hatar mina chefer för att de missbedömt något eller inte sätt en orättvisa. Och spaltmeter med meningslös statistik:
- Jaa… det är ju oerhört viktigt att Kanalisera skickar det första mejlet före 9 på morgonen, hon har aldrig levererat påvisbara resultat en måndag utan att just sätta det där viktiga första mejlet.
Eller: – Det är otroligt spännande, det står nu 43-51 i mejlväxlingen mellan Kanalisera och Kunden, men Kanalisera brukar komma igen i andra halvlek efter lunch.

Och skrikande vidron som Patrik Ekvall och andra i konstiga frisyrer skulle hetsigt referera vad jag gör:
- OchdärharviKanalisera… Hongåruturmötesrummet, passartillkollegan, raktframnu, Kanaliserahardatorn, öppnarOutlook, Kanalisera öppnar Outlook! JadethärpåminnerprecisomoffertarbetettillKundeniapril, detsermörktutpåKanaliserakontoret, Kanaliseraformulerar mejlet och där! Hon trycker på send! Kanalisera trycker på send! Hon trycker på send! Ojojojojoj! Kanalisera…

Hm… jag skulle kunna leva med hejaropen, det skulle jag faktiskt. Men jag har inte så hög tilltro till svenska folket. De vet inte sitt eget bästa och gör så ofta fel.

High Five eller Den Bästa Dagen

Det finns kompisar som är lite egna på precis samma sätt som man själv. Till exempel att de blir lika glada när man lyckas hälsa med en High Five när man cyklar förbi varandra på väg till eller från jobbet. Det är fint. En sån kompis skickade precis mejl till mig. Eftersom han, mig veterligen, inte har någon egen blogg är jag tvungen att publicera det här. Eftersom vi är lite egna på precis samma sätt förutsätter jag att han inte misstycker. Eftersom jag trots allt är rekorderlig och skötsam frågade jag för säkerhets skull först.

"Kära kamrater!
När jag i morse mötte Gabriel på väg till jobbet och fick göra High Five kände jag att nu kunde det inte bli en dålig dag. Sen, på hemvägen, inträffade det osannolika att jag mötte Grodan och fick High Fivea igen. Jag satt och filosoferade om att detta var nästan osannolikt bra: High Five både på dit- och hemvägen! "Om det här skulle hända någon mer gång skulle det vara kool om man dessutom mötte Boel..." satt jag och filosoferade på min cykel. Jag var så försjunken i drömmar om detta att jag nästan inte märkte att någon lite smådesperat ropade "Jocke!". Med reflexer som en handbollsmålis fick jag upp vänsterhanden precis i tid för en mäktig High Five med Boel som kom cyklandes bara 300 meter bakom Grodan!

Detta spöar med lätthet till och med den morgon i maj 2002 när jag, på väg till jobbet vid Globen, lyckades gissa spik rätt på BÅDE temperaturen OCH effekten som visades på den stora ljustavlan på Hammarbyverket.

Idag är sannerligen Den Bästa Dagen; om jag dör i morgon har mitt liv i alla fall haft någon mening. Tack, vänner, för att ni lät mig uppleva denna dag.

High Five!/Jocke"

Det bra och det dåliga

Det bra är att jag har haft en fantastisk helg i Finnhamn, att jag bor i en fin lägenhet, att jag har ett bra jobb, en trivsam familj, en kärleksfull pojkvän och roliga kompisar. Det bra är också att jag ska på Dolly Parton på fredag och att mina föräldrar har en hundvalp. Och att det är EM och att jag gillar fotboll och att det är ganska städat här hemma. Det bra är också att jag cyklade förbi min kompis och lyckades high fiva på cykeln så att jag blev alldeles glad och upplivad. Det bra är också att jag precis ätit jättegod lax och sommarprimörer och obegränsade mängder sparris och att J i detta nu står i köket och gör något somrigt med jordgubbar och passioinsfrukt som högst eventuellt även kan involvera glass. Det bra är också att jag har köpt ett par fina röda skor och att jag vet vad jag ska göra på midsommar och att det ska bli kul. Och att jag tycker om min familj och kan se tillbaka på en alldeles lagom svensson-idyllisk uppväxt. För att inte tala om att jag redan kommit in i semestermood och lyckas göra roliga härliga somriga saker när jag är ledig och ibland dricka kaffe på taket när jag jobbar.

Det dåliga är att jag är alldeles paralyserad av prestationsångest.

Det är märkligt hur en dålig sak kan slå ut alla de bra. Som om det dåliga alltid hade veto.

Kommando Krasse

Jag har en liten odling på min balkong. Eller, jag tänkte ha. Sen hade jag varken tid eller tålamod att plantera. I stället hällde jag frön i olika krukor lite på måfå. De sista fröna hällde jag i en balkonglåda. Jag såg framför mig en prunkande kryddträdgård precis bredvid tallriken, där man kunde skörda sin basilika efter behag. Sen blev allt fel. Persiljan och basilikan växer i samma kruka, med följden att jag ömt vattnat en kruka med bara jord i en månads tid. Och i balkonglådan slängde jag i en näve krassefrön för att åstadkomma snabba resultat. Det har gått helt överstyr. Krassen har tagit kommandot över hela lådan och dillen och oreganon står chanslösa. Krassen är dessutom asstark och helt oätlig. Men grön. Man får vara glad ändå.

Sommaralkoholism

I år kom sommaralkoholismen tidigt. Ni vet när man inte längre vet något annat sätt att umgås än över en öl eller ett glas vin och när man tvunget måste umgås med någon varje kväll. Det är uteserveringar och grillkvällar och after work varje dag och alla kompisar har krupit fram ur sina iden och livet är sådär spralligt härligt vårigt. Och det ät parkteatrar och konserter och picknickar och engångsgrillar och baginbox-vin och höga skratt i gröngräs och på bryggor. Det är den tiden då ett av Systembolagets Hur mycket dricker du-tester skulle ge svaret ”sök genast hjälp, vänta inte till imorgon, sök hjälp idag!”. Turligt nog lever vi i ett land med årstider. Den här lössläppta livshållningen är temporär. Det kommer bli november i år igen.

OFlyt

Det händer att jag tycker att det är lite kymigt att vara den som kommer först när jag stämt träff med någon på en restaurang eller bar. Att stå och detaljgranska menyer och öllistor och då och då slänga iväg ett låtsas-sms i desperata försök att utstråla världsvana och självsäkerhet är inte mitt glas öl alls. Jag tänker mig att det finns fler som är som jag och som tycker att det är jobbigt att komma först.

På Flyt, som är en i övrigt väldigt trevlig uteservering med maritimt läge i centrala Stockholm, har de tagit det här till sin spets. Om du redan innan tycker att det är jobbigt att se ensam och missanpassad ut mol allen i baren, är det ändå ingenting emot den känsla av utanförskap och mobboffer som kommer över dig då Flyts barpersonal utrustar dig med en ballong modell Gröna Lund. Ballonger är nämligen Flyts fiffiga sätt att hålla reda på vilka som väntar på bord och i vilken turordning de ska placeras. Igår fick jag en rosasilvrig ballong med clownmotiv. Jag kände mig hyggligt missanpassad och ännu mera missnöjd i väntan på J, med ballongen i ena handen och min cykelhjälm i den andra. Inget menygranskande eller låtsas-sms:ande i världen kan rädda en sån situation.

Den bästa sommaren

Just nu-rapport från Grinda: Den här sommaren började med en spontan heldagstur till Grinda. Sol, bad och rosé i goda vänners lag. Fantastiskt jättebäst. Och det här är bara den första sommardagen. Det ska jag tänka på på kontoret imorgon.