DN har svarat. Det känns väldigt snöpligt. Feg och tråk-DN.
"Hej!
Seriesidan tackar för dina synpunkter som vi i likhet med andra läsarreaktioner ska ta under begrundan.
Med vänliga hälsningar"
Som om jag var vilken vanlig läsarpöbel som helst. Herregud! Jag är ju jä-tte-vikt-ig! För att inte tala om hur jä-tte-vikt-ig-a mina åsikter är. Hrmpf.
Mejla och säg ifrån ni också, tillsammans är vi många!
Det händer att jag måste prissätta min egen livskvalitet genom att t.ex. ställa mig frågan hur mycket ett besök mindre till K-rauta och Bauhaus är värt.
Är det värt 500 kr att slippa? (ja!)
Eller är jag en bortskämd höginkomsttagare utan respekt för pengar? (också ja, tydligen...).
Tidigare idag på msn:
J säger:
du, vad heter toan vi köpte?
J säger:
jag hittade själv förresten
J säger:
den är just nu 500 spänn billigare på bauhaus
J säger:
ska vi lämna tillbaka till k-rauta och köpa på bauhaus i stället?
Kanalisera säger:
Haahhahaa! Glöm det
Kanalisera säger:
eller känner du att du orkar?
Kanalisera säger (i djup ånger över tidigare utspel):
för i så fall är det jättebra och jag tar omedelbart tillbaka mitt skratt
J säger:
det är 500 kr som vi kan lägga på snyggare krokar tänker jag
("Snyggare krokar" så långt har vi* alltså sjunkit i badrumsträsket)
Kanalisera säger:
sant...
J säger:
500 spänn är en halv tusenlapp
(...eller 1000 refresher eller ett teaterbesök inklusive pausvin och nötter eller ett par mammajeans eller... "snyggare krokar")
Kanalisera säger:
hur länge har K-rauta öppet?
J säger:
20.00
Kanalisera säger:
ok, hur långt öppet köp har vi på den? om vi inte hinner lämna tillbaka den ikväll, kan vi lämna den imorgon kväll då?
(Lägg märke till hur projektledardjävulen i mig vaknar till liv, det här handlar inte om ett quick fix en kväll, det här är en del av Den Övergripande Planen)
Ett av miljoner och åter miljoner beslut
* och i detta vi är vi verkligen vi. Varken J eller jag har någon som helst distans till detta. Snyggare krokar är blodigt allvar för oss båda. På riktigt.
Det här är hösten jag kommer minnas som ett grått töcken av bilåkande mellan olika byggvaruhus. Alla ni som läser det här och som tycker att vi upplevt något speciellt och minnesvärt tillsammans denna höst: jag är ledsen, ni är besegrade med råge av en badrumsrenovering.
Jag vet inte hur många meter jag gått i K-rautas gångar eller hur många kubikmeter syrefattig luft jag försökt andats på Ekesiöö eller hur många priser jag jämfört på Bauhaus. För att inte tala om antalet mindre livsbejakande tankar jag tänkt på IKEA, Badrumsgruppen eller i en lånad bil mellan något av alla de här ställena. Det tar aldrig slut. Och jag som trodde att det värsta var över när vi hade valt en hantverkare och köpt kakel. Inte hade jag kunnat ana vidden av dödsångest i att välja blandare till badkaret! Vad visste jag då om funktionalitet och pris hos olika toalettpappershållare? Hur lite hade jag inte tänkt på måttsättning och tillsågning av bänkskivor i oljad ek?
Visste ni t.ex. att det finns en envåldshärskare på badrumsdetaljmarknaden som heter Smedbo och som säljer varor i olika serier till rent hutlösa priser. Eller vad sägs om en knapp tusing för en kromad stång att hänga handdukar på? Eller ett par hundringar för en liten blank knopp? Hur många hundra tycker ni att en pinne för toapapper är värd?
Det sjuka är att det inte finns några konkurrerande märken. Smedbo har monopol på badrumsdetaljer och de gör grova pengar på utmattade renoverare. För när man har tillbringat en halvdag med att fundera på hur många hundra kronor det är värt att få just den hängaren i krom eller kanske i borstat stål och i så fall med en eller två stänger jämfört med den billiga men fula varianten från IKEA, då har man inget försvar längre. Då gör man vad som helst för att få komma därifrån. Vad som helst. Även om det är dyrt och fult och kommer borras ända in i kaklet i ditt badrum för all framtid.
Jag vill inte vill inte vill inte sälla mig till den fördomsfulla skaran och skandera ”åååh, alla hantverkare är så jooobbiga, de svaaarar aldrig när man riiinger och det är så oooomstääändligt att haaa med dem att göööra”, för jag vill inte tro att det är så och jag vill inte vara fördomsfull.
Jag vill tro att hantverkare är som de flesta andra människor, att de vill göra ett bra jobb och att de är vänliga och respektfulla och bemöter andra som de själva vill bli bemötta. Naturligtvis finns det idioter och fantastiska människor såväl inom hantverkarskrået som bland träslöjdslärare, präster och civilingenjörer, men jag vägrar tro på en övergruppering av idioter bland kakelkunniga.
Och ändå vill jag just nu inget hellre än att ställa mig på taket och vråla: ”åååh, alla hantverkare är så jooobbiga, de svaaarar aldrig när man riiinger och det är så oooomstääändligt att haaa med dem att göööra”.
Men jag biter ihop. Jag lämnar ett tjugotredje glatt och vänligt meddelande på svararen och jag ringer igen. Och igen och igen och igen.
I morse såg jag en grusig joggare som gjorde svängtecken. Alltså sträckte ut vänster arm inför sväng, sådär som man gör om man är en duktig cyklist. Förmodligen ville han varna bakomliggande cyklister/joggare/powerwalkare om att han skulle korsa mötande trafik och svänga vänster över ett övergångsställe, så att det inte blev trafikkaos och kedjekrockar. Fint men lite märkligt. Så intensiv är trots allt inte trafiken på trottoaren i november. Men ändå, vi är alla trafikanter. Vi gör för lite tecken till varandra. Jag funderade på att göra stopptecken när jag kom fram till jobbet, men jag fegade ur. Jag är inte lika modig som den grusiga joggaren. Jag vågar knappt göra stopptecken ens när jag cyklar.
Jag fick en bra kommentar av Lotta om novembergnäll: man måste välja, antingen gnäller man över mörkret i november eller över julstressen i december. Eftersom ingendera blir bättre av gnäll tycker jag att det är rimligt att begränsa sitt gnällande till en av dem.
Carpe diem, fånga dagen, jag väljer att gnälla här och nu. Novembermörkret.
I morse var det nämligen kärvt. Jag gick i kladdig grussörja i motvind över Västerbron. Ögonen tårades av vind, trötthet och stark ovilja att fortsätta framåt. Det är möjligt att jag funderade i banor om brist på livskvalitet och överlevnadsinstinkt. Om jag hade varit tre år hade jag lagt mig ner och gråtit, eller åtminstone låtit sådär otröstligt tröttgnällig som barn gör precis innan de brister ut i gallskrik.
Men så kom jag på mitt i allt det motiga och kärva att det är som att träna. Och det är när mjölksyran pumpar runt i benen som det verkligen ger något. Det är den sista tunga uppförsbacken i duggregn i Blackebergs backar i november som gör att man sen pallar att springa sig fri och göra den där ruschen mot mål i april. November är livets mjölksyraträning. Vi tränar i det kärva livsodugliga så att vi kan excellera i livskraft i vår. Ingen motgång är oss övermäktig, för vi klarade november.
Det tänkte jag medan jag stretade på, seg som en enekvist eller en alldeles för gammal Kalle Anka-tablettaskgodis. Allt som inte dödar härdar och nu jävlar är jag hård som titan.
Nu kommer inlägget om att leva i en väska.
Vi (och när jag säger Vi menar jag förstås inte alls Vi utan en Hantverkare) renoverar vårt badrum. Det har inte gjorts sedan lägenheten inreddes som lägenhet under pastellfärgernas och plastmaterialens tidevarv, 1989. Från solfläckig rosa plastmatta med matchande missfärgade blå våtrumstapeter till neutralt klinker och kakel. Dessutom slänger vi ut toasitsen i träimitation och skåpet från 80-talet. Det kommer bli årtusendenas lyft. Och jag är blint övertygad om att det är värt alla dyra tiotusenlappar det kostar.
Det jag däremot börjar fundera på om det är värt är alla dygn i resväska. Det går nämligen inte så bra att bo i vår lägenhet just nu. Och ”just nu” verkar vara en väldigt tänjbar definition av tid. I Australien var det förstås inga problem alls, men väl hemma känner jag att jag är lite klar med det här att bo i en väska. Senaste veckan har vi bott en helg hos J:s snälla snälla bror och i söndags checkade vi in hos mina världsabästaste föräldrar med orden ”vi bor här till onsdag eller senast torsdag”. Idag (fredag) har vi gjort en högst amatörmässig okulärbesiktning av vårt badrum och reviderat ”senast torsdag” till ”för alltid”.
Jag har tur som har så snälla och närboende föräldrar. Och det är väldigt lätt att bo där. Vi kommer och går som vi vill, blir servade med middag och frukost, får bo i eget rum med både säng och TV och har obegränsad tillgång till två fina hundar och dessutom möjlighet att låna bil om vi t.ex. skulle vilja åka och shoppa en blandare eller en bänkskiva eller nåt annat roligt. Dessutom är mina föräldrar väldigt lätta och trivsamma att umgås med, tycker till och med J.
Så det är inte där skon klämmer. Det är att inte bo hemma. Att ha alla (och när jag säger alla menar jag ett extremt litet urval av) sina kläder i en väska, att hela tiden förhålla sig till andra, att liksom inte ha någonstans att helt avslappnat skrota runt. För det spelar ingen roll hur hemma jag är hos mina föräldrar och hur easy going de är och hur bra de bor, det är ändå inte hemma. Så snälla snälla Hantverkares inspiration, jobbglädje och engagemang, låt det här badrummet bli klart. Nu.
Vistelsen i Australien väckte många frågor av naturvetenskaplig karaktär. Vi förundrades över att det var varmare norrut och huruvida kängurur var mest som hjortar eller som renar (vi enades om hjortar och ställde oss i stället frågan om det över huvud taget finns vildrenar i Sverige). Vi förundrades även över alla farliga djur som finns i landet och hur det pumpas ut information såväl om att de finns där och är jääättefaaarliga samtidigt som man noga poängterar att de inte är så farliga alls för. Som tur är är jag inte det minsta rädd för farliga djur, utan bara för ofarliga djur. Typ fåglar.
Den fågelrädslan gjorde att jag hade det ganska kärvt, eftersom Australiens motsvarighet till duva och gråsparv heter Australisk helig ibis och är 75 cm hög. Ett monster. Den heliga ibisen sprätter omkring under borden på utserveringar och strövar fritt på gatan och har ingen känsla alls för hur stor och skräckinjagande den är. En pärs för den fågelfobiske. Vi var tvungna att gå på Naturhistoriska muséet i Sydney och titta på fågelskelett för att jag skulle förstå att de trots allt är ganska lika däggdjur (och alltså inte riktigt lika läskiga). Men jag känner mig ändå inte helt övertygad. Jag har tillräckliga problem med gråsparv och duva. Australisk helig ibis är lååångt förbi min toleranströskel.
Australisk helig ibis-skräckupplevelse
Jag är hemma igen. Sen i fredags. Jag vill skriva om tre saker i anslutning till min resa:
1) Australien
2) Att leva i en väska
3) Novembermörkret
Och med den listan skriven känner jag direkt att punkt 3 säkert återfinns i alla blogginlägg såväl i den här bloggen som i andras. Jag är inte först ut med att tycka att det är mörkt sen klockorna vreds. Vi stryker den punkten. Men låt mig bara först få häva ur mig mitt årliga novembergnällmantra:
”Å vad mörkt det är och nu blir det bara mörkare och mörkare i två månader till innan det vänder, vilket betyder att det först om fyra månader kommer att vara så här ljust igen. Å vad mörkt det är.”
Så. Nu är jag färdiggnälld.
Jag återkommer om punkterna 1 och 2.
Mellanlandar mitt i varldens langsta resa i Singapore. Man kan sammanfatta resan hittills sahar:
Imorgon 16:50 lyfter mitt plan från Stockholm via Frankfurt till Sydney och vidare till Pottsville. Innan dess ska jag hinna sova en natt, packa, tömma badrum och hall inför renovering, plocka undan allt mitt junk så att J inte börjar hata mig när jag är borta, jobba massor och ta mig ut till Arlanda. För att inte tala om borsta tänderna, stänga av datorn, släcka alla lampor, klä av mig och gå och lägga mig nån gång.
Eftersom allt det här känns oöverstigligt jobbigt låter jag bli.
I stället äter jag mandariner och häpnar över att jag kan ta mig alldeles själv från en hemadress i Solna till en annan hemadress i en annan tid i en annan värld på andra sidan jorden. Det är verkligen obegripligt. Att jag låser dörren här för att sedan åka lite (massvis) olika bussar och plan och grejer och sedan ringa på en dörr i Australien måndag morgon. Det är liksom mer greppbart att tänka att man bara ska till ett annat land, men när man verkligen har en riktig adress så blir det kortslutning.
Ibland blir det fel nånstans mellan mitt huvud, mina känslor och mina tangentbordsknattrande fingrar. Jag glömmer bort vilken relation jag har till folk och hur det är brukligt att avsluta mejl till människor i respektive relation. Då blir det konstigt.
Klockan är 09:45 och jag har hittills räddat två Puss! och ett Kram! ur strikta jobbmejl samt ett Vänliga hälsningar, ur ett privat mejl. Speciellt de första hade kunnat bli riktigt besvärliga. Jag vågar inte kolla bland de skickade mejlen jag inte varit uppmärksam på. Jag kan ha spridit kärlek långt utanför mina annars ganska återhållsamma gränser.
Den insikten gör mig obekväm.
En av paragraferna i mitt och J:s jämställdhetskontrakt handlar om att dela lika på graviditeten, att vara gravida tillsammans. Det kändes först svårt.
Svårt för att det så uppenbart är mitt liv som förändras mest just under den här tiden. Vi utsätts båda för samma mentala omskakning och funderingar, men till det kommer en fysisk aspekt som är svår att dela lika på. Det är så uppenbart min kropp som huserar ett annat liv. Det är jag som är trött och kommer gå upp i vikt och få ont på konstiga ställen.
Med det sagt har vi enats om att lägga allt som inte händer inuti min kropp på J:s ansvarslista. Det betyder att det är han som vet vilka ostar som kan innehålla listeria. Det är i hans almanacka vi har räknat oss fram till sista mensens första dag. Det är han som ringer mödravården och förklarar olika flytningar och håller koll på när vi ska vara där nästa gång. Det är han som oroar sig för om vi fått en ovanligt sen tid för ultraljudet och för om jag får i mig tillräckligt med folsyra. Om jag undrar hur det är med vakuumpackad skinka eller varför jag går upp och kissar så ofta på nätterna är det honom jag frågar.
Vi går tillsammans på alla besök hos mödravården och i största möjliga mån är det J som ställer frågor och svarar på sådant vi båda vet.
Det krävs mer medvetenhet än jag trodde och framför allt de första veckorna fick jag tygla min egen nyfikenhet och låta J hitta svaret innan jag själv började leta. Nu har vi hittat en lagom och mer rättvis nivå. Det känns rättvist att lägga allt ansvar, utom att växa och gro på den andra partnern i en graviditet. Det är konkret och en ganska lagom ansvarsfördelning. Jag är också glad att det funkar så bra som det gör.
Jag har tagit lite för lätt på det här med att man ändrar kroppsform när man innehåller två människor i stället för en. Jag har helt enkelt mörkat problematiken helt och tänkt att det löser sig. Det blir mer och mer uppenbart för mig att det inte löser sig. Inte alls.
Är det en sak man vet om gravida kvinnor så är det nämligen att de blir större och större och till slut är de jättestora. Det är helt uppenbart att de inte får plats i sina vanliga byxor, om de inte har väldigt ovanliga vanliga byxor. Jag har vanliga vanliga byxor. Jag får inte plats. Och det kommer inte att lösa sig.
Detta insåg jag igår. Jaha, tänkte jag. Jaha, då får jag väl köpa ett par såna där mamma-byxor då. Jaha. Hur svårt kan det va! tänkte jag. Det visade sig kunna vara exakt hur svårt som helst.
Om man tycker att det är jättesvårt att hitta snygga välsittande byxor när man har ungefär samma kroppsförutsättningar som vanliga enpersonsinnehållande kvinnor, kan man ju fundera lite på hur svårt det är när man inte har det. De flesta affärer säljer inte ens mammakläder. Och de som gör det säljer bara fula mammakläder och i undantagsfall fina, men som sitter dåligt.
Jaha, tänkte jag. Och fortsätter mörka. Det är inte ett problem för mig att gå med gylfen öppen på stan. Det är inte ett problem för mig att gå med gylfen öppen på stan. Det är inte ett problem för mig att gå med gylfen öppen på stan. Det är inte ett problem för mig… och förresten är det ju fruktansvärt omiljövänligt att köpa kläder som bara ska användas i ett halvår! Och jag har en klänning i trikå.
På fredag åker jag till Australien. Eftersom jag i smyg är en bakåtsträvare av rang som blir fruktansvärt obekväm av förändring och förflyttning hatar jag att resa. Eller, jag hatar tanken på uppbrottet från vardagen. Samtidigt som det ju är precis det jag ser fram emot och väl fastspänd i flygplansstolen är det bland det bästa jag vet. Den här gången har min resfeber börjat spela helt andra kort än de vanliga och tar sig nu fysiska uttryck i småfeber och ont i halsen. Riktig feber alltså. Smart där, resfebern.
Men glöm inte att jag är kvinnan som flög till Filippinerna med begynnande bihåleinflammation och med handväskan laddad med en hel Apoteksarsenal. 30 min efter avfärd var jag fullt frisk och höll mig så hela semestern.
Jag skrattar åt ditt halsont, resfebern. Jag fnyser åt din hosta och dina röda ögon. Du har mött din överman. Den här glasbubblekänslan och rinnande näsan gör mig bara mer taggad. Australien - here I come!
Någon gång ska jag skriva inlägget om att inte låta sina ägodelar styra livet. Om att inte konsumera sig i fångenskap.
Någon gång. Men inte nu. Nu ska jag jobba.
Med det sagt hoppas jag att min hjärna kan sluta putsa på bloggformuleringar och i stället fokusera på dokumentet jag har framför mig.
Det är dumt att med den slöaste sågtandade brödkniven såga sig igenom hela frukostfrallan och sen vidare genom pekfingret.
Det är ännu dummare att prydligt placera hela saltförpackningen i plast på en varm spisplatta, så att plasten smälter in i plattan och allt salt väller ut över hela spisen.
Det är allra dummast att försöka torka upp saltet med en blöt disktrasa hållen i handen med det köttsåriga pekfingret.
Det gör fruktansvärt ont.
Mina kompisar har en surdeg i kylen. Alltså inte massa outrättade ärenden, svårlösta problem och dåliga samveten, utan en riktig surdeg. En old school tamagochi. En sån som man bakar bröd av.
De har haft den sen april. En gång i veckan matar de den. Då blir den så till sig att den ynglar av sig och de får deg att baka hela veckans brödranson av. Men man måste vara försiktig med degen, berättar min kompis. Den måste smälta den nya maten över natten innan man kan baka bröd av den. Sen kan man hälla i lite vad man känner för och jäsa lite mer och vips så har man ett bröd.*
Degen är lite kinkig. Man måste sköta den noga. En gång lämnade min kompis bort sin förra surdeg till en barnvakt och då dog den! Eventuellt hade den börjat smådö redan innan, kanske av blotta tanken på att lämnas bort till någon annan. Men ändå, döden ska man inte ta för lättsamt på ens om det handlar om en surdeg. Min kompis tröstade sig med att göra en ny surdeg.
Jag tänker mig att det är praktiskt att ha en deg i kylen. Alltid redo, liksom. Men också krävande. Jag tänker mig att det är som ett slags old school tamagochi. Något man måste mata och ta hand om och som man kan leka lite med, men om man missköter sig så dör den. Surdegar är inget för såna som misslyckas med pelargoner eller hittar rottrådar i morotspåsen.
Jag blir ändå inspirerad av tanken på en egen surdeg att ta hand om. Tänk er en tillgiven surdegs kravlösa kärlek som briserar i färskt bröd året om. Fantastiskt! Men jag törs inte riktigt. Jag tror inte att jag skulle klara av att hålla den vid liv. Den skulle tvärdö av övergödning och fetma eller bara bli bortglömd och börja lukta, ensam och oälskad.
Att jag inte tror mig kunna ta hand om en deg i en skål en gång i veckan kan ju verka oroande inför det vårdnadsprojekt som just nu gror i min mage, men jag hoppas ändå att jag kommer att ha lättare för att knyta an till något jag invärtes jobbat på i nio månader än något som står i mitt kylskåp och jäser. Men man vet aldrig.
*Något säger mig att det inte riktigt är så lätt som den här meningen låter påskina
J åker på oktoberfest i München i helgen och dricker öl ur jättesejdlar.
Jag är ensam hemma och nyttjar alkoholfritt.
Jag ser fram emot det som en fjortonåring. Under en hel helg bestämmer jag allt i lägenheten. Vilka tidningar som får ligga framme på köksbordet, vilka apparater som inte behöver vara på (läs: TV:n), när man går och lägger sig, var datorn ska stå, när man jag går hemifrån och kommer hem, vad som behöver handlas och hur det låter vid frukostbordet. Lyx lyx lyx! Jag förfogar fritt över hela sängbredden, hela DN:s alla bilagor och hela frukostbordets yta. All juice i juicepaketet är min och vill jag lägga snorpapper bredvid datorn kan jag göra det OCH låta dem ligga där i flera dagar! The helg of no compromises. Lyx.
Och kanske är en helg ganska lagom länge för att jag ska tycka att det är just lyxigt och inte ensamt.
Just nu tänker jag att den här graviditeten jag tror mig leva i bara är hypokondri. Något jag hittat på för att röra om i vardagsgrytan lite.
Jag har inga konstiga cravings.
Jag har inte gått upp i vikt.
Jag är inte speciellt trött .
Jag mår inte illa.
Jag har inga plötsliga humörssvängningar.
Jag kan ha alla mina vanliga kläder.
och ändå har 2/5 av tiden gått. Eller 40%. Eller 16 veckor. Lite borde det ju märkas tycker man. Förut var jag i alla fall dödstrött och osugen på kaffe, men nu har det gått över.
Men så idag på ett sent jobbmöte tyckte jag plötsligt att något rörde sig i magen. Dramatiskt! Första bebissparken! Jag formulerade meningar i framtida babyböcker, eller hur man nu dokumenterar sånt här, och tyckte att livet självt var ett mirakel.
Sen kom jag på att jag inte ätit på länge och att en kurrande mage inte är så mirakulöst.
Ibland är det det skönaste som finns. Ibland gör det mig helt paralyserad. Just nu är det lite mitt emellan. För trött för att göra något kreativt, men för pigg för att orka med dålig TV eller slösurf på nätet. Och jag har precis läst ut min bok, så jag befinner mig i ett litterärt vakuum.
Jag undrar vad alla människor gör såna här vardagkvällar. De kvällar då man inte träffar kompisar, tränar eller jobbar, utan är trötthemma själv och bestämmer fritt över sin egen tid. Som nu. Det måste ju vara hundratusentals timmar varje dag som spenderas på precis det jag förväntas spendera min tid på nu. Vad går de åt till?
Sitter det hundratusentals människor framför TV-apparater och datorer och njuter av mediautbudet? Eller utnyttjas tiden kreativt med cykelreparationer och storstädning? Ringer man upp en gammal släkting eller sorterar något man sparar på? Trivs man? Är man nöjd med kvällen?
Jag tillbringar min onsdagkväll med att vanka av och an i lägenheten och missnöjt stöna "jag har tråååkigt". Det är tid jag aldrig kommer att få tillbaka. Jag är inte nöjd.
Vad gör du?
Och är du nöjd?
Nyss på sushirestaurangen.
Fryntlig farbror i femtioårsåldern: Hej, jag ska be att få en sån där… fisk… i låda… Fast med två extra bitar.
Jag undrar hur han beställer pizza.
Det bästa med att ha världens bästa bloggläsande grannar är att de plingar på på söndagkvällen med varmt nybakat bröd i händerna, eftersom de läst i min blogg att jag inte bakar bröd. Fantastiskt! Värsta rustika höstlimpan!
Vilket föranleder mig att skriva följande:
Bästa bloggläsare, såväl grannar som andra, bara som information är det här andra saker jag inte heller gör: bakar bullar, lagar storkok gulasch, dammsuger, tar hand om mina blommor som fryser ihjälp på balkongen, plockar svamp och putsar skor.
Om nån känner för att göra en insats eller så...
Jag har gått på det i år igen. För andra dagen i rad sitter jag på jobbet i stickad kofta med överdimensionerad polokrage och stickat skärp. Ni vet en sån där kofta som regelbundet dyker upp i skyltfönster och på reklampelare och sedan är de enda långärmade plaggen som säljs under ett halvårs tid och som luras om att en investering i en sådan kofta kommer förvandla hösten från mörk och regnig till krispig och klar? Som får dig att tro att du kommer tomta omkring i leggings och raggsockor och läsa intressant litteratur och plötsligt ha oändligt med ledig dagtid för långa promenader och kanske kommer du till och med skriva en dikt eller investera i en rustik filofax i läder och en tjusig reservoirpenna och få ordning på ditt liv. Eller varför inte baka lite bröd eller börja tycka om doftljus? Precis en sån kofta. Den är grön och jättefin och jag var sååå nöjd när jag köpte den. Nu blir det långpromenader i lönnlövsprassel och stora baljor av te och lugn och harmoni för hela slanten, tänkte jag.
Det blev det inte. Varken i år eller förra året eller året dessförinnan eller något annat år före eller efter i år. Det blir precis lika mörkt och regnigt som alla höstar, ingen tröja eller tekopp i världen kan göra något åt det. Och de två dagar om året när solen skiner och löven prasslar och luften är hög och klar sitter jag inomhus på ett kontor. Och jag tycker ändå att Earl Grey är godare än alla Höstmys och Lunga Stunder-teblandningar i hela världen. Och jag bakar inte bröd och jag hatar doftljus. Och jag är inte konstruerad för stickade koftor. Jag blir varm och svettig och rödmosig och det kliar över hela kroppen, även när jag har långärmat under, och jag vill bara hem hem hem och slita av mig skiten och dra på mig nåt snällt i trikå. Och dessutom får jag dubbelhaka i polotröjor.
Ändå går jag på det. I år igen. För jag vill så gärna.
I fruktskålen på mitt jobb idag har jag hittat både fantastiska mängder dumlekolor OCH fantastiska mängder plommon. Jag har inte riktigt kunnat hantera det på ett vuxet sätt, berättar min mage för mig just nu.
Jag är här igen. ComHem har haft den goda smaken att göra en charmig maktuppvisning genom att inte ge oss tillträde till Internet under några dagar. Nu verkar de tro att budskapet gått fram, för problemet är åtgärdat. I helvetet bor alla i ComHem-hus. Garanterat.
I alla fall. Konferensen. Man skulle kunna tro att det coolaste var att lite leasure en lördag lunch få spontanflyga till Paris. Eller att man sett till att Bromma Flygplats skriver "Destination Unknown" på terminalskärmarna vid boarding. Eller att piloten säger "Hej och välkomna till denna flygning till okänt mål som kommer ta en, två, tre, fyra eller kanske fem timmar". Eller att ingen vet var vi är förrän man plötsligt vid landning skymtar Eiffeltornet genom flygplansfönstret. Eller kanske åsynen av 100 IT-konsulter på inlines mellan sagda torn och Triumfbågen. Men nej. Det coolaste är att mitt företag tycker att det är en ypperlig konferensaktivitet att trycka in alla 100 IT-konsulter på Stade de France för att se Madonna live. Det är det coolaste. Sjukt coolt.
Och näst coolast: Tänk när varelsen i min mage blir tillräckligt stor för att skrytbattla med andra barn. Jag minns hur coolt det var med kompisar som varit i olika länder "i mammas mage". Jag hade inte inte varit i några andra länder än Danmark, vare sig i eller utanför någon mage. Varelsen i min mage kommer för alltid ha dagisdräparen "jag har varit på en Madonna-konsert, i mammas mage".
Jag drar på kånfrans. Det kommer bli världens bästa. Allt är hemligt och hysch hysch, men jag vet. Och det kommer bli världens bästa. Världens världens bästa.
Och på måndag är jag hemma igen och kan berätta. Jag kan knappt bärga mig. Världens bästa.
Jag hade det på känn redan igår och imorse fick jag det bekräftat; det pågår en gigantisk konspiration emot mig. Alla delar av mitt liv samarbetar med yttre faktorer som ödet, trafiken, vädret, lukten i vårt kylskåp och kaffemjölken på mitt jobb för att göra mitt liv så pissigt som möjligt. Och de är djävulskt skickliga. Jag står helt svarslös och hanterade det moget genom att ligga i fosterställning på soffan i 15 minuter i morse, i stället för att åka till jobbet. Till min stora förvåning blev ingenting bättre av det. Ingenting.
Jag har verkligen ingen fighting spirit eller jävlar anamma. När livet blir kärvt triggas jag inte det minsta. I situationer där andra älskar utmaningar och slår sig för bröstet och vrålar ”Ni får mig aldrig levande!” kryper jag ihop i ett hörn och gnyr ”Snälla, döda mig!”. Jag fantiserar om att råka ut för fruktansvärda olyckor, så att jag slipper allt ansvar och blir ett försvarslöst kolli på ett sjukhus. Om jag var med på Titanic skulle jag dött först av alla.
Men jag tränar. Jag tänker på att ta kommando över mitt eget liv och att inget händer som man inte själv åstadkommer. Och sakta sakta segar jag mig upp i hästsadeln och skänklar lite grann, eller vad man gör i hästsadlar.
Idag har jag vid två tillfällen blivit utsatt för samma härskarteknik.
"Du som är så duktig kan väl..."
Man tror inte att det är sant. Jag blir så arg så jag kokar. Och helt tyst. Hur bemöter man en sån grej på ett konstruktivt, positivt och moget sätt? Jag vill slå och sparka och kanske gråta en skvätt. Det har garanterat inte rätt effekt i ett sånt läge.
Och det allra äckligaste är att jag vet att jag har gjort samma sak själv. Aldrig aldrig att det ska få hända igen.
Igår på matchen blev jag framspelad till två solklara målchanser. Jag la den ena en knapp meter utanför krysset och den andra på målvaktens utsträckta högerben. Det grämer mig fortfarande. Vi förlorade med 2-0.
Å ena sidan är jag världens bästa teamplayer – jag hejar och peppar och spelfördelar och drar igång. Å andra sidan är jag världens sämsta – det spelar ingen roll om vi förlorar eller vinner, det viktiga är att jag gör mål.
Berätta inte det för någon.
Idag hände två fruktansvärt oväntade saker:
1) Jag tilldelades läkarutlåtandet* "det märks att du är vältränad"
2) Jag och J fick precis lika mycket uppmärksamhet och fokus vid vårt inskrivningsbesök på mödravårdscentralen
Låt oss fokusera på punkt 2, eftersom punkt 1 tyvärr måste klassas som ihåligt och osant (om än trevligt) smicker för att lugna en spruträdd kanalisera.
Jag och J hade peppat hela kvällen och hela morgonen. Vi hade gemensamt gått igenom en mental lista över saker att ta upp på mötet. J har anteckningar om sista mens och mellanblödningar och datum hit och dit. Han är även min manager och berättar vad jag inte får äta samt lagar mat till mig med mycket järn och folsyra. Jag koncentrerar mig på att sova, kissa och växa, något jag har visat stor talang för.
Planen var att J skulle sköta så mycket snack som möjligt, ställa alla frågor och bistå med alla fakta och, om det var nödvändigt, säga "jag kommer att vara med vid alla träffar, jag vill ta en så aktiv roll i det här som möjligt".
Klockan 08:30 i det otäckt livmodersinredda väntrummet var J nervös och jag på krigsstigen. Sekunder senare kommer inledningen av mötet att handla om J. Barnmorskan och barnmorskestudenten undrar hur han känner för att bli pappa, om det känns overkligt och berättar hur det kommer bli senare på ultraljudet. J blir ställd och jag känner mig lite utanför. Mycket bra. Samtalet fortsatte en timme i samma anda och när vi gick därifrån kunde vi konstatera att:
1) J kände sig sedd och likvärdigt bemött
2) Jag kände mig lite osedd, vilket är ett tecken på att det nog var ganska rättvist med hänsyn tagen till att jag är en bekräftelsepundare av rang
3) Våra fördomar om Mödravårdscentralen var den här gången fel fel fel
Det finns hopp gott folk, det finns hopp! Men tro inte att den här enkla framgången kommer få oss att tagga ner. Lejon äter bara lata antiloper, eller nåt.
*Nåja, barnmorskestudent dårå...
Jag har blivit tråkig. Tråk tråk tråk. Jag tänker tråkiga tankar, intresserar mig för tråkiga saker och tar upp tråkiga samtalsämnen. Jo, det är sant. Kolla här, det här är mina topp fem samtalsämnen under den gågna veckan:
1) Vädret
2) Trötthet
3) Kakel och badrumsrenovering
4) Graviditet (och här hatar jag mig själv på riktigt)
5) - - - (inget! Jag pratar inte om något annat än ovanstående fyra!!!)
Det är ett under att jag fortfarande har vänner, kollegor och familj som tilltalar mig frivilligt och på eget initiativ. Jag är djupt tacksam och hoppas att de orkar fortsätta. Under tiden försöker jag maskera min tråkighet med frågor och tokfokusera på andra. Initialt är det effektivt, men jag är rädd att det kan upplevas som ihåligt på sikt.
Lyllo lyllo mig! Jag har inte läst Luftslottet som sprängdes än. Jag har sparat den. Nu har jag försiktigt börjat och gottar mig åt 700 sidor som jag vet att jag kommer tycka om. Som den första varma sommardagen, som torsdag eftermiddag före en rolig helg, som den första salmiakbalken i biogodispåsen. Milsvidder av härligt kvar. Lyx lyx lyx!
Jaha. Nu har de börjat. Graviditetsmardrömmarna. Jag har iofs under ganska många år haft mardrömmar om att jag på olika sätt plötsligt fött ett barn. I samtliga fall har jag ingen aning om hur det kommit dit, jag har varit jungfruligt obefläckad och inte heller genomgått någon förlossning. Barnen jag drömmer om är i regel minst ett halvår gamla och obestridligt mina. Vid ett tillfälle har jag lagt det i toaletten, vid ett annat försökt gräva ner det levande i mina föräldrars kompost.
Det här går lite stick i stäv med att jag envisas med att klättra flera pinnhål i veckan i Facebooks Compare People-applikation, under rubriken "Best mother (potential)". Jag tror inte att bra mödrar gömmer sina barn i olika villakomposter, men vad vet jag.
I natt hade jag min första riktiga graviddröm (riktig i den mening att jag faktiskt är gravid i vaket tillstånd). Jag hade genomgått en förlossning och vaknade på morgonen utan något minne av hur den gått till (gott Best mother-tecken, förlossningen var så enkel att jag inte märkte den). Jag hade fött två barn som först presenterades som en pojke och en flicka men sedan visade sig vara två pojkar (gott Best mother-tecken, det är inte så noga med kön). Jag hade absolut noll och inga känslor för de två pojkarna (dåligt Best mother-tecken). Jag funderade på om det fanns sätt att göra sig av med åtminstone det ena barnet (dåligt dåligt Best mother-tecken). Jag hade långtgående planer på att mörka hela skiten och gå till jobbet som vanligt (dåligt dåligt dåligt Best mother-tecken).
Nu har jag tillbringat morgonen (det blev inte mycket sömn efter den där drömmen) med att fundera kring strategier att ta till om jag går in i något slags förlossningsdepression eller av annan oklar anledning inte kan knyta an till vår avkomma. Lösningen på alla mina problem är J. Han kommer vara stabil och fixa det där. Om Facebook hade varit jämställt och även rankat "Best father (potential)" hade han vunnit stenhårt. 100 000 - 0.
Härregu vad mycket kontrakt och graviditet och allvar det var här nu då. Låt mig i stället berätta om något annat.
Till exempel om Solnas mest aparta figurer.
1) Lövblåsaren. Lövblåsaren blåser varje morgon löv utanför Solna Centrum. Det finns typ 14 löv. Lövblåsaren försöker blåsa dem till en hög med hjälp av den stora bullriga lövblåsarmaskinen han har på ryggen. Det skulle gå snabbare om lövblåsaren tog av den stora maskinen och bara böjde sig ner och plockade upp löven. Om jag inte var så rädd för honom skulle jag erbjuda mig att göra det åt honom.
2) Inlines-cyklisten. Inlines-cyklisten är egentligen ingen cyklist. Han cyklar nämligen inte, han bara leder omkring sin cykel, på inlines. Alltså inlines-cyklisten åker på inlines, inte cykeln. Kanske har han cykeln som ett stöd, så att han inte ramlar. Inlines-cyklisten är förmodligen väldigt rädd för att ramla. Han har norra Europas fetaste hjälm på huvudet. Kanske är han också rädd för lövblåsaren.
Först tänkte jag att lövblåsaren och inlines-cyklisten inte tar lika gravallvarligt på livet som jag ibland tenderar att göra, sen tänkte jag att det är nog precis det de gör. Fast på sitt sätt.
Det är jag och dom. Allvarlighetsfreaken.
Innan jag visste att jag var gravid hade jag en ambition och tanke om hur jag skulle berätta om det när/om det inträffade.
De män som jag hört berätta om en graviditet säger oftast "jag ska bli pappa" medan kvinnor säger "jag är gravid". I några fall har jag hört "vi är gravida". Skitjobbig extremrättvisesökande feminist som jag är ville jag att jag och J skulle förhålla oss på samma sätt till graviditeten/det eventuellt kommande föräldraskapet. Ett sätt är att kommunicera det likadant. Jag hade alltså föresatt mig att säga "Jag ska bli mamma" i stället för "jag är gravid".
När det plötsligt kom i skarpt läge kunde jag inte. Jag sa "jag är gravid". Jag har rannsakat mig själv och funderat på varför och kommit fram till två orsaker:
1) Att jag är gravid är ett medicinskt tillstånd som jag inte kan blunda för. Att jag ska bli mamma känns extremt främmande. Jag kommer verkligen behöva de här månaderna för att vänja mig vid tanken. Att säga "jag ska bli mamma" känns som att ljuga och jag vill inte ljuga för mina vänner.
2) Jag har svårt att identifiera mig i den klassiska mammarollen. Papparollen känns lite friare. (Vilket verkligen ger vatten på min kvarn om hur viktigt det här är, jag till och med snubblar på det själv!)
Punkt 0.1 misslyckad alltså.
Redan på punkt 1 blev det svårare än vi trott, eftersom vi helt enkelt inte fattade själva förrän ca två månader hade gått.
Men med informationen given var vi snabba att sprida nyheten bland de närmsta och vi har inte hållit det hemligt för någon. Jag har inte vid något tillfälle undvikit ämnet eller betett mig annorlunda för att hemlighålla informationen. Det har dessutom känts självklart och helt naturligt, vilket glädjer mig. Jag kan alltså med praktisk erfarenhet i bagaget, fortfarande stå för det jag tyckte tidigare i februari.
Sedan en nära vän fick missfall känns det ännu mer angeläget att berätta, OM det skulle gå dåligt framöver. Jag känner en större trygghet när folk i min omgivning vet att jag är gravid, händer de något är det lätt att förklara.
Punkt 1 avklarad alltså.
(Jag förstår att det här inte är högintressant läsning för er alla, men bloggen fungerar parallellt som min privata dagbok och där tycker jag att det här är angeläget att följa upp och dokumentera.)
Ett fenomen jag tycker mig se bland nyblivna föräldrar är att det är extremt svårt att bibehålla jämställdheten i (heterosexuella) förhållanden. Det är något med familjeliv och barnaalstrande som slungar de mest hårdkokta feminister rakt bakåt till 50-talet. Jag är nyfiken på det här och undrar vad det beror på. Det är svårt att fråga utan att frågan upplevs som ett påhopp och de svar jag får, som inte är renodlat defensiva, handlar nästan uteslutande om att just den här unika situationen blev bättre om man löste det på just det här unika (ojämställda) sättet för just oss. Ofta är det samma unika situation som löses på samma unika sätt; i regel att kvinnan på något sätt tar ett större (tidsmässigt) ansvar för hem och barn.
Jag tror inte att man får gröt i huvudet av att få barn. Jag tror inte heller att man tycker att det är mindre viktigt att vara rättvis när man får barn. Men jag tror att det är sjukt svårt att slåss för normer som inte riktigt har fått en självklar plats i samhället än. Speciellt när man redan slåss för mer basala saker, som sömn och tystnad.
Jag undrar var min och J:s gräns går, när det yttre trycket och de inre påfrestningarna blir större än våra höga ideal, och om vi alls når den. Jag ser min graviditet och vårt blivande föräldraskap som ett feministiskt experiment. Vi har därför högtidligt skakat hand på ett slags kontrakt om hur vi ska förhålla oss till det nya som händer i livet. Jag har för avsikt att följa upp det här i bloggen, eftersom det är den enda dagbok jag regelbundet skriver i och för att jag verkligen verkligen vill veta.
Det här är vårt kontrakt:
1) Vi ska berätta om graviditeten tidigt. I stället för att smussla med alkoholfri öl, ljuga för vänner och kryptiskt stanna hemma från fester och andra tillställningar där det kan serveras alkohol. Blir det missfall så blir det och om det är så vanligt som alla påstår är det bättre att det kommer upp till ytan och inte är något man smusslar med.
2) Vi ska vara gravida tillsammans. Det är viktigt att J är med på alla träffar med läkare och barnmorskor etc. och har lika bra eller bättre koll på vad som gäller och händer, som jag. Redan från början har vi samma ansvar.
3) Vi ska kämpa för att mödravården ska ge lika mycket fokus på hur pappan känner och mår som mamman. De rent kroppsliga sakerna kan förstås mamman svara på bättre, men psykologiskt är vi lika mycket blivande föräldrar.
4) Vi ska aktivt undvika att få veta vilket kön barnet har innan det föds. För det spelar verkligen ingen roll och vi vill inte ge det möjlighet att indirekt påverka oss eller någon annan.
5) Vi ska inte berätta barnets kön när vi berättar att det fötts (ni vet det där klassiska mms:et man får när ett barn fötts). För det spelar verkligen ingen roll. Det viktiga är att det gått bra och att alla mår bra (eller för all del, att det inte gått bra).
6) Vi ska dela lika på föräldraledigheten. Om det inte går att dela exakt lika, ska underrepresenterat kön ta ut fler dagar (i det här fallet mannen).
7) Vi ska ta lika stort ansvar i hemmet och för barnet.
8) Vi ska dela lika på VAB-dagar. Om det inte går att dela exakt lika, ska underrepresenterat kön ta ut fler dagar (i det här fallet mannen).
9) Vi ska inte räkna på hur mycket vi "förlorar" på att någon av oss är föräldralediga. Däremot räknar vi gärna på hur fantastiskt mycket samhället ändå betalar oss för att vara hemma med ett barn, eftersom vi tycker att det är en otrolig förmån.
10) Vi ska anstränga oss till vårt yttersta för att behandla vårt barn lika, oavsett kön.
Det är våra första tio punkter. Jag förutsätter att jag får anledning att återkomma till den här listan senare, i takt med att vi kommer i skarpt läge (förutsatt att allt går bra).
Har vi missat något? Hjälp oss att fylla på listan!
Det här är verkligen viktigt för mig.
- WAAAAAGAAAAHAHAHAAAAAAA!!!
och:
- What!? Hur kom den in??? När ska den komma ut??? Och vad i helvete gör vi nu?
2*3 liter handsvett och kubikmeter hyperventilerande senare:
- Shit vad coolt.
Nu har vi lugnat oss lite. Tydligen växer det en annan människa inuti mig. Det var inte meningen, men när den nu en gång är där, är vi väldigt glada båda två. Lite extra glad är jag åt att den varit där 2,5 månader redan, utan att vi fattat det. Jag känner att vi tjänat tid. För det här med att njuta av sin graviditet är inte min kopp te. På ett konceptuellt plan - tveklöst! och jag är verkligen enormt tacksam och glad - men varje sekund varje dag i nio månader på ett praktiskt plan är jag mer måttligt road. Men mest är det förstås ascoolt. Jag är ju mänsklig, trots allt.
Ikväll är jag världens sämsta flickvän. Eller om man vill världens tråkigaste tjej med världens största svängradie. Samma lika.
Efter en hyggligt intensiv vecka har jag sett fram emot en fredag kväll ensam hemma. Jag tänker obegränsade mängder gorgonzolapasta, smågodis och zappande mellan dålig och sämre teve. Jag tänker hela soffan själv. Hela lägenheten själv.
Mitt i smågodisätandet och gorgonzolapastalagandet kommer J hem. The bastard. Jag är usel på att glädjas åt sällskap av världens bästa pojkvän. Jag är världsmästare på att vara oflexibel och världens sämsta flickvän. Det blir sådär.
Eftersom jag begåvats med världens bästa pojkvän har kvällen ändå fått ett lyckligt slut. Han flydde fältet och dricker nu drinkar med positiva flexibla härliga människor. Jag rapar ost och trycker i mig den sista salmiakbalken. Och nu börjar Family guy.
Slutet gott, allting gott.
Det här inlägget har J avrått mig från att publicera. Han menar att man som läsare kan känna sig träffad och ta illa vid sig. Det är naturligtvis inte min avsikt varken med det här inlägget eller med något annat i min blogg. Därför vill jag inleda med en fet disclaimer.
Fet disclaimer: Det här inlägget syftar inte till att vara elak mot någon eller påpeka någons fel eller brister. Det här inlägget är en reflektion kring olika sätt att förhålla sig till varandra i en parrelation. Jag utgår från att de flesta av mina läsare själva styr vilken typ av relation de lever i och att ni alla hittat ett sätt som passar er. Det är ju det som är viktigast, att man själv trivs.
Nu börjar inlägget. Det är ganska långt.
Man kan se det på olika sätt. Det här är ett: Vi driver alla projektet Livet. Lever vi i en relation till en annan människa gör vi det i stor utsträckning gemensamt. Jag kommer nu prata om parrelationer i termer av Projektet Livet.
Projektet Livet innefattar gemensamma aktiviteter och ansvar som handla frukost, gå på fester, byta elabonnemang, tapetsera, ha sex, planera semester, betala räkningar mm mm. Som alla projekt ställer det krav på ansvar, leverans och prioriteringar.
Parallellt med Projektet Livet löper två andra livsprojekt; Person A och B:s respektive livsprojekt (Projekt A och Projekt B). Medan Projektet Livet innefattar gemensamma ansvar och åtaganden är Projekt A och Projekt B av mer individuell karaktär. Projekt A och Projekt B fylls av aktiviteter som att jobba, läsa, träna, träffa egna kompisar och odla sina intressen. Utmaningen för Person A och Person B är att få alla tre projekt (Projektet Livet, Projekt A och Projekt B) att samsas, alltså vara parallellt framgångsrika. Det kan man göra på olika sätt.
Rimligen projektleder Person A Projekt A och Person B projekt B. Det svåra kommer när projektledarrollen i Projektet Livet ska tillsättas. Skrämmande sällan delas den rollen lika mellan Person A och Person B, vilket kan tyckas mest rättvist, utan tas av/läggs på endera A eller B, i det här exemplet Person A. Person A ansvarar alltså ensam för alla leveranser och prioriteringar i Projektet Livet. Till sin hjälp för utförande har Person A Person B. Person A delegerar friskt uppgifter och enstaka ansvar till Person B. Person B förutsätts dock inte fatta övergripande beslut utan att synka med projektplanen, som alltså hålls av Person A.
För att underlätta arbetet med projektledning av Projektet Livet tar då Person A även kontroll över Projekt B (alltså Person B:s fritid). På så sätt kan Person A lättare resurstilldela aktiviteterna i Projektet Livet. Det ger även Person A möjlighet att prioritera mellan Projektet Livet och Projekt B, något som egentligen borde ligga lika mycket på Person B. Person B har inte motsvarande insyn i Projekt A eftersom det inte krävs för dennes roll och ansvar i Projektet Livet. Följdaktligen har Person B inte heller möjlighet eller rätt att prioritera mellan Projektet Livet och Projekt A. Person A har all egentlig makt över de bådas tid.
Det här är förstås tryggt och enkelt för Person B, som inte själv behöver ansvara för sin tid eller sina prioriteringar. Men det är också vansinnigt begränsande och förenas ofta med en rejäl dos dåligt samvete dels gentemot Person A för att Persoon B känner sig oansvarig och dåligt uppdaterad om status i Projektet Livet och dels gentemot personer och aktiviteter i Projekt B, eftersom Person B inte själv kan prioritera och ansvara för mötesbokningar och leveranser. Person B måste ofta boka om och kan sällan lova något på förhand i Projekt B, eftersom det är så beroende av Person A:s prioriteringar för Projektet Livet som alltså inte är kända för Person B.
För Person A:s del innebär uppdelningen en mycket större frihet att själv prioritera och välja aktiviteter både i Projektet Livet och Projekt A (och i Projekt B också för den delen). På minuskontot finns ansvarsmedaljens baksida; eftersom Person A ensam ansvarar för Projektet Livet upplever sig Person A också vara mycket mera granskad och känner en stor stress för misslyckande inom såväl Projektet Livet som Projekt A. Person A bär en orimligt stor börda, självpåtagen eller ej. Det är inte samma sak att delegera arbetsuppgifter som att delegera ansvar.
Det är svårt att få plats med ömsesidig respekt för varandra och ännu svårare att upprätthålla den gentemot yttre intressenter (a.k.a. jobb, intressen och vänner) i en relation som är så ojämlik i rollsättningen. Ändå är den här arbetsfördelningen så vanlig att man baxnar. Det gör mig ledsen och lite uppgiven.
Samtidigt är jag glad att jag och J har hittat ett sätt att dela så lika på ansvaret i Vårat Projektet Livet och att det faktiskt skulle kännas helt absurt om någon av oss försökte prioritera i den andres respektive livsprojekt. Vi gör båda som vi vill. Jag förstår att jag ska vara oerhört tacksam för detta.
Och, med återkoppling till den inledande feta disclaimern, hoppas jag att de som lever som Person A och B ovan också är nöjda med uppdelningen i sina respektive relationer - jämlika eller ej.
Idag är det Popaganda! Bortsett från att det är regnigt, kallt och mulet så är det perfekt. Redan kl 16 har jag smitit tidigare från jobbet för att se Shout out Loud och senare på kvällen spelar både Säkert! och Teddybears. Det blir väldigt bra. Och som om det inte vore nog toppas programmet av 30 min konstsim kl 17:45!
Blir det lika bra som jag tror går jag dit imorgon också och ser Hidden Cameras och Bob Hund. Näst sist jag såg Bob Hund köpte jag och min kompis likadana skor som sångaren, ett par blå och ett par röda converse som vi bytte med varandra så att vi hade en av varje färg vilket fick till följd att jag hade sjuka skavsår på ena foten en hel sommar*.
Sist jag såg Bob Hund hade han andra skor och sjöng i en trafikkon på en spelning i min gymnasieskola. Det var väldigt länge sen. Undrar om dagens ungdom också får finmusik i aulan på skoltid.
*) Nej, vi har inte lika stora fötter.**
**) Ja, det var korkat, men va fan. Vi gick i åttan. Vad gjorde man inte...
Igår drack jag 6 stora glas vatten strax innan jag gick och la mig. Såna där kaffe latte-glas. Det är jättemycket vatten. Sen sov jag gott hela natten och imorse var jag inte mer kissnödig än vanligt. Uppenbarligen är jag en kamel. Någonstans i min kropp finns oändliga vätskereserver att nyttja när nöden sätter in.
Idag var jag med om mitt livs första trafikolycka. Vid Stureplan cyklade jag i cykelfilen på väg till ett möte när plötsligt en taxi slänger upp passagerardörren en meter framför mig. Jag hinner bromsa men långt ifrån stanna och dundrar rakt in i den öppna dörren. Jag flyger av cykeln, men klarar mig bra. Kan resa mig upp ganska omgående och borsta av byxorna och rätta till handbromsen och ganska skakad cykla vidare till mötet.
Väl hemma kan jag konstatera att jag är blåsvullen om ena axeln och fortfarande lite chockad. Riktigt otäckt. Och då cyklade jag ändå in i ett stillastående föremål. Man är både utsatt och osynlig på cykel. Tur att jag hade hjälm.
Allra tråkigast är när folk berättar sina drömmar, men ännu lite tråkigare är det när drömmar beskrivs i litteratur som ett befängt sätt att ge karaktärerna eller handlingen ytterligare dimension.
Det hindrar mig inte en millimeter från att blogga om vad jag drömde i natt.
Det var helt fantastiskt nämligen. Jag var på något slags buffé i en skolmatsal från 1700-talet med oändliga mängder av lyxchoklad och tryfflar. Allra bäst var något slags chokladkola på knäckig nötbotten. Sen drömde jag att jag vaknade och att jag lyckats smuggla med mig rejäla mängder av just den chokladkolan i en papperspåse, ut ur drömmen in i det vakna. Förstå vad genialiskt!
Sen vaknade jag tydligen på riktigt och då fanns inte en chokladkola så långt ögat nådde, bara väckarklockor och havregrynsgröt. Men jag kan förlika mig med det ändå. Man kan bara ta med sig chokladkola i papperspåse mellan en dröm och vaken-omgång. Det hade varit lite för bra om jag hade kunnat ta med den en nivå till. Nästa gång ska jag inte drömma att jag vaknar, utan bara vakna direkt med chokladkolorna bredvid mig på kudden.
Det bekymrar mig ibland att jag ser så få stora djur. Jag tänker att man lever ett osunt liv om man alltför sällan kommer i kontakt med djur som är större än insekter och husdjur. Det känns på något sätt naturligt att då och då klappa en häst eller få syn på en gris.* I helgen fick jag i alla fall råda bot min djuroro. I lördags såg jag nämligen två hägrar på ganska nära håll, de räknas absolut som stora djur, speciellt när de lyfter och landar. Sen åkte jag bil förbi oräkneliga hästar och kossor och en av kräftskivedeltagarna menade att hon till och med sett en älg. Då kan man slappna av för ett tag. Jag var orolig att jag skulle bli tvungen att åka till Skansen, vilket jag principiellt är strängt emot, eftersom jag tycker att det är djurplågeri att ha stora djur inhägnade på små ytor. Men nu kan jag alltså vara djurlugn. Och på torsdag ska jag vara hundvakt åt en ganska stor hund, det är i gränslandet.
*) Även om jag i skrivande stund inser att det låter lite udda
Min bror säger att det bara är 40-talister som lämnar meddelande på mobilsvar. Moderna människor skickar sms eller tycker att det är en självklar underförstådd deal att motparten ringer upp när hon/han ser ett missat samtal.
Jag lämnar alltid meddelande på mobilsvar. Även om jag inte har något viktigt ärende. Jag tänker att det stillar motpartens nyfikenhet om varför jag ringde och också berättar om jag förväntar mig att bli uppringd eller inte. Dessutom är jag ju sugen på att prata med någon när jag väl ringt upp och då får jag i värsta fall nöja mig med ett mobilsvar om ingen realtidslösning står till buds.
Jag tillhör inte kategorin människor som tycker att det är jobbigt att prata med telefonsvarare. Jag tycker att det är trevligt.
Det ska man tydligen inte göra om man är i min ålder. Jag sticker ut. Jag gör fel. Det är jag och 40-talisterna. Köttberget.
Jaha. Nu orkar jag inte längre. Nu gör jag det. Nu kapitulerar jag och gnällbloggar om vädret. Skyll inte på mig. Skyll på vädret.
Vafan! Ska det vara såhär! Ska november komma redan i augusti? Ska vi inte ha lite brittsommar? En endaste liten grillkväll och ett kvällsdopp, ska det vara för mycket begärt? En endaste liten fjuttdag utan regn?
Jag orkar inte längre. Jag kapitulerar. Jag gör vad som helst för lite sol. Eller för att kunna vistas utomhus överhuvudtaget, utan att bli dyngsur. Eller så låter jag mig själv långsamt förtvina till ett grått otröstbart knytte som plötsligt en dag går upp i rök vid tangentbordet. Men då är det ingen som märker längre. Är det så du vill ha det vädret!? Va? Är det det? Inte ens ett vettigt svar kan man få. Bara regn regn regn och lite uppehållsväder.*
* Och vad är det för idiotisk term egentligen? Uppehållsväder.
På lördag är kulmen i den stora kräftätarhelgen. Tydligen. Jag har blivit bjuden till inte mindre än tre kräftevent. Det smärtar mig vid såna här tillfällen att jag bara är en. Vid andra tillfällen är jag å andra sidan så rysligt trött på mig själv att det att bara vara en, är mer än nog. Kanske om man kunde duplicera sig under kräfthelger bara. Det vore fint.
Det finns två saker min kropp gör ibland som jag tycker är riktigt korkade.
Den ena är att vara kissnödig och törstig samtidigt. Ett uslare hushållande av resurser får man ju leta efter.
Den andra saken är att inte sova när jag är trött.
Jag har de senaste två nätterna roat mig med det sistnämnda. Det är så dumt. En sak om man är stressad över något, eller ute och festar eller blir störd av ljud eller ljus. Men om man ligger i sin egen säng i sitt eget mörka tysta sovrum mitt i natten, inte är stressad över något särskilt och är jättetrött, då ska man ju sova. Inte stirra på radioklockan, vända sig från sida till mage till rygg och tänka osammanhängande tetristankar. I synnerhet om man är lika bra på att hantera sömnbrist som en fyraåring.
Idag har jag varit otaktisk. Följderna blev att jag tvingades åka tunnelbana hem utan något att distrahera mig med. Det finns inte ord att beskriva hur långtråkigt jag tycker att det är att åka tunnelbana. Jag har alltid en bok eller en mp3-spelare med mig. Men inte idag. Klant.
Plan 1 var att härda ut och roa mig med att titta på folk som ser ut att ha gälla röster eller lukta illa och också har och gör det. Den övergav jag snabbt. I stället spontanshoppade jag boken Gunnar av Bob Hansson.
Gunnar handlar inledningsvis om självhat; hur alla människor innerst inne hatar sig själva. Det yttrar sig i kritiska tankar och omedvetet straffande handlingar. Gunnar försöker prata med andra om deras självhat, men vare sig hans barnbarn Conny eller Connys dagisfröken är riktigt med på noterna.
Jag var tokigt med på noterna. Jag var så med på noterna att jag köpte en svindyr liten juiceflaska och spillde ut över hela mig. Sen gick jag hem och somnade i soffan och dreglade på min alldeles rena tröja.
Instant livskvalitetssänkande:
Intervallträna före lunch på Västerbron i motvind.
Så urbota dumt.
Tre sätt att effektivt höja din livskvalitet avsevärt:
1) Olja mekanismen i rullgardinen
2) Pumpa cykeldäcken (både fram och bak)
3) Förlägg jobbmöten till trevliga caféer och börja din dag med lyxfrukost
Livet är lätt.
Det gick bra!!!
Jag hittade mitt gamla fotbollsjag och gjorde mål och platsade i laget och knät höll och allt var jätteroligt och på väg hem började det regna så att jag kom hem precis sådär regnblöt och svettigt grusig och lycklig som man ska vara efter en fotbollsmatch.
Och när jag hade duschat fick jag varm finchoklad med vispgrädde.
Efter 8 år av förtvivlad gråt och sjukgymnastik gör jag ikväll come back i mitt gamla fotbollslag.
Asnervös är inte i närheten av hur jag känner mig.
Adrenalinet pumpar i hundratjugo och jag har pastaladdat, provat olika t-shirtar, justerat knäskyddet tusen gånger, känt efter för mycket, lyssnat på peppmusik, vankat av och an, druckit för mycket vatten (eller är det för lite?), gått på toa fem gånger, knutit skorna en extra gång lite hårdare, valt tröja, tankat vattenflaskan, hissat upp shortsen med en dubbelknut, nästan gråtit och lyckohattat tre gånger med en opumpad boll.
Fy helvete. Håll tummarna för att allt håller och funkar nu.
Mina föräldrar har två av världens finaste hundar. Den ena är svart med rak päls och den andra är rödbrun med lite krullig päls. De är väluppfostrade och glada och fina och alldeles fantastiska. Det finns bara ett minus:
Alla strumpor som har gått på samma golv som den rödbrunkrulliga hunden är på livstid dömda att aldrig kunna visas bland folk. Det ser ut som att man vadat i könshår. Not so fräscht.
Jag förstår att ni undrar hur det går för mig i regnet. Inför nattens och morgonens skyfall dubbelkapitulerade jag idag. Rustad med gummistövlar och paraply tog jag tunnelbanan. Väl utanför porten hade det slutat regna, men då var det ju så dags. Jag klafsade på i mina gummistövlar ändå.
Mina gummistövlar är inte moderna och färgglada med klämmig snörning. Mina gummistövlar är ett par gröna Panther med rågummisula. Jag fick dem inför något slags friluftsdag när jag gick i fyran. På insidan av skaftet har min pappa textat mitt namn och forna hemtelefonnummer med stora tydliga versaler. Jag tycker fortfarande att det är ett par utmärkta gummistövlar.
Att åka tunnelbana i ett par gröna gummistövlar från 80-talet när det inte regnar är dock inte comme il faut. Inte. Då är man fritt villebråd för vem som helst att mosa sönder min lunch och kasta grus på mig. Som tur är har jag trumfkortet ålder att dra till med. Då klarar man sig från sånt.
Ofta tänker jag på en incident som skedde tidigt i somras. Jag sitter i en bil med några av mina gamla kompisar från högstadiet och artighetspratar om väder och vind och semester. Jag säger nåt svenssonskoj om att man borde ha mer semester oftare och det är då det händer. Min forna klasskamrat ler sitt snedaste tokfarbrorleende, lyfter vänster arm och knäpper mig på näsan. Han knäpper mig på näsan. Ni vet, lägger pekfingret på min nästipp och trycker till lite lätt. Och så skrockar han farbroderligt. Min forna klasskamrat är lika gammal som jag. Vi är 30 år. Vi är 30 år och tillhör en generation decennier och åter decennier ifrån dem som knäpper folk på näsan. Farbröder som minns kriget och köpt karameller i strut kan komma undan med att knäppa barn på näsan. Ingen under 75 år kommer undan med att knäppa någon som är över 7,5 år på näsan. Man gör inte så. Det är som att kalla någon lilla gumman fast hundramiljonertusen stjärnstopp gånger värre. Man gör inte så.
Och vad gjorde jag? Jo, jag blev så paralyserad att jag inte kom mig för att reagera alls. Min nästipp känns fortfarande våldtagen och smutsig. Jag är dömd att hantera och bearbeta det här detaljminnet för all framtid. Han är förmodligen inte ens medveten om att det hände.
Det regnar i Skåne också. Och blåser. Igår pratade jag med min farfar i Helsingborg. Farfar har nyss fyllt 95 år och är nästan blind. Han är gammal och skröplig och kommer väldigt sällan ut. Han lyssnar noga på Helsingborgs Dagblad i sina hörlurar, men kommer inte ihåg någonting särskilt länge. Det hindrar inte min farfar från att ha åsikter om det mesta.
Jag: Har det regnat nåt på er då?
Farfar (blind, inomhus): Nejdå, här regnar det ingenting.
Jag: Inte? På nyheterna sa de att det nästan hade varit regnrekord och att en båt förlist i stormen utanför Höganäs.
Farfar (blind, inomhus): Jaså, nä, det har jag inte märkt nåt av.
Är man 95 år och gammal flygkapten vet man i alla fall vad man talar om, det känns tryggt.
Det regnar i Stockholm. Som fan. Det regnar i Stockholm som fan. För tredje dagen i rad har jag cyklat sträckan mellan söder och Solna i ösregn. Och blivit jätteblöt. Och jättekall. Det är inte det minsta synd om mig. Jag borde få en spark i magen och ett Skärp dig! i ansiktet. Man får faktiskt skylla sig själv om man cyklar i ösregn. Det finns välfungerande kollektivtrafik i Stockholm. Jag måste inte cykla. Men ändå framhärdar jag. Som en idiot.
Jag borde lära mig en läxa. Att inte cykla i ösregn. Och att allt som glimmar funktionellt och sportigt inte är vattentätt.
Jag är förmodligen sist i världen med att upptäcka hur fantastiskt bra P1 är, men nu har det hänt. Allra bäst (förutom Sommar, men det räknas nästan inte) är programserien Heliga familjen. Maria Sveland (som har skrivit Bitterfittan) och Johanna Langhorst problematiserar familjen och äktenskapet ur ett jämställdhetsperspektiv. De gör reportage, intervjuer, radiodokusåpa och äter familjemiddag med olika kända profiler.
Här kan man ladda ner alla programmen: http://www.sr.se/cgi-bin/P1/program/laddaner.asp?ProgramID=3140 Gör det!
Och så vet jag att ni inte kommer göra det, för vem orkar lyssna på massa feministiskt dravel och förresten så är P1 pretentiöst och tråkigt och jag har inte tid att lyssna på massa prat i nästan en timme. Men jooo! Gör det! Ladda ner i mp3-spelaren och lyssna när ni springer, när ni städar, när ni solar, när ni åker till jobbet eller till stan eller när ni ska sova. Ge er själva lite kvalitet, det är ni väl värda?
Do it!
Och satan i gatan vad bra det är att all media inte är kommersiell, för vilket företag hade varit modigt nog att producera något sånt här?
Men herregud, jag är ju så kreativ att man kan få tårar! Vet ni vad jag kom på igår till exempel?! Jo (håll i er, för nu blir det matblogg), att det roligaste med att göra pizza är att slänga på alla sina favoritingredienser och att äta den och att det tråkigaste med att göra pizza är att hålla på att fixa med kladdig deg och vänta på att den sak jäsa. Så jag köpte degen på pizzerian! Tio spänn för en färdig degklump, perfekt smidig och säkert full med transfetter. Sen är det bara att ösa på fetaost, zucchini, smarrig salami, kronärtskocksbottnar och mängder med färsk oregano. Är jag inte fantastisk, så säg.
Det här är de jobbigaste ljuden jag vet:
Ja. Det var väl det. Har jag glömt nåt?
Kära läsare, ni har rätt. Det var han med håret i väskan. Själv tvekade jag länge, tyckte han såg blekare och smalare ut i verkligheten än i tidningen, men väskan på bild 4 i SvD:s artikel är exakt samma.
Läs och kolla själva: http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/samhalle/artikel_1421793.svd
Eller nöj er med nedanstående godbitar ur artikeln:
"Enda gången Robban tycker det är riktigt jobbigt med håret är när han ska flyga. Om han sitter i mittensätet stuvar han in håret så att det inte ska störa andra."
Enda gången!? och: Hur stuvar man in nästan 2 meter dreadlocks, så att de inte stör!?
"De senaste åren har Robban börjat träna och går ofta och simmar. Då är han tvungen att sätta upp håret i en tofs på huvudet, som en ananas. I början tyckte han att det var lite jobbigt med alla blickar och gick helst dit med en kompis, men nu är det ingen som tittar längre. Det blir bröstsim och lite ryggsim. Att crawla eller dyka fungerar inte så bra."
Kan vi gemensamt övertyga mig om att jag aldrig aldrig har vistats i samma vatten som Robbans (eller någon annans) dreadlocks? Och OM jag har det - gud förbjude - så har jag inte fått en droppe vatten i munnen eller ens på läppen. Eller hur?
Men det är väldigt roligt det där med att crawla och dyka. Nästan så att det skulle vara värt det att se honom försöka.
"En gång fastnade en dreadlock i bilens handbroms och en annan gång snurrade håret in sig i cykelhjulet.– Jag tror att jag fortfarande har kvar oljefläckar på håret."
Oljefläckar på håret?! Kan man ha det!?
Det här är verkligen helt makalöst. Dessutom säger han att han är lite fåfäng, att håret funkar bra att ragga med och att han ibland har mardrömmar om att tappa en dreadlock eller två.
Dreadlock är förresten ett rätt talande namn för fenomenet eller frisyren.
Och efter den tredje dagen blev hon så trött av sitt arbete att hon åkte raka vägen hem, drog ner persiennerna, la sig i sängen och kollade dålig TV i en timme. Sen white trash-åt de kebab utanför Solna Centrum och köpte Ben & Jerrys och hyrde film (Vid himlens utkant, se den!), medan persiennerna stängde ute den fantastiska sommarsolen. Man måste ingenting när man är trött och vuxen.
Idag åt jag lunch på Kvarnens uteservering på Medborgarplatsen. Jag tog bröd ur brödkorgen. Flera skivor. Två eller tre.
Gör aldrig det.
För när jag hade ätit upp lunchen och brödskivorna såg jag en gråsparv sprätta omkring bland brödet. En gråsparv. Bland brödet. Man såg att den var hemtam där i brödkorgen. Det var garanterat inte första gången den sprätte runt sina kvalsterfulla fjädrar där.
Alla vet att gråsparvar är som duvor i miniatyr. Alltså skitäckliga.
Ergo: Jag har sugit på en duvfot till lunch. Jag måste borsta tänderna med något frätande, kaustik soda kanske.
Igår cyklade jag förbi en kille som hade sitt hår i en väska.
[konstpaus, använd den med fördel för att läsa ovanstående mening ett par gånger till]
Ja. Han hade sitt hår i en vitsmutsig sidoväska. Ett tjugotal 2 meterslånga dreadlocks hängde i en båge från huvudet till låren där de samlades ihop i sagda väska.
Vad är det som driver en människa till att spara sitt hår i långa toviga klumpar och sedan gå omkring med dem i en väska? Och hur gör han när han duschar? Sover? Tar av sig en tröja? Och liksom, vad har han dem till...?
Jag måste bryta den förlamande bloggisen här inne. Jag har försökt flera gånger tidigare, men varje gång jag öppnar bloggen blir jag akut apatisk och depressiv av mitt tidigare inlägg om slösurf på semestern.
Nu kommer jag i stället läsa detta nästa gång jag öppnar bloggen. Förhoppningsvis blir det lättare då.
Hemma och packar om och tvättar mellan skärgårdsturerna. Fastnar framför datorn och klickar runt mellan ingenting och ingenting. Blir lite nedslagen. Semesterkänslan sugs upp och in i skärmen. Så lätt att låta datorn bli ett redskap för självdestruktivitet. Som TV, när TV är som sämst. Fast datorn är på ett sätt värre, för den ger ändå möjlighet till kreativitet. Outnyttjad möjlighet. I stället för att skriva en bok, lyssna på en låt, mejla en vän så klickar jag runt mellan ingenting och ingenting och känner starkt att jag just inte gör allt det där kreativa och livsbejakande. Sitter du verkligen vid datorn hela dagen på jobbet, som pappa sa, använder du den inte bara som ett redskap?!
Sluta genast kanalisera, det finns ett liv att leva därute.
Och en tvättmaskin som snurrat klart.
Lyssnade ni på Silberskys sommarprat nyss? Trevligt, men inte så märkvärdigt, förrän på slutet när han genom att nämna sina barnbarn med namn och hur han umgås med dem och i sägandet blir så tagen att han börjar darra på rösten, skänker hela programmet djup och legitimitet. Sedan spelade han I just called to say I love you för sin hustru Rita och jag grät en skvätt. Inte ens en sån sak kan kännas banalt efter att höra någons farfar darra på rösten i radio.
Lyssna här. Ligger kvar i 30 dagar.
